Anonym (uppgiven)

Äldre 12 Oct 12:12

42 svar

Jag saknar min man.. han är här, men ändå så långt borta.

Min man är min bästa vän, vi har känt varandra hela livet. Vi har en fin familj tillsammans och jag är otroligt kär i honom än, efter alla dessa år. Han är den finaste, härligaste och roligaste killen jag vet och nånsin träffat. Jag känner en sån längtan efter att han ska kyssa mig, älska med mig..

Den här känslan av ömhet och kärlek inför honom är så stark. Och han har varit världens mest romantiska partner, köpt blommor, tagit mig på resor, överraskningar, titta på stjärnorna och sånt där, och det är klart sånt mattas av med åren, det förstår ju vem som helst! Men jag skulle önska att han kunde visa ömhet och kärlek på ett mer vardagligt sätt nu när det övriga börjat sina..

Jag drömmer om att han ska gå fram till mig, spontant, för att HAN vill, och ge mig en kyss.. i köket när jag lagar mat, eller innan han ska gå till jobbet på morgonen, eller när han kommer hem.. Men ingenting. Jag har försökt göra det, och han kysser väl mig tillbaka ungefär 80 procent av de gångerna jag tar initiativ. Jag drömmer om att han ska ta min hand när vi går och handlar på Ica, bara för att han ville hålla mig i handen. Han trycker oftast inte bort min hand om jag tar hans, men det är hans intresse jag saknar, hans känsla..

Under det sista halvåret har vi nog haft sex ca 4 gånger. Då handlar det om att vi haft sex t.ex lördag-söndag och sen väntat flera månader och sen haft sex tisdag och torsdag, samma vecka. Det känns liksom inte som att jag kan göra något för att han ska intressera sig. Jag har föreslagit att vi ska gå ut och sätta oss i trädgården och se på stjärnorna, han älskar stjärnor och allt som har med rymden att göra, att vi ska sätta oss ner och bara umgås och prata han och jag, men han vill inte titta på stjärnorna med mig. Jag vet inte vad jag gör för fel och det gör så ont i mitt hjärta.. Det har väl alltid varit lite såhär till och från, men detta sista året har varit värst, och när jag pratar om det så är det liksom alltid "det blir bättre sen" sen har varit allt från när vi flyttar ihop, när vi får barn, när barnen blir större, när vi flyttat till ett nytt hus, när vi sålt huset, när han gått ner i vikt, när jag inte är gravid, när han får ett nytt jobb, när vi får mer pengar..

Och visst har det varit mycket hela tiden på gång i livet, men sånt är ju livet! Jag vill inte sitta och ha allt på paus i 30 år för att sen sitta där och ba "sådärja, nu har vi levt färdigt, nu kan vi vänta på döden, och NU kan vi kyssas"

Jag vill liksom leva livet här och nu, i vardagen. Började nästan gråta idag när jag insåg att allt jag satt och önskade mig var att han skulle ge mig en kyss, för att han ville kyssa mig. Att känna att han vill ha mig. Jag vet att han älskar mig, och jag vet att han försöker, men han visar mig gärna uppskattning genom att erbjuda sig att skjutsa mig så jag slipper åka tåg, att köpa nya skor till mig, eller att låta mig bestämma vilken diskmaskin vi ska ha.. Men jag vill ha kärlek..

Vad ska jag göra?! Det känns som jag går under, jag är så rädd!

Blake

Äldre 12 Oct 14:52

#31

Anonym (grönt gräs) skrev 2012-10-12 14:16:32 följande:

Otrogen... ja det kanske man kan kalla det men jag har inte legat med de två andra männen. Men gått över gränsen har jag gjort, helt klart. Varför jag är kvar? Den frågan är lätt att svara på. Min man är min bästa vän, min själsfrände, mina barns far, mitt allt. Räcker det svaret för dig Blake?

Sedan är det ju som så att det inte är så lätt att "bara lämna" när man har passerat de 40. Var ju lite skillnad när man var i 20-årsåldern. Nu har man ju byggt ett helt liv ihop. Jag skulle känna mig halv utan min man. Att lämna honom finns inte på kartan.

Men frågan är om han är ditt allt - om du var/är tvungen att gå över gränsen för att hämta något du saknar?

Sedan har jag full förståelse för att det är svårt att lämna någon med många års minnen och historia. Man måste värdera mycket var som är viktigt i relationen och var relationen får sin näring.

Anonym (grönt gräs)

Äldre 12 Oct 15:34

#32

Blake skrev 2012-10-12 14:52:11 följande:

Men frågan är om han är ditt allt - om du var/är tvungen att gå över gränsen för att hämta något du saknar?

Sedan har jag full förståelse för att det är svårt att lämna någon med många års minnen och historia. Man måste värdera mycket var som är viktigt i relationen och var relationen får sin näring.

Det jag saknade hämtade jag från mina vänsterprassel av helt egoistiska skäl. Javisst, jag hade överlevt utan det men om sanningen skall fram så är det faktiskt inget jag ångrar eftersom det 1. boostade min självkänsla. 2. Gjorde att min man blev mer "på hugget" (!!!). Ja, han kände väl på sig något, antar jag.... Så ja, jag valde att gå över gränsen för att hämta pusselbit nr 100 i 100-bitarspusslet. Min man står för de andra 99 delarna. Men jag måste tillägga att detta var inget jag planerade. Jag attraherades väldigt mycket av just dessa två män och det är de enda två män (förutom min man är väl bäst att tillägga) som jag har attraherats av under vårt äktenskap (varit gifta i 16 år) och det blev som det blev.

Anonym (els)

Äldre 12 Oct 17:59

#33

Anonym (uppgiven) skrev 2012-10-12 13:22:08 följande:

Har din sambo sagt något om det? Hur känner du själv inför er situation och vad får dig att tro så?
Det är nog inte lätt att sitta på andra sidan som du gör heller.. Du får gärna skriva lite om hur du upplever saker, det skulle nog hjälpa mig iallafall att kunna förstå min man bättre..

Jag är då kvinna och sambon min är en man. Jag vet att han tycker att jag är lite "borta" från förhållandet, han vill gärna pussas, kramas, mysa, kyssas osv. mycket mycket mer än vad jag vill.
Han tycker som du, att jag inte är där lika mycket som förr.
Sanningen är den att jag älskar honom verkligen JÄTTE mycket och jag vill aldrig lämna honom. Men jag har inte samma behov som honom, jag vill inte ha det där extra som han så mycket längtar efter. De kanske låter hemskt, men jag kan bara inte. Jag uppskattar dock att han pratade med mig om detta, på ett bra sätt. Efter det snacket så har jag försökt att vara lite mer romantisk.
Men som sagt, även fast jag inte vill ha det där lilla extra längre (mys, kyssar osv) så älskar jag honom ändå.

Anonym (uppgiven) Trådstartaren

Äldre 12 Oct 19:09

#34

Anonym (els) skrev 2012-10-12 17:59:13 följande:

Jag är då kvinna och sambon min är en man. Jag vet att han tycker att jag är lite "borta" från förhållandet, han vill gärna pussas, kramas, mysa, kyssas osv. mycket mycket mer än vad jag vill.

Han tycker som du, att jag inte är där lika mycket som förr.

Sanningen är den att jag älskar honom verkligen JÄTTE mycket och jag vill aldrig lämna honom. Men jag har inte samma behov som honom, jag vill inte ha det där extra som han så mycket längtar efter. De kanske låter hemskt, men jag kan bara inte. Jag uppskattar dock att han pratade med mig om detta, på ett bra sätt. Efter det snacket så har jag försökt att vara lite mer romantisk.

Men som sagt, även fast jag inte vill ha det där lilla extra längre (mys, kyssar osv) så älskar jag honom ändå.

Oj, vad jobbigt det låter för din man då menar jag.. Och för dig också såklart! Jag hoppas verkligen inte att det är så för min man, för jag kan inte leva resten av mitt liv med nån som inte vill ha den intimiteten

Har läst alla andra också och särskilt Robespierres långa inlägg gillade jag.. Nästan allt du skrivit stämmer. Man skulle kunna tro att du kände oss i verkligheten nästan. Nu har han kommit hem och kramat mig och så har vi fixat lite hemma, barnen ligger i säng (de stora trötta efter en lång dagisvecka) och han åkte till stan för att köpa en chokladkaka till mig. Det är ju väldigt gulligt och omtänksamt av honom..

Måste försöka njuta lite av denna fredag nu..

Milivi

Äldre 13 Oct 10:56

#35

Jag tänker mer:"Man saknar inte kossan innan båset är tomt", eller hur man säger... Kanske anstränger du dig för mycket. Du skulle ju kunna sats på att göra mer saker för din egen skull, saker som gör att DU mår bra! Skulle själv tycka att det var lite ocharmigt eller kanske osjälvständigt är mer rätt, om min man gjorde ALLT för mig hela tiden. Försvinn lite bort från honom så han förstår vad det är han faktiskt har och får av dig!!!

Lycka till!

Anonym

Äldre 14 Oct 00:34

#36

Jag känner igen din man i min sambo, och mig själv i dig. Vad jag har märkt, och försöker implementera (ibland min egen överpresterande personlighet till trots), är att om jag INTE gör allt för honom - om jag väljer min egen favoritsort pasta, inte hänger efter honom och tjatar, men inte heller "försöker lämna honom ifred" för hans skull - utan istället är upptagen med något jag tycker är kul och intressant, som inte innefattar honom, DÅ kommer han. Då ger han mig plötsligt en puss på halsen när jag står och diskar, då frågar han ÄNTLIGEN hur min dag har varit - när alla mina påpekanden för veckor sen om att en sådan fråga vore fin att få bara gjort att han dragit sig undan ännu mer, osv. osv. Då har vi sex 4 gånger på 5 dagar..

Du ska börja behandla dig själv med all den kärlek du öser över din man - du ska bete dig mot dig själv som att du är älskvärd - om han är som min kille kommer han då plötsligt verka märka att du Är älskvärd. Och du ska inte anstränga dig så jäkla mycket. Strunta i att göra de där grejerna som gör allt "perfekt" - alltså större saker än pastafärg då. Akta dig för att visa bitterhet eller som att du gör något som hämnd, men laga mat till dig och barnen och låt honom komma och äta om han vill vara med i er gemenskap, även fast det inte är hans favoriträtt. Låt honom få fixa maten själv nån gång - ni "hade pannkakskalas" innan han kom hem, så om han frågar finns det väl något i kylen han kan ta, annars tänker du inte så oerhört mycket på hans behov att du nämner det först. Dra dig själv undan ibland - inte med syrlighet och bitterhet, utan var lite otillgänglig för att du gör något du värdesätter.

Ha ett liv utanför honom. Uppskatta det. Uppskatta dig själv.

Anonym (känner som du)

Äldre 14 Oct 01:21

#37

Hej TS
Har inte läst alla svar du fått men hoppas ändå att mitt inlägg kan ge något. Jag frågade min man, efter månader av brist på sex, om han tände på mig fysiskt. Efter lite lirkande så kom svaret att det gör han ganska sporadiskt. Jag vill inte bara bli sporadiskt påsatt utan skaffade mig en älskare med mannens medgivande. Kan inte säga annat än att jag idag är värdelsn lyckligaste, har två män som dyrkar mig. En för att jag är mamma till dess barn och en för att jag är den bästa älskarinnan som finns.
Så mitt svar TS är: Släpp alla hämningar och gör det som känns rätt.
Känner mycket väl igen "det blir bättre sen". Min erfarenhet är att det blir det inte. Lev livet nu när du har chansen och ångra dig sen om så behövs.

Anonym (uppgiven) Trådstartaren

Äldre 14 Oct 08:43

#38

Anonym skrev 2012-10-14 00:34:14 följande:

Jag känner igen din man i min sambo, och mig själv i dig. Vad jag har märkt, och försöker implementera (ibland min egen överpresterande personlighet till trots), är att om jag INTE gör allt för honom - om jag väljer min egen favoritsort pasta, inte hänger efter honom och tjatar, men inte heller "försöker lämna honom ifred" för hans skull - utan istället är upptagen med något jag tycker är kul och intressant, som inte innefattar honom, DÅ kommer han. Då ger han mig plötsligt en puss på halsen när jag står och diskar, då frågar han ÄNTLIGEN hur min dag har varit - när alla mina påpekanden för veckor sen om att en sådan fråga vore fin att få bara gjort att han dragit sig undan ännu mer, osv. osv. Då har vi sex 4 gånger på 5 dagar..

Du ska börja behandla dig själv med all den kärlek du öser över din man - du ska bete dig mot dig själv som att du är älskvärd - om han är som min kille kommer han då plötsligt verka märka att du Är älskvärd. Och du ska inte anstränga dig så jäkla mycket. Strunta i att göra de där grejerna som gör allt "perfekt" - alltså större saker än pastafärg då. Akta dig för att visa bitterhet eller som att du gör något som hämnd, men laga mat till dig och barnen och låt honom komma och äta om han vill vara med i er gemenskap, även fast det inte är hans favoriträtt. Låt honom få fixa maten själv nån gång - ni "hade pannkakskalas" innan han kom hem, så om han frågar finns det väl något i kylen han kan ta, annars tänker du inte så oerhört mycket på hans behov att du nämner det först. Dra dig själv undan ibland - inte med syrlighet och bitterhet, utan var lite otillgänglig för att du gör något du värdesätter.

Ha ett liv utanför honom. Uppskatta det. Uppskatta dig själv.

Hej! Jag ska nog testa detta en sista gång, förra gången (iofs väldigt längesen nu) jag började strunta i allt och leva på egen hand så satt vi med skilsmässopapper efter fyra månader och grät, eftersom vi levde två paralella liv helt utan sammankoppling, vi hade tom slutat sova ihop eller prata med varandra. Han tyckte det var en bra period, skönt och lugnt, jag vart trött och orkade inte leva så längre. Vi bestämde oss för att försöka rädda äktenskapet, det här var ju iofs när äldsta fortfarande var liten.. Tid förändrar. Ska ge det ett försök.

Anonym (uppgiven) Trådstartaren

Äldre 14 Oct 08:47

#39

Anonym (känner som du) skrev 2012-10-14 01:21:18 följande:

Hej TS

Har inte läst alla svar du fått men hoppas ändå att mitt inlägg kan ge något. Jag frågade min man, efter månader av brist på sex, om han tände på mig fysiskt. Efter lite lirkande så kom svaret att det gör han ganska sporadiskt. Jag vill inte bara bli sporadiskt påsatt utan skaffade mig en älskare med mannens medgivande. Kan inte säga annat än att jag idag är värdelsn lyckligaste, har två män som dyrkar mig. En för att jag är mamma till dess barn och en för att jag är den bästa älskarinnan som finns.

Så mitt svar TS är: Släpp alla hämningar och gör det som känns rätt.

Känner mycket väl igen "det blir bättre sen". Min erfarenhet är att det blir det inte. Lev livet nu när du har chansen och ångra dig sen om så behövs.

Din lösning känns inte så lockande för mig, jag vill inte leva i ett dött äktenskap med kärlek och sex vid sidan av, jag vill ha min livskamrat, och sen när vi ligger där uttorkade och halvdöda om 40 år kunna se på varandra och skratta åt allt, alla sorger, all lycka, alla gräl och alla vakennätter med barn, alla vilda partynätter innan barnen, hur cool jag tyckte han var när han var 17 år och hur handlöst jag föll för honom senare ochhur häftigt det varit att få barnbarn ihop, och all kärlek.. Livet.. Innan man tar hatten av och tackar för sig..

Anonym (JagMed)

Äldre 14 Oct 13:10

#40

Jag är man och är exakt samma situation som TS. Min fru har inte tagit initiativ till närhet sedan hon blev gravid första gången och jag ser ingen ljusning någonstans - det har gått många år sedan dess.

Tyvärr tror jag att det det handlar om att den som är på det här sättet inte älskar sin partner längre även om denne säger att den älskar, kanske vill älska och till viss del även tror det själv.

Jag är så uppgiven att jag gått in i en depression och jag har inte en aning om hur jag ska lösa detta.

de Robespierre

Äldre 15 Oct 09:35

#41

Anonym (JagMed) skrev 2012-10-14 13:10:37 följande:

Jag är man och är exakt samma situation som TS. Min fru har inte tagit initiativ till närhet sedan hon blev gravid första gången och jag ser ingen ljusning någonstans - det har gått många år sedan dess.

Tyvärr tror jag att det det handlar om att den som är på det här sättet inte älskar sin partner längre även om denne säger att den älskar, kanske vill älska och till viss del även tror det själv.

Jag är så uppgiven att jag gått in i en depression och jag har inte en aning om hur jag ska lösa detta.

Är det inte så att du egentligen vet vad du måste göra men inte vill bli tvingad till (och hitta kraften) att ta det steget?

Anonym (grönt gräs)

Äldre 15 Oct 10:25

#42

Anonym (känner som du) skrev 2012-10-14 01:21:18 följande:

Hej TS
Har inte läst alla svar du fått men hoppas ändå att mitt inlägg kan ge något. Jag frågade min man, efter månader av brist på sex, om han tände på mig fysiskt. Efter lite lirkande så kom svaret att det gör han ganska sporadiskt. Jag vill inte bara bli sporadiskt påsatt utan skaffade mig en älskare med mannens medgivande. Kan inte säga annat än att jag idag är värdelsn lyckligaste, har två män som dyrkar mig. En för att jag är mamma till dess barn och en för att jag är den bästa älskarinnan som finns.
Så mitt svar TS är: Släpp alla hämningar och gör det som känns rätt.
Känner mycket väl igen "det blir bättre sen". Min erfarenhet är att det blir det inte. Lev livet nu när du har chansen och ångra dig sen om så behövs.

Tyvärr medförde detta för min del att jag lätt blev kär (eller åtminstone förälskad) i de två männen som jag hade affärer med. Blir inte du kär? En skillnad mellan dig och mig är att du har din mans medgivande. Det har inte jag... Dessutom är ordet "älskare" nog inte rätt epitet för de två männen jag har strulat med. Snarare Vänsterprassel eller pirr-pirr-pirr. Om du fattar jag menar

Den sistnämnda av dem träffar jag fortfarande nästan dagligen (vi har dock avslutat vår affär) och som det känns nu så räcker det med lite flirtiga ögonkast, det där leendet typ "oj, oj, kommer du ihåg vad vi gjorde?!". Ett speciellt band mellan oss känns det som.

Jag saknar min man.. han är här, men ändå så långt borta.

INNEHÅLL