Helt förtvivlad..mitt barn har just fått Asperger diagnos

Kommer du att få kontakt med barnhabiliteringen? De brukar ha träffar för andra föräldrar och även för barn med samma diagnoser. De kan även erbjuda samtal i samband med diagnos. Det finns arbetsterapeut mm för att hitta hjälpmedel och stöd i vardagen.

 

Ja, det kommer vi säkert. Men just nu gör det bra så ont så jag har svårt att se klart.

Jag vet precis hur du känner. Min son fick diagnosen i våras precis innan han fyllde sex år. Trots att jag ändå var rätt säker så blev det ändå en chock. Även om han fortfarande är samma Leo som han alltid varit, så blir ju inte framtiden så som jag hade tänkt och trott. 

Tillåt dig att sörja, man går in i ett chocktillstånd och man måste få vara ledsen. Det betyder inte att man älskar sitt barn mindre, bara att man fått ett besked som ändrar hur man ser på livet och framtiden. 

Hej, jag tycker inte du ska vara ledsen, var glad istället, för att du har fått en underbar och helt unik pojke.

Jag är en kille på 24 år med Aspergers Syndrom.

Aspergers Syndrom betyder inte automatiskt ett liv med svårigheter, det finns mycket positiva saker med Aspergers och jag skulle ALDRIG byta bort min diagnos, jag är bara glad för att jag är unik och kan tänka på sätt som ingen annan kan.

Om du har några frågor/funderingar så svarar jag gärna på dem, bara att skicka ett PM eller så kan du alltid fråga i min Aspergers tråd under "Fråga vad du vill" kategorin.

-många kramar-

Det är liksom så det "ska" kännas. Det du förmodligen upplever är en sorg över att det inte blev som du hade tänkte dig. Inte en sorg över barnet i sig. 
Första tiden är omtumlande men tänk lite så att nu vet man ju vad det är för något som har ställt till problem för er. Det är nu som ni har fått lättare att hitta olika vägar till en lättare vardag. Nu kan ni få hjälpmedel, assistent i skolan, psykolog, pedagogiska lösningar och vägledning och framför allt kunskap. En kunskap som stärker er i föräldrarollen, kunskap om hur ni bäst kan ta er fram i vardagen och framför allt, det allra viktigaste. Under alla de år som ni kanske har funderar på er egna förmåga, alla de gånger som det har känns svårt och jobbigt, när man har tyckt att man inte har räckt till och det alltid har blivit kaos, det är inte er det är fel på, ni har gjort så gott ni har kunnat, ni har gjort rätt och ni har räckt till för det som man förväntar sig att det ska vara att vara förälder.
När det ändå inte räcker har man stöd och hjälp från BUP/HAB. 

Just nu har jag inte så mycket tid, alla i familjen ska ut på olika helgäventyr men jag skriver mer någon dag. 

Sörj och res dig ur askan. Gå vidare med ny erfarenhet!
Kram 

Jag håller med ovanstående, AS behöver inte betyda slutet jag har AS, har familj, barn, är heltidsanställd, driver mitt egna företag, pluggar på distans på universitetet och klarar allt detta SAMTIDIGT. Det klarar jag av för att jag tänker systematisk och effektivt. Jag är inte sämre än andra - bara annorlunda!

Jag tror inte att TS sörjer diagnosen i sig, utan det är en helt naturlig reaktion på när livet inte kommer att bli som man hela tiden trott och föreställt sig.

Hade jag fått välja så hade jag velat ha min son precis som han är, jag hade inte ändrat nånting alls. (Jo, kanske att han i alla fall en dag i veckan inte citerade sin favoritfilm ifrån början till slut ). Sörjde jag när han fick sin diagnos? Jajemen. 

Jag sörjde inte så mycket för min skull, utan för hans skull. Saker han aldrig kommer att kunna göra, saker jag hade velat uppleva med honom. För när jag väl fick ett namn på hans beteende så visste jag att det var inte bara jag som såg det eller inbillade mig, det var verkligen så. Den första månaden efter han fick sin diagnos var jag ett vrak.

Nu vet jag att han kommer inte att sörja de saker han inte kan göra, som jag sörjde. För han har inget intresse av att göra det. Han kommer inte lida av de saker vi inte kommer att uppleva tillsammans, för han har inget intresse av det. Nu gläds jag istället åt de egenskaper som han har som ingen kommer i närheten av, hans otroliga sinne för siffror. Allt det som gör att han är den han är.

Så TS, sörj, gråt, var arg. Det är ok. Man får göra det när hela livet ändras på bara några minuter. Och när man har smält det så inser man att livet är rätt ok som det är också. Lycka till!

Tack alla fina som skriver och bryr sig. Visst är det så, jag älskar min son så otroligt mycket precis som han är. Det jag sörjer är att han har haft det svårt under sin förskoletid, särskilt nu under våren då allt var kaos. Jag sörjer alla gånger jag varit oförstående och arg. Och som ni skriver- att det inte blev som jag föreställt mig.

Även jag inser att detta kommer bli början till något bättre. Hade vi inte trott det hade vi inte valt att göra en utredning. 

Men, just nu känner jag bara en stor sorg och förtvivlan... 

Det finns säkert olika grader av AS men min dotter klarar allt som andra klarar. För mig är AS bara ett annat sätt att vara och inget funktionshinder.