Knepig kommunikation med ex - eller vad det heter...Hur ska jag bete mig...
Vill nog bara ha lite sunt positivt pepp... förvirrad... Min sambo presenterade i maj att han ville separera- kanske, sen kom det fram att han träffat en på jobbet, jag var/är förtvivlad och jätteledsen, förstår vad som är fel - småbarnsår, allmänt tråkigt, tidsbrist etc Hursomhelst fladdrade han iväg med en annan över sommaren då han också jobbade på annan ort - planerat sen tidigare. Han fick ett bryt i aug - blev deprimerad...bröt på något vis med den andra för att han mådde dåligt ( väntar hon kanske på honom...) Jag har begåvats med svartsjuka - nytt för mig. Kom tillbaks till stan, vi har barnen tre dagar i stöten, han bor i annat hus själv, hyrt. Säger att han är helt knäckt och eventuellt är på väg tillbaka - kan vi gå och prata med någon? Men säger också att han inte kan komma tillbaka just nu för att han har egna problem att ta tag i först - så du ska inte tro något... Vi har umgåtts med barnen tillsammans, det har gått bra, för jag har gjort som jag känt för - och jag vill ju träffa honom - men jag ska inte tro något upprepar han...samtidigt som han säger att jag är fin, har fina kläder, fin i håret, under entt par veckor kramades vi hejdå, vi har gått i parterapi, min anledning - att se om vi kan komma närmre varann och kanske bli ett par igen så småningom - han av anledningen att vi ska ha en fungerande föräldrarelation (???) Allt fram och tillbaka avslutas med att på senaste terapin svara ja - på frågan om han är kär i mig... ja - på frågan om han är attraherad av mig... Jag tror ju inte på detta men försöker bemöta det med ett - vad glad jag blir och menar du det? Då säger han att det gör han ju inte utan man kan ju vara kär på olika sätt...Han ser inte oss just nu... Jag orkar inte med hans berg och dalbana i känslor - samtidigt som jag vet att han träffar den andra litegrann - hur vet jag inte- men är fortfarande kär i honom på riktigt och skulle önska att vi för barnens skull kunde jobba på detta innan man släpper taget...Barnen mår i det hela jättebra. Jag vill inte bestämma över mina känslor att vi tex inte ska ses på ett tag - då känner jag att jag för lorar honom mer. Han är väldigtkänslig för om jag är ledsen eller inte och tycker att det är jobbigt. Jag ÄR jätteledsen och finner endast mina barn meningsfulla och att vara en toppen mamma, jag vet att jag klarar mig själv även om det inte är det jag velat eller drömt om. Kan dock inte se honom klara sig själv...men det är ju hans problem. Jaja är väl återigen ute och fiskar efter kommentarer från folk som har klarat sig genom ett uppbrott med mycket känslor och tjafs och allt möjligt - och kanske tilloch med hittat tillbaka...vet ni någon?
