Anonym skrev 2012-12-21 21:08:37 följande:
Där har du riktigt, riktigt fel. Ett adhd-beteende är ett jättebra skäl till placering enligt soc, särskilt om barnet inte hunnit bli utrett och därför inte får rätt stöd.
Man är även pigg på att kidnappa barn från föräldrar som har adhd, i förebyggande syfte liksom.
Håller med.
Hade inte jag varit så stark i mig själv och haft ett så bra kontaktnät vad gäller framförallt min familj (föräldrar och syskon) så hade min dotter säkert också blivit lvu:ad.
Hon hade aggressiva utbrott i skolan och de klarade inte av henne. Jag var med i skolan och då funkade det mycket bättre, men så fort de försökte få bort mig (kunde vara att de "lurade" mig att de klarade av henne själva under kommande lektion - att jag kunde sitta utanför) så blev det ofta utbrott. De visste inte och ville heller inte veta hur de skulle hantera ett adhd-barn. Inte heller lyckades de få tag på någon resursperson som hade någon form av utbildning alls.
Till slut blev jag anmäld för barnmisshandel och det blev polisförhör och givetvis soc.
Tack och lov fick jag vettiga soc:are för de insåg rätt omedelbart att det bara var en falsk anmälan. Barnet ifråga var ju också helt frågande till anklagelsen och eftersom hon var 9 år så kunde hon prata klart och redigt både med soc och med polisen om vad som egentligen hänt. (Jag hade stadigt och bestämt hållit fast henne men givetvis gjorde det inte ont. Anledningen var att hon annars skulle spöat upp en av lärarna (som faktiskt hade betett sig oerhört illa mot min dotter och hennes kompis) och dottern erkände själv att hon förmodligen skulle ha gett sig på läraren om jag inte hållit fast henne).
Min erfarenhet när det gäller soc är alltså bara bra, men ibland tänker jag att det kanske var för att jag spelade med i deras spel. Jag fick ibland bita mig i läppen för att inte fälla någon bitsk eller ironisk kommentar, men insåg ju samtidigt att deras ibland konstiga frågor och upplägg var till för de barn vars föräldrar verkligen inte klarar av att vara föräldrar.
Man får alltså inte på några villkor bli arg och skrika och härja. Att bli arg är ok, men då får man visa det genom att lugnt och sansat förklara för dem att de har fel. Motivera också varför de har fel.
Krångla inte inför eller under de möten de enligt lag är tvungna att ha.
Överdriv inte. T ex frågade de mig om jag trodde att det fanns risk att dotterns pappa skulle förgripa sig på henne sexuellt. Givetvis finns det då många som skulle spä på det och villigt anse att det nog kan vara så.
Jag däremot sa som det var - han är nog alldeles för konservativ för det.
Med andra ord - spela med och bli inte arg. Be om hjälp att t ex få förtur hos BUP eller att få en speciell skolplacering. Få soc att känna sig duktiga. Då är chansen mycket större att allt slutar lyckligt.