I flertalet trådar läser man om hur barnlösa blir dragna över en kam med ord som bittra och att vi ska ta av oss offerkoftan osv. Det skulle vara intressant att höra om dessa personer som oftast ser ner på hela denna kategori tror att vi har några andra känslor i kroppen än just bitterhet.
Därför undrar jag: vilka känslor tror du finns hos den som kämpar för att få barn?
Hos mig fanns en massa känslor, tror aldrig jag va bitter :) Däremot kände jag hopp, längtan, ängslan, trötthet, avundsjuka men också glädje.. Kände aldrig bitterhet över andra som fick barn före mig.. DOCK kom de perioder då jag kände avundsjuka och tänkte "varför i helvete är hon med barn med honom efter två månader tillsammans, men inte vi efter alls våra år" Men jag tog aldrig ifrån någon dess glädje!
Jag känner flera som kämpar för att bli ed barn och den bilden jag har är att de
Är extremt fokuserade och målinriktade. Man får bilden av att de aldrig tänker ge upp. Kämparanda eller vad man ska kalla det. Sådant som finns hos tex idrottare och liknande.
Sorg. Är en annan känsla som jag vet att de har. Ledsenhet och ibland isolering kanske de inte orkar hänga med på saker och ting utan är helst hemma. Men de flesta försöker komma ut men när man väl är ute med dem så är de inte glada ändå.
Avundsjuka är ocskå något som jag har märkt hos flera, men inte så det stör.
Överkänslighet inför ord och hur man uttrycker sig tycker jag är vanligt. Man får verkligen vakta sin tunga så det inte slinter ut ogenomtänkta saker. De kan störa sig på saker som för en vanlig person inte verkar vara något att hänga upp sig på men som får oerhört stora proportioner i öronen på en som är barnlös.
Ilska. För det mesta hålls den väl inne men ibland kan den sippra ut, och det de är arga på är främst sin egen situation och ilska över orättvisan de upplever.
Ödmjuket är också vanligt tycker jag, tex så blir man själv väldigt ödmjuk inför livet när man umgås med en som är barnlös för man själv inser att de flesta av ens egna problem är rena bagateller i jämförelse.
Men framförallt är det väl det där fokuserade draget som jag tycker är påfallande lika för alla som i alla afll håller på med ivf och sådant. Hur de ger sig den på att sticka in super-sprutor i sig själva som en annan hade svimmat av men de gör det som om det vore rena barnleken liksom. Tja varför vet jag inte men jag gissar att man blir modogare av sig ju mer man tvingas gå igenom. Man klarar väl mer än vad man tror och det har väl de insett.
Jag har varit ofrivilligt barnlös och kämpat med min man för att äntligen bli gravid. Jag har då aldrig varit bitter kan jag tala om för alla dessa som tror att alla är bitter!
Jag har känt hopp,glädje,längtan och alltid varit intresserad och engagerad i nära och käras graviditeter och bebisar. Det har gett mig massor!
Vissa perioder har jag varit arg och besviken och känt avundsjuka mot dem som lyckats som inte ens kämpat, som knappt ens velat ha barn MEN jag har aldrig tagit ut det på dem. Det har jag hållt för mig själv och sen har jag valt att stöta undan sånna känslor och istället klättra uppåt igen och då kommer de bra känslorna fram igen :)
Nu har inte jag kämpat i närheten av lika länge och mycket som många andra får göra, men det har inte varit lätt i alla fall. Men nu är vi snart i måååål :D
Jag förstår inte heller det här med att vara bitter. Min man och jag har varit utan skydd i 5,5 år nu, sista 1,5 åren har vi haft koll på ägglossning, slutat med alkohol, dragit ner på kaffe, ökat folsyre intaget osv.
Alla omkring oss skaffar barn får första, andra eller t o m tredje. Varje gång någon berättar att de väntar barn säger jag grattis och känner den där varma känslan av glädje i hjärtat för deras skull. De får gärna prata om barnmagar, bebisar, gaviditesproblem hur mycket de vill. Jag lyssnar och lär, en dag kanske det blir vår tur och barn är ju så himla härliga!
Vi har förmånen att få ha alla dessa underbara barn omkring oss. Leka med dem, skratta med dem, svinga dem i luften, ge presenter, kramar och få vara de där roliga vuxna som ger dem massor av uppmärksamhet.
En dag kanske vi får egna barn, jag hoppas det speciellt för min mans skull för honom skulle det betyda så mycket att få egna. Självklart vill jag också få upplevelsen av graviditet och allt det där. Men jag behöver bara titta på våra husdjur. Jag har sannerligen inte fött dem men banne mig så älskar jag dem! Om jag skulle få ett barn till mig spelar det ju ingen roll om jag fött det, jag kommer älska det bara för att det finns och att jag får finnas i dess liv. Jag försöker tänka så här. Försöker att inte bli så ledsen varje månad som mensen kommer. Försöker att leva också, inte bara låta månaderna gå i ett vakum runt mens, ägglossning och barntillverkning.
Jag tror ingen kan kalla mig bitter.
Jag kan nog ärligt säga att jag varit bitter, avundsjuk och ledsen när det inte gått trots otaliga behandlingar. Men efter tre års aktivt försökande så fick vi tvillingar. Innan barnen kom så hade jag ett missfall och efter ett missfall och nu är jag spontant gravid igen och hoppas så att det ska gå denna gången.
Vad roligt med svar. Anonym med inlägg #2: känner igen mig i mycket av det du skriver. Sorg och isolering från vänner och bekanta är definitivt den jobbigaste biten.. att inte klara av att umgås så mycket man vill för att man helt enkelt mår så fruktansvärt dåligt under lång tid efteråt. Då är det lättare att steg för steg isolera sig och mestadels vara hemma där man slipper sätta upp en fasad som inte stämmer överens med hur man egentligen mår på insidan.
Vi har kämpat i väldigt många år och det är massor av känslor som är del av min vardag bl a: besvikelse, sorg, längtan, utanförskap, otillräcklighet, oro och rädsla men även hopp, förväntan och glädje. Har aldrig känt mig bitter. Förstår verkligen inte hur det kommer sig att så många (utan fertilitetsproblem) anser att vi barnlösa alltid och enbart är bittra.
Grattis till er som till slut fick era efterlängtade barn och lycka till önskar jag författaren till inlägg #4.
Jag tror att man kan pendla mellan frustration, sorg, längtan, hoppfullhet, vanmakt, avund, trötthet...