Hur ska jag hantera trotsen?

Din dotter låter fullkomligt normal för sin ålder. Undvik att "säga" nej om det verkligen inte är viktigt. Ibland säger man nej lite slentrianmässigt. Låt henne försöka själv så mycket som möjligt. Undvik att tjata verbalt. Sätt gränser konkret genom att lyfta ner, hindra, ta undan etc etc. Låt henne bli arg. Det är inget farligt. Bekräfta det hon känner = du förstår att hon vill/inte vill och att det är helt ok att hon är arg. Sätt dig på golvet i närheten när hon blir arg så att du finns där för henne. Försök att använda "Jag-budskap". Istället för att säga vad hon inte får och vad hon gör fel, utgå från vad du vill. "Jag vill att du går ner från bordet" istället för "Du får inte vara på bordet".

Det är en rätt orolig tid runt 2. Det händer mycket utvecklingsmässigt. Sedan kan det säkert påverka att pappa rest iväg, men hennes beteende låter helt normalt även utan pappa som åkt iväg . Det handlar ju om att de i den åldern börjar göra sig mer självständiga och vill bestämma över sin egen situation och sin egen individ. Det är ju något positivt om än lite jobbigt som förälder ibland . Det är inte så lätt när inte fyllt 2 ännu att vilja och inte vilja en massa och inte ha erfarenheten eller kunskapen om hur man hanterar motgångar, andras gränser och alla de känslor som väller över en....och som är lite skrämmande samtidigt. Och heller inte ha språket .

Sätt gränser konkret som verkligen är viktiga för dig (undvik som sagt att verbalt tjata). Om hon hoppar i soffan och du inte vill att hon gör det säg: "Jag vill att du går ner från soffan". Gör hon inte det så lyft ner henne och hindra henne från att hoppa igen. Man kan behöva lyfta ner och hindra många gånger. Blir hon förtvivlad och arg så låt henne bli det. Bekräfta henne genom att tala om att du förstår att hon vill hoppa i soffan, att det är roligt, men att du inte vill att hon gör det. Finns där för henne helt enkelt. Håll på dina gränser lugnt och tryggt. Tjata inte verbalt, bli inte arg för att hon inte delar din uppfattning. Bekräfta det hon känner och finns där för henne . Det kommer att gå över.....och det kommer att komma mera .    

Min dotter är 17 månader och beter sig på samma sätt.
I början tog jag alltid upp henne och förökte trösta men jag har insett att det inte hjälper.

Nu när hon är så arg (för barnet är ju arg, inte ledsen egentligen) så bekräftar jag hennes ilska och ser till att jag finns nära om hon vill krypa upp i famnen. Typ "jag förstår att du är arg och det får man vara men denna sak kan gå sönder om man leker med den. Om du vill kramas kan du komma till mig".
Jag tror att hon lär sig hantera sin egen ilska bättre då och jag finns ju såklart om hon vill ha tröst. Utbrotten har blivit kortare och "mildare" men jag förväntar mig en upptrappning vid två år ;)

På dagis verkar hon vara jättesnäll, och det säger vår familj med när de är barnvakt. Men så fort vi dyker upp, då blir det liv i lådan xD

Flickan och kråkan: Jo, det är så jag försöker göra. Det går ganska bra, förutom när man är stressad, och har sovit dåligt >.< Min ADHD hjälper mig inte med tålamodet kan jag ju säga.
Tyvärr ska jag försöka få min sambo att hamna på samma spår. Han brukar mest höja rösten(enligt mig nästan skrika) och kalla henne töntig/fjantig/fjollig när hon gör liknande saker, eller när hon inte vill sova. :( Det kommer ju knappast göra henne till en trygg och självsäker individ liksom.

Ett utmärkt exempel på detta trots, eller vad man nu ska säga fick jag vid lunch nu. Jag börjar med maten, öppnar kylskåpet och hon får se yoghurt! Där var det kört liksom. Att hon inte fick yoghurt nu när hon ville ha det var ju en katastrof!!!! Men ca 5 minuter skrik och sprattel på golvet innan hon accepterade läget och ville vara i famnen när jag gjorde mat istället.
Jag försöker verkligen undvika att ge henne saker mellan måltiderna(förutom vid mellis då)  men när man är själv och hon får utbrott, sen går och drar i en och pekar och säger "Där.. yogu!" och får ett nytt utbrott så testas tålamodet rejält! :( Och ändå är det jag som har mest tålamod av mig och sambon..

Välj dina strider, var tålmodig och alltid alltid närvarande och känslomässigt tillgänglig. Väs fula ord i kudden när ingen hör.

Låter ju inte alls som trots i mina öron utan ren frustration och sorg över att hon faktiskt inte fick som hon ville. Det är väl inget konstigt? Klart de måste få bli upprörda om de inte får något som de just då vill ha. Det är inte trots. Det är fullt normala känsloreaktioner, som även vi vuxna får när vi blir nekade något som vi verkligen vill och som känns viktigt för oss. Vi har lärt oss att kontrollera sådana reaktioner (för det mesta) men det kan inte en pytteliten 1-åring!

De måste få lära sig att hantera känslorna, en del av det är att de behöver få bekräftelse från föräldrarna att man förstår att de vill, man förstår att de blir upprörda osv men är det en viktig ståndpunkt för föräldern så är det givetvis fortfarande ett "nej" även om man tröstar och bekräftar barnets vilja. Däremot är jag av åsikten att man ska tänka efter både en och två gånger innan man "nejjar" till ett barn i den här åldern, ju mer "ja" man säger desto lättare blir det för barnet att acceptera när det verkligen är ett nej på riktigt.

Om hon säger "dä yoghurt" och pekar så kan du lätt bekräfta genom att säga, ja där är yoghurten. Du tycker om yoghurt, eller hur? Vi kan äta det sedan till mellis, osv.

Går det inte att begränsa de konflikterna med att tex ta bort dörrarna in till vardagsrummet samt barnsäkra köksluckorna? Tv är ju så klar svårt, vi säger inget när barnet slår på tvn och då är det inte så kul men vår tv klarar det utan att gå sönder.

Känner igen det där med att smälla i köksluckor när man lagar mat! Men jag ser inte det som trots utan som ett uttryck för att hon är uttråkad och vill hitta på något, få uppmärksamhet, men inte har förmågan själv att få någonting att hända.

Jag börjar aldrig laga mat utan att sätta igång något för min dotter att sysselsätta sig med. Hon kan få hålla på med burkar och vispar och okokta makaroner på golvet eller en plastbytta med lite vatten och tvål i och en liten borste som hon kan tvätta potatis eller plastfigurer i. Det brukar funka bra!

Och så försöker vi säga nej bara när det verkligen är nödvändigt. Bra exempel med yoghurten! Sedan blir det ilskeutbrott ibland, men det är bara att härda ut Ibland är man arg, även när man är snart två år och som förälder håller man på att bli galen ibland, men man kan minimera mycket onödig frustration...