Hjälp! Deprimerad eller PMS?

Jag känner bara att jag måste skriva av mig och få tips eller råd om hur jag ska göra..
Jag kan börja med att säga att jag haft en bra uppväxt och alltid fått allt jag velat ha av mina föräldrar.
Men livet har varit en riktig berg och dalbana ända sedan tonåren för mig. Jag blev bara väldigt ledsen och deprimerad utan att egentligen veta varför. Många gånger har jag tänkt på att ta självmord. Jag gick på p-piller ända sedan den tiden fram tills ungefär ett år sedan. När jag slutade med p-pillrerna tänkte jag att alla mina problem med humöret kanske berott på hormoner. Men nu känner jag samma sak igen. (Jag är 23år nu) Jag är i ett jättebra förhållande med en pojkvän jag vet att jag vill gifta mig med och leva resten av mitt liv med. Men han bor på andra sidan jordklotet så just nu ses vi ca var 5-6 månad. Klart det är jobbigt, men det känns värt det, tills vi löser boendefrågan. Men jag kommer i såna depp perioder nästan konstant att det börjar tära på vårat förhållande. Jag får nojjor om att han är otrogen eller flörtar runt.. jag blir arg för att han inte ringer mig eller för att han pratar i en taskig ton mot mig. Men efter tjafset så känner jag mig som en idiot och som en dålig flickvän för innerst inne vet jag att an gör allt för mig och att allt kanske sitter i mitt psyke.
Jag är jättekänslig mot allt, jag gråter nästan hela tiden och tycker bara livet känns allmänt helt meningslöst. Ibland när jag går över gatan o ser en bil komma så tänker jag ibland.. aja om personen i bilen inte ser mig och jag blir överkörd så spelar det typ igen roll. Men under mina få bra dagar kan jag känna mig jätterädd för att dö och vill inte missa allt det roliga som kanske händer sen när jag och min pojkvän gifter oss, får barn och så..
Min vardag går ut på att jobba ganska mycket för att få pengar till att kunna åka bort till landert där min pojkvän bor i en månad eller två. När jag är där känns mitt liv heeeelt underbart och när jag är här i sverige, känns allt skit.
Jag har många vänner men har alltid känt mig utanför och att ingen egentligen förstår mig.
Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till, blir galen på att känna mig såhär olycklig!!!!!!! Vill bara se det bra i livet, eftersom jag egentligen har ett bra liv, men jag kan ju inte hjälpa att jag känner såhär.
Jag har ringt psyket en gång när jag mådde som dåligast men dom hänvisade mig till en barnmorska.
Men jag sket i att fortsätta söka hjälp. Men två månader sedan ringde jag vårdcentralen för att jag ville ta tag i detta och få hjälp mot min konstanta ångest, men hon sa att jag får ringa tillbaka någon annan dag. Känner bara att ingen tar mina problem på allvar.
Någon som har några tips eller liknande erfarenheter?