Bråk med bonussonen, vad ska jag göra???

Du kanske ska lugna ner bestämmandet över honom. Vad är det för beteender som inte är okej? Hur gammal är han?

Samma regler gäller ju för alla barn i familjen. Dusten i onsdags var om att han pratade otrevligt istället för att be snällt kan du gå ut ur badrummet, till slut lyfte han ut henne, och hon blev så klart jätteledsen. Vi påpekade då både min sambo och jag att detta är inte okej. Han är tio år. Jag har förstått att han är känslig i sig och att han kanske tar åt sig mer av att bli tillsagd än dom andra. Men att skrika och slåss är ju inte okej men hur ska jag som bonusförälder bete mig i dessa situationer?? Ibland är jag ju själv med dom.

När han är så gammal tycker jag han borde få vara med och bestämma vilka regler som ska gälla i hemmet men självklart samma regler för alla, inte bara alla barn. Ber ni alltid honom snällt om ni vill han ska göra något?

Jag är nog mer pedagogisk och lugn än min sambo. Brukar säga tex -Det vore jättesnällt  om ni kunde städa soffan när ni har stökat där...så att det blir fint igen!!! :) Medans min sambo mer ger order och det oftast blir en dragkamp mellan JA och NEJ....tyvärr. Vi jobbar ju på att vara en enad front, och förklara för barnen varför dom inte ska göra vissa saker istället för att bara säga nej, men allt tar ju sin lilla tid.
Det vi har pratat lite löst om är familjemöte en gång i vecka där alla barn får säga sitt i tur och ordning???

Jag tycker definitivt ni ska ha ett familjemöte där ni beslutar hur man ska uppföra sig hemma och vilka regler som ni ska ha.

Självklart måste du kunna säga till honom om saker som du säger till alla andra barn i familjen om. 
Om han inte kan hantera det måste ju hans pappa ta ett snack med honom om hur man beter sig.

Jag har två bonusar och det är ju inte alltid att dom gillar att få tillsägelse, vem det än kommer ifrån.

Om tex lillkillen är inne på storasysters rum, hon säger åt honom att gå ut för att hon vill vara ifred och han bara fortsätter retas. Då säger jag till en gång, går han inte ut så lyfter jag ut honom. Om han då klagar på mig så säger jag "Men ok, så nästa gång storasyster går in på ditt rum och du inte vill att hon ska vara där så ska jag inte säga till henne?" 

På så vis visar jag, i stundens hetta, att samma regler gäller för alla och även om han denna gång tycker att det är han som missgynnas så förstår han att samma regel nästa gång kommer att gynna honom. 

Det ni kunde gjort i situationen du beskriver är ju att säga till båda barnen.
Det lilla barnet att storebror faktiskt vill vara ensam på toaletten, och storebror att det blir trevligare om man ber snällt. Då hade samma regler gällt för båda.. Förstår du hur jag menar?  

What? Inte ett chans att en 10 åring får "vara med och bestämma regler". Barn är barn, inte vuxna. 

TS, ni, du och sonen bör kanske ta ett snack ihop? På ett snällt sätt alltså. Bjud in honom att säga hur han känner sig, vad han inte tycker om etc. 

Barn blir vuxna gradvis därför ska man låta dem bestämma mer och mer och alltid lyssna på dem.

Han kanske skulle må bättre och bete sig bättre efter en liten ändring i regler bara som de vuxna inte ens tänkt på.

Aldrig i livet skulle jag tillåta en 10 åring medbestämma reglerna för familjen. Nix. Det är klart att de ska gradvis mogna till och lära sig att ta beslut, men bestämma regler för familjen? Hell no. 

Pojken mår väl inte dåligt av reglerna heller. Han mår dåligt för att han har "något på hjärtat". TS måste hjälpa honom att bygga en relation till henne. 

Eftersom situationen var så "infekterad". Han ville ju inte ens prata med mig det enda han sa var -Jag pratar inte med dig!!!!! Kände jag att det inte var läge att forcera mig på honom och tvinga honom att prata med mig. Jag skrev ett brev där jag förklarade för honom vilken fin kille jag tycker att han är men att jag också blir jätteledsen när han skriker och slåss. Att jag jag kan vara bestämd men att det inte gör att jag tycker mindre om honom för det. Sen tog hans pappa ett prat med honom och läste brevet. Det tog några timmar att riva muren, men nu är allt bra igen. Dom kom även överens om att när han blir upprörd och innan han börjar skrika ska han gå in i sitt rum och lugna ner sig. Sen kan vi prata.
Jag tror inte heller på att barn ska bestämma regler dom behöver vägledning det är ju det som gör dom trygga.  Det är ju vi som ska leda dom genom livet och för många val tidigt i livet tror jag bara blir för jobbigt. En trettonåring å andra sidan måste såklart får vara med och bestämma men att man gör det tillsammans och hittar en väg som passar alla inblandade i familjen.

Skönt i alla fall att allt är som vanligt igen och att alla mår bra igen
Det är inte lätt att bli en ny familj, men säg vad som är lätt i livet??!!

Jag sa aldrig att han skulle få bestämma dem jag sa han skulle få vara med och göra det som alla andra i familjen även om föräldrarna såklart har sista ordet.