Någon separerad med barn som vill flytta??

Jag vet vilket helvete det är att knappt ha något liv, att man vet att man valt att skaffa barn med fel man och att alla tycker att man ska bita ihop, för du gjorde ju det valet, hur många gånger har inte jag fått höra det???!

Saken är den, du har enskild vårdnad, du har de juridiska rättigheterna, du bestämmer dagis/skola, vård och du får flytta var du vill med barnen MEN risken är att om du flyttar för långt bort, så att det försvårar umgänget och goda kontakten med pappan, han stämmer dig så kan du bli av med vårdnaden och boendet, det krävs en extremt bra skäl för att flytta!
Det spelar ingen roll att pappan träffar barnen bara varannan helg.

Det jag skulle råda dig är att prata med socialen om en avlastningsfamilj eller om han kan låna ett boende att vara med barnen, han ska inte behöva vara i ditt hem!
Men flytta tycker jag inte att du ska göra, du kan förlora mer på det än vinna.

Intresset är ju noll från hans sida. Visst han talar mycket men visar desto mindre, därför är det ju bara rent snack från hans sida.

Han KAN umgås med barnen nästan dagligen om han skulle vilja för vi bor inte så långt ifrån varandra, men han vill inte, han håller sig till sina helger.
Hade varit enklare om han hade avsagt sig umgänget helt för då kunde jag skaffat en avlastningsfamilj, men inte så skoj att lämna bort barnen på helgerna, den enda tiden jag faktiskt har med dem ordentligt. Det andra är ju bara vardag
En sits där man sitter i en jävla rävsax och som sagt, man ska bita ihop och acceptera att man har en pappa till barnen som inte bryr sig ett skit men när han vinkar så har han bara rättigheter och jag bára skyldigheter känns det som    

Mitt ex var inte intresserad före graviditeten, jag handlade allt till babyn, när babyn kom var han superintresserad i tre månader, tills vi skrev på faderskapspappren, då visade han sitt rätta jag och struntade i oss helt, han vela bara lura mig att bli fast i hans kommun, han träffade barnet bara för att göra så att jag kunde inte resa bort med eller utan barnet, att han hela tiden kunde hålla koll på vad jag gjorde för att han var så "intresserad" att träffa sitt barn, men i själva fallet var barnet alltid hos hans föräldrar eller barnvakt.
Jag hade tur att jag var så smart att jag inte skrev på gemensam vårdnad.
Jag försökte hålla ut så länge det gick, men till slut höll jag på att gå under, då träffade jag mitt livs kärlek och han stöttade mig så enormt, han hjälpte mig att orka kämpa för att få ett vettigt umgänge, att få igång mitt liv igen med att kunna gå på bio, äta ute med mina väninnor, kunna göra saker utan mitt barn, ta mig inte fel, jag älskade att vara med mitt barn hela den tid h*n var hos mig och inte hos sin pappa, men man blir tokig att aldrig få vara annat än mamma!
Till slut vågade jag ta steget, pratade med socialen, de sa åt mig att så länge jag inte försvårar umgänget och bevisar att jag gör allt för deras relation så har han inte så mycket att komma med i en rättegång.
Sagt och gjort, flyttade max 10 mil ifrån, som förväntat stämde han mig för att jag flyttade och försvårade umgänget men han vann inte, pga jag hade mycket bevis på att jag aldrig nekat han umgänge, att jag erbjudit extra, kört och lämnat, gett han pengar för de gånger han kört, jag hade en långsiktig plan och en stabil vardag, rättegången ansåg att jag var en god mor, visst de ansåg att jag försvårade umgänget en del men de tyckte inte avståndet var så farligt och att de märkte att jag gjorde allt för att de skulle få en god kontakt.
MEN inte alltid rättegången går till så rosenrött som för mig!

Du har enskild vårdnad vilket innebär att du kan flytta vart du vill utan pappans godkännande. Det låter knappast som en pappa som skulle stämma dig på varken vårdnaden eller boendet om du skulle flytta. Och om han skulle göra det skulle barnen förmodligen ändå få ha kvar sitt boende hos dig eftersom dom vid det laget hunnit rota sig i den nya staden. Men det är ju inte helt bra för barnen att flytta längre bort från pappan. Kan du inte försöka med samarbetssamtal på familjerätten och helt enkelt ställa krav på att han ska ha barnen mer om han inte vill att du ska flytta. Förklara att du behöver avlastning och om han inte tar sitt föräldrasnsvar då kommer du flytta nånstans där du kan få hjälp med barnen.

Hej TS,

Jag tycker att du ska börja söka jobb och planera för att flytta. Du har enskild vårdnad och kan därmed bestämma hur du vill att det ska vara.

Du säger själv att du kan tänka dig att främja umgänget med pappan och åka med barnen den bit det behövs. Jag hade i ditt läge nog inte erbjudit mig hela sträckan men ni kunde mötas på vägen.

Beroende på hur gamla barnen är så kan dom kanske åka själva till pappan. Min väninna hade pappan 25 mil iväg och hennes barn åkte tåg från 7-års ålder. Ja, tidigt men samarbetet med SJ var suveränt. En annan bekant till mig har barn som "pendlar" med flyg och det funkar ännu bättre!

Jag har svårt att se att han kommer att stämma dig i och med sitt ointresse och så länge du sköter hans umgänge med barnen snyggt så har han ju inget att gnälla över. Han kan ju även få lov i större utsträckning om han vill.

Sen - redan nu i och med att han inte har något intresse i barnen kan du diskutera avlastning med kommunen.

Lycka till!

MER tid med pappan är inte aktuellt då han själv inte vill men inte heller klarar av det. Vill att mina barn sks ha det bra annars kan jag ändå inte slappna av. De är prio 1 även om jag är trött. Risken är kanske inte stor att han stämmer mig men tyvärr litar jag inte på honom så... Men visst är avlastningfamilj ett alternativ...

Du ska göra det som känns rätt och gör dig lycklig. En lycklig mamma är så bra för dina barn också.
Jag tycker helt klart att du ska flytta!!!
Kan han sen få tillgång till umgänget som idag så tror jag alla blir nöjda.
Kanske han till och med vill minska umgänget - vem vet... Även om det inte är bäst för barnen.

Ja, börja med att kontakta kommunen redan nu för att få hjälp nu innan du flyttat. En väninna till mig är kontakt till en ensamstående kvinna med 2 barn. Dom brukar åka till simhall, gå på bio och lite annat smått och gott när mamman kan få känna att hon är "ledig".

Kram och lycka till!

Jag kommer nog att flytta. erbjuda pappan precis samma umgänge som nu och vi åker halva vägen var. ELLER om han hellre vill ha det, alla lov på året så han får länge tid när han väl har dem. 
Jag har pratat med en jurist och enligt henne så kan jag göra såhär och att jag nästan gör MER än jag behöver enligt rätten när jag erbjuder samma umgänge som nu.
Enligt henne skulle rätten troligtvis döma till att han endast får umgänge under lov.

Jag har ju dock massor av vänner och bekanta kvar i denna stad om jag flyttar så jag kommer ju åka hit ändå titt som tätt och hälsa på vänner och då kan ju han ha barnen medan jag hälsar på vännerna och sedan kan jag ta dem med mig hem efter helgen, så han kanske t o m får MER dagar om man slår ut det över hela året än han har nu.

Jag tror att JAG kommer må bättre då jag är på väg in i väggen och han kan/vill inte ha dem mer än han har dem nu. JAG kan inte krascha för då har barnen ingen och jag kan inte heller anpassa mig efter honom när han knappt bryr sig det minsta om dem. Jag måste se till att jag och våra barn får ett bra liv.

Tyvärr är tillvaron med pappan inte den bästa heller även om barnen naturligtvis har rätt till att träffa honom och att de vill det, men begränsat umgänge med pappan är det bästa och som sagt, så vill ju inte pappan ha dem mer heller direkt.

Frågan är hur går man till väga??
Ska jag fixa allt först och sedan säga att då och då flyttar vi? Eller ska man säga till innan? men risken är då att det blir en jävla massa strul innan jag ens hinner flytta, hur hade ni gjort?           

Vet du säkert att pappan inte vill ha barnen mer tid än nu? För du skriver att han inte skulle klara av det och det låter som om det är din bedömning, inte hans.

Du kan aldrig lita på att han inte skulle vinna i en tvist, speciellt inte om du flyttar och på så sätt försämrar umgänget.

nä det är inte min bedömning. det är hans. han säger själv att han inte gör det.

jag har inte bestämt mig till 100% än, har lite saker jag måste fundera på först.
Dock är det ju viktigt att NÅN av oss orkar med barnen. Om jag "går under" så har de ingen förälder...inte heller speciellt vettigt för barnen. 

Jag har gemensam vårdnad med barnens far. Han hade dock inte ens varannan helg, utan mycket sporadiskt då och då (nu har han bättrat sig måste jag dock säga ) jag ville flytta 25 mil, men oroade mig, dock sa famrätten att det bara var att flytta, skulle han vägra skriva under så skulle de göra en utredning om var barnen hade sin huvudsakliga dygnsvila och skriva dem där.

Pappans enda chans i sitt läge är att han kräver ett interimisktiskt beslut på boendet vilket inte är troligt att han ens gör, eller att han ens får igenom. Om han inte kräver det kommer barnen antagligen att skrivas hos dig när utredningen är gjord då de anses ha rotat sig där och det inte är i deras intresse att ryckas fram och tillbaka.

Sen hur moraliskt det är att göra så är en annan fråga och risken finns ju alltid att han faktiskt rycker upp sig och kämpar för sina barn.

Men vem vet? Han kanske också vill flytta och kommer efter?

En flytt kan innebära att han ändrar sig.

en lång historia som jag inte tänker ta här ....ser inte att det skulle bli så

å andra sidan är jag inte på NÅT sätt ute efter att förstöra för nån, tvärtemot. Detta ÄR min stad. jag har bott här väldigt länge och egentligen vill jag inte flytta någonstans alls. varken för min eller barnens skull MEN i nuläget så är det nästan en nödvändighet om inte saker och ting bättras här. Jag gör altl för att det SKA bättras för jag vill inte flytta barnen 40 mil!!! jag vill inte flytta heller, inte för nåns skull.

så går det att fixa här så gör jag det hellre såklart, men det är inte säkert.   

Men det vore ju toppen om barnen i så fall plötsligt fick en intresserad och välfungerande pappa. Kanske den möjligheten kan peppa ts att flytta.

det vore ju underbart om han isf inte behöver en FLYTT för att bli den välfungerande pappan. Det vore väl bra mkt bättre om han kunde använda sin skalle o vara det NU istället. Här och nu när barnen behöve honom och vill ha honom i sitt liv, inte när det är försent.