Snart flyttar jag härifrån :-(

Ni är ju inte försörjningsskyldiga mot henne eftersom hon har slutat gymnasiet och är över 18. Börja ta betalt för att hon bor hemma. Snart tar hennes pengar slut så hon måste börja jobba för mat och uppehälle.

Hårt kanske, men hon är en vuxen parasit, som måste lära sig att saker inte bara trillar över henne. 

Hennes mamma har nog samma åsikt som vi har.
Det sjuka är egentligen att hon fortfarande bor varannanvecka, precis som sin lillasyster. Hade det inte varit så hade vi nog inte orkat. Nu har vi i alla fall varannan vecka i lugn och ro.

Vi kanske ska börja ta betalt av henne, det måste på något sätt bli klart för henne vad det innebär att vara vuxen. Att det förutom alla fördelar det innebär även innefattar vissa krav

Uuuuuuuuuuuuuut med ungen! Bara att läsa detta gör mig förbannad! Vad är det för en prinsessa som tillåts förpesta livet för er och skapa slitningar er emellan??

Ok, djupt andetag och ett mer diplomatiskt råd: Ta med sambon till en familjerådgivare. Presentera din ide att flytta ut för att undkomma marodören som snyltar på er och är otacksam därtill. Jag kan lova dig att terapeuten direkt kommer pricka problemet: Att din sambo viker ner sig. Och det ger er möjlighet att diskutera en lösning på problemet. (Att ungen ska uppföra sig och visa tacksamhet mot er.)
Problemet löst.

Kan även tillägga att det är taskigt mot nittonåringen att hon tillåts bete sig på ett sätt som skadar hennes relationer.

Och om inget annat hjälper så ring Grappa så ska hon med glädje komma över och packa skitungens väska och kasta ut henne ur huset.

Grappa: Kanske ska ta ditt råd så får du komma hit

Sambon har verkligen försökt, till hans försvar. Han och dottern har aldrig haft någon bra dialog, det har varit mycket bråk genom åren. Han vill också att hon flyttar, men han har nog en mer inbyggd spärr mot att slänga ut henne än jag har.
Håller med om att det är taskigt mot henne i längden att bara låta henne vara.
Ska prata med sambon så får vi lägga upp en plan. Det får bli jobbigt ett tag här hemma, om vi ska sätta upp tydligare gränser för henne. Ett problem är ju om jag ska vara ärlig att vi är trötta när vi kommer från jobbet, de yngre barnen behöver hjälp med läxor, så vi orkar inte strida med henne varje kväll. Vi låter det vara för husfridens skull helt enkelt.

Jag har bara läst trådstarten men när jag var 18 år och arbetslös och allmänt slö och inne i en jobbig period så sa min bonuspappa tillslut åt mig att jag hade en vecka på mig att skaffa ett jobb, annars fick jag gå till soc. Han ställde alltså kravet att jag skulle börja betala hemma oavsett om jag hade jobb eller inte. Kan säga att det blev en jäkla fart på mig som inte såg soc som ett alternativ och inom en vecka hade jag skaffat ett jobb. Detta var för fem år sedan så det fanns knappast jobb i överflöd då heller men jag behövde en spark i baken för att ta tag i det på allvar och började söka jobb aktivt varje dag och följa upp ansökningarna med telefonsamtal. Nu vet jag ju inte om din bonusdotter är lika mycket emot att bli försörjd av soc om det inte är absolut nödvändigt som jag var men isf får hon väl gå till soc då så slipper du ta på dig den ekonomiska biten iaf. Vilken 19 åring som helst måste ju förstå att den har högre krav på sig än två barn som är minderåriga, det låter bara som att hon vill vrida på saken för att få det att verka som om hon blir orättvist behandlad för att få bort fokus från det ansvar hon själv har.

Kan tillägga att jag idag är tacksam över min bonuspappas agerande och jag insåg rätt snabbt efter att jag börjat jobba och hjälpa till med försörjning att mitt tidigare beteende faktiskt inte var okej.

Läs den här mammans blog. Kanske ska ni göra nåt liknande? Läs den från början så får du bakgrunden först.

www.huffingtonpost.com/mobileweb/2012/10/08/jessica-stilwell-mom-on-strike_n_1948603.html

Det jag kommer att tänka på är:
1. Prata med din sambo, prata ihop er om dottern, vad ni ska ställa för krav på henne etc.
2. Ni sätter er lugnt och stilla med henne och förklarar i lugn samtalston vad ni har kommit fram till och försök hitta någon form av väg som kan fungerar för er allihop. Förklara att syskonen är yngre än hon, finns det kanske något som de barnen faktiskt kan hjälpa till med? Kanske något så enkelt som att ta ut soporna eller tömma diskmaskinen om ni har sådan?

Lycka till!!!!    

Jag har alltid ansett att det största ansvar en förälder har är att förbereda sitt barn för vuxenlivet och att stå på egna ben. Din sambo älskar sin dotter men han visar det på fel vis.

Dottern skall ut eller ta sin del av att vara vuxen. Tyvärr tror jag inte att det kommer att fungera att hon bor kvar. Men ge henne tydliga instruktioner och en deadline med god marginal. Sedan håller ni den. Därefter är hon välkommen som en älskad dotter som har flyttat ut.

Det är föräldrakärlek och att ge henne vad hon behöver, inte vad hon vill ha.

Tjafsa inte. Ta ETT samtal där ni förklarar att från och med nu är hon vuxen, alla vuxna som bor i huset delar på bördan. Punkt.
Skriv en lista med det som ska göras, sätt upp på kylskåpet. Följer hon inte de reglerna så är hon inte välkommen att bo hos er.
Och förklara för damen att from nyår så börjar hon betala hemma. Passar inte det så får hon flytta.
Då har hon tid på sig att skaffa jobb, och ev nytt boende.

Sen bör ni ju fundera på hur ni ska stämma i bäcken så att detta inte upprepar sig med de yngre syskonen.

De mindre barnen hjälper till efter egen förmåga. 14-åringen håller sitt rum snyggt, tvättar sina egna kläder, samt dammsuger övervåningen och städar ett av badrummen (en uppgift som 19-åringen borde hjälpa till med, men inte gör och då brukar 14-åringen tröttna och göra det själv).

7-åringen har ansvar för att städa sitt rum (vi brukar hjälpa till med dammsugningen).

Båda de yngre brukar bära ut soporna samt hjälpa till att tömma diskmaskinen.

Vi har provat med listor med uppgifter som hon ska utföra under dagen när hon är hemma, men det brukar sällan hända något. Vi brukar fråga varför hon inte gjort något, och då blir hon bara sur och säger att hon ska bättra sig, så är det samma visa nästa dag.
Vi har i perioder tagit bort möjligheterna till internet och TV hemma på dagarna, men då försvinner hon bara till någon kompis.

Vi får sätta upp en deadline till henne helt enkelt, vi har bara tyckt att det har kännts hårt, men jag hör ju från er här att vi förmodligen själper henne mer än hjälper henne som det är nu.

 

Det hela later som en väldigt jobbig situation, och självklart är din styvdotters beteende inte acceptabelt. Jag kan verkligen första att ni är trötta. Däremot haller jag inte med vissa av inläggen som later väldigt harda och nästintill grymma. Även om det hon gör är fel, finns det en anledning till hennes beteende. Hon är den yngsta av de vuxna och har lärt sig att det beteende hon har lönar sig, det kan till och med vara omedvetet.
Med tanke pa att de andra barnen hjälper till hemma... Är de alla uppfostrade pa samma villkor? Det är väldigt ovanligt att det äldre barnet blir det mest oansvariga och kan ligga flera faktorer bakom. Har hon nagra psykiska problem? Jag menar nu inte nödvändigtvis medfödda defekter utan snarare händelser i hennes liv som gör att hon är rädd för att växa upp? Barn kan uppfostras fel, även av välmenande föräldrar. Om hon har blivit "bortskämd" under sin uppväxt är det trots allt inte hennes fel, och det är ingen bra idé att mer eller mindre straffa henne med harda ord och grymhet.
Det bästa är att sitta ned och tala med henne, som nagon säger, gärna i sällskap med en expert. Försök hitta nagon ni känner att ni kan lita pa innan ni introducerar dottern för denne.
Att vara hard mot henne i en situation som denna kan leda till att hon känner sig dömd och oomtyckt vilket kan ha motsatt verkan.

Att hon jämför sig med sina yngre syskon, vilket lätt kan ses som ett svinigt beteende kan även det ha andra orsaker. Det första jag tänker pa är att hon pa nagot sätt är känslomässigt besvärad och visar det pa ett konstigt sätt. Kanske är hon rädd att inte bli älskad? Kanske ser hon tryggheten i hemmet och omhändetagandet, kanske ger det henne känslomässig bekräftelse pa nagot sätt?

Det är som sagt fullt förstaeligt att ni blir irriterade, men det är sa vanligt att människor bemöter ett oacceptabelt beteende med ilska och avsky. Det är lätt hänt, jag gör det själv väldigt ofta. Men om man egentligen är det bättre att själv försöka ändra inställning. Och bara för att tydliggöra menar jag förstas inte att ni ska acceptera hennes beteende. Men att vara assertiv en bra idé, manga förväxlar tyvärr assertivitet/bestämdhet med aggrassivitet/hardhet. Man ska varken vara aggressiv eller passiv i en situation som denna. Och hittils har ni varit relativt passiva, och fatt tips om att vara aggressiva. Jag hoppas du förstar vad jag menar, det är mycket text, men jag vill bara väl bade för er och för dotterns skull.
Om ni slänger ut henne bara sadär finns en risk att hon känner sig sviken.

Det är väldigt lätt att döma en annan människa eftersom man tycker att de verkar bortskämda och otacksamma, men det handlar egentligen bara om olika perspektiv. Hon är van vid den tryggheten och har kanske inte ännu utvecklat sin empatiska förmaga ordentligt. Om sa är fallet förstar hon inte, precis som ett barn, att ni paverkas av det hela ocksa. Hon kanske tror att ni klagar pa henne bara för att ni vill gnälla, och inte förstar att ni faktiskt mar daligt av situationen.
Om t.ex. människor fran fattigare länder skulle se hur vi har det, tänk vara arbetsdagar, som manga klagar pa är för langa, skulle de kanske skratta och kalla oss lata och bortskämda. Man blir pa ett sätt som omgivningen tillater, bade pa gott och ont, och det bästa är att förbli ödmjuk och försöka se det fran alla möjliga perspektiv.

Jag kan tyvärr inte erbjuda en direkt lösning pa era problem, men försök att lyssna pa henne. Ställ henne ärliga, öppna fragor utan att lata anklagande.

Fraga t.ex. vad hon vill göra med sitt liv, om hon har nagra framtidsplaner osv.

Ett daligt sätt är t.ex. "Bryr du dig inte om att vi mar daligt?" Detta är daligt eftersom det är suggestivt och anklagande. Om ni t.ex. vill att hon ska bry sig, är det alltid bättre att vara rak och ärlig. Säg istället t.ex.: "Vi vill att du ska känna dig älskad, men vi blir väldigt trötta av hela den här situationen. Vi vet att det kan vara jobbigt när man helt plötsligt ska bli vuxen och ta ansvar, men vi är villiga att hjälpa dig efter förmaga."
Förklara för henne att ni kanske kommer att tappa talamodet ibland, och att det faktiskt inte är okej att hon inte gör nagonting, men döm henne inte.

Ibland begar föräldrar misstagen att försöka kontrollera sina barns liv till varje pris till och med 18-arsdagen, för att sedan förvänta sig att de ska kunna ta vuxet ansvar pa en gang. Jag säger inte att sa är fallet i er situation, men det kan finnas olika grader av detta. Man blir inte vuxen över en natt, och om hon inte har fatt ordentlig vuxenträning under sin uppväxt kan det uppsta situationer som denna.
Da är det ingen bra idé att anklaga nagon, utan att ha ett genuint intresse att lösa situationen och fokusera pa malet. Ni vill inte straffa eller förnedra henne pga hennes beteende, malet torde vara att hon lär sig ta ansvar över sitt liv. Försök hitta ork att stötta henne i detta.

Däremot haller jag med om att hon ska hjälpa till, skriv gärna en lista. Det enda jag anser är fel är mangas tillvägagangssätt. Var mild, men presentera fasta regler. 

Glesmustaschio: Tack för din input.
Vi tänker självklart inte vara så grymma att vi slänger ut henne på gatan utan någonstans att bo.

Angående dina frågor så är de två äldsta barnen uppfostrade på samma sätt av samma föräldrar, de är helsyskon, den minsta är vår gemensamma. Ett problem har under åren varit att vi har haft olika regler hos oss mot vad biomamman har haft och det har väl inte alltid varit så bra. Dessutom vet jag att det var ett trauma för henne när hennes föräldrar separerade, hon var stor nog för att komma ihåg det, vilket den yngre inte var. Min sambo har berättat att hon mådde dåligt under en period då.
Det vi har sett som en reaktion hos den äldsta sedan hon fyllde 18 är att hon från den dagen har ansett att hon är vuxen och då får göra som hon vill.  Det är något hon refererar till varenda gång vi har synpunkter på något hon gör/inte gör. Visst hon är vuxen och får göra som hon vill, men ska hålla sig till husreglerna och visa respekt för de som bor här (vilket gäller alla i huset)

Det kan vara som du säger att hon jämför sig med sina yngre syskon, och se att vi pysslar om dem mer. Detta för att de är yngre, vi särbehandlar inte barnen men en 7-åring har andra behov än en 19-åring. Som det är nu har vi hamnat i en ond cirkel, där vi bara kommer längre och längre ifrån varandra. Det är så illa att min sambo ärligt tvivlar på att de kommer ha någon relation kvar när hon flyttar hemifrån. Vi är på två helt olika planeter, och hon förstår inte vad vi menar. Hon verkar tro att hemma är man alltid välkommen och får där vara hur avslappnad som helst och bete sig hur man vill. Det har hon sagt rakt ut också. Men det är inte riktigt sant.
Vi har försökt sitta ner med henne och disskutera och fråga hur hon skulle vilja ha det, och hur vi ska få det bättre hemma. Men vi får inga svar från henne.
Vi har också frågat vad hon vill göra med sin framtid, men inte heller där får vi några bra svar.

Hej igen. Ursäkta det sena svaret, jag har inte kollat in här pa ett tag. Jag hoppas allt är okej med er.

Det jag ser fran det du skrivit, det känns nästan som att man kanske tassat lite pa tarna omkring henne efter skiljsmässan(?) i rädsla för at sara henne ytterligare, vilket kan ha fatt henne att bli självömkande. Kanske avundas hon sina syskon som far växa upp med tva föräldrafigurer, om hon var för gammal för att fa en ordentlig relation till dig som styvförälder?

Hon klagar som ett barn vad gäller att hjälpa till, och kräver att ni behandlar henne därefter, men kräver samtidigt en vuxen människas frihet. Konfrontera henne med den bluffen.
Det jag igen maste säga är att det är otroligt svart att resonera med tonaringar sa det kan bli väldigt svart för er att na fram till henne.

Eftersom hon själv sagt att hon är vuxen och far göra som hon vill kan ni använda det emot henne. Bekräfta det hon säger, att hon är en vuxen och fri människa, men eftersom hon nu delar hem med er är det även hennes plikt som vuxen att visa respekt för de andra som bor i huset. Detta innebär att man delar lika pa kostnader och hushallssysslor.

"Försörjningsplikt är föräldrars eller vårdnadshavares ansvar för sina barns försörjning och den regleras främst i Föräldrabalken 6 kap.

I Sverige gäller försörjningsplikten till dess att barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap. Men om barnet studerar på gymnasienivå eller motsvarande kvarstår försörjningsplikten upp till 21-årsdagen.

Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter men skall i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Försörjningsplikt råder även mellan gifta makar (giftorätten). När en av makarna saknar försörjning är den andre maken skyldig att försörja den andre."

Dottern är alltsa 19 at gammal, och ni har inte längre försörjningsplkt för henne, ni har all rätt att kräva att hon gar till socialen och ansöker om socialbidrag, socialen kommer att pusha henne att söka jobb eller studier och troligen tilldela henne en praktikplats med tanke pa hennes laga alder vilket förhoppningsvis kommer att ha en positiv inverkan pa henne.

Om hon protesterar, be henne komma med en ordentlig anledning till varför ni ska försörja och betjäna en vuxen människa som i övrigt vill ha full bestämmanderätt i sitt liv. Erbjud henne ett helt dygn att svara, och be henne skriva en uppsats om det om hon nu tycker att hon har rätt och ni har fel.
Säg at henne att detta är absolut rättvist eftersom även ni känner er utnyttjade, men att ni är villiga att ge henne en chans att presentera sina tankar.

Sa mitt tips, med grund av den information du har givit mig, skicka dottern till soc där hon förhoppningsvis blir aktiverat. Strunta i att soc inte egentligen är ett bra alternativ, i det här fallet kan det vara det, möjligen kommer hon att inse saker när hon far smaka pa det verkliga vuxenlivet.
Soc kommer säkert att försöka övertyga er att betala, men vik er inte, ni har ingen skyldighet.

Kräv även att ni alla delar pa hushallssysslor, och om hon säger att det är orättvist, kontra med att det är orättvist att ni ska slita hart med bade arbete och hushallssysslor. Om hon säger "men ni är ju vuxna", kontra med att hon ocksa är vuxen. Det finns inget argument som kan ursäkta henne fran detta.

Det finns tva alternativ, antingen har hon inte blivit ordentligt vuxentränad, vilket hon kommer att bli om kraven höjs, eller sa har hon psykiska problem, och da behöver hon hjälp pa den vägen, i vilket fall som helst är det bra att börja nagonstans.

Om ni har en dalig relation med dottern är det förstas beklagligt, men ibland händer det att man inte har sa mycket gemensamt med människor, eget blod eller inte. Jag brukar känna som sa att en relation värd att bevara överlever tumult, även om det kan kännas väldigt jobbigt ibland. Salänge ni är förstaende trots att ni ställer krav har hon ingen anledning att förskjuta er, men väljer hon enda att göra det kan det tyvärr inte hjälpas.

Lycka till. 

 

Någon kanske redan har svarat på detta men detta tycker jag en rimlig konsekvens. Ni kan t ex tillsammans med henne bestämma att hon x dagar i veckan lagar mat, gör hon inte det, får hon ordna egen mat. Vill hon då inte laga mat får hon leva på mackor, hon är vuxen, det är i såfall hennes beslut.  Vad ni kan göra är också att ge henne flera olika alternativ: Börja studera eller skriva in sig på AF och sök arbete, då får hon hjälpa till i hushållet med några sysslor per vecka. Om hon inte vill detta, kräv att hon sköter en stor del av hushållet, om hon bara går hemma på dagarna hinner hon sköta en stor del av det på dagarna. Om hon inte vill detta, kräv att hon kollar om hon kan få socialbidrag, hon pluggar inte och är över 18 år, så det borde gå. För en del av sin ev socialbidrag kan hon betala en viss hyra och stå för sina egna utgifter. Nu tror ju jag att ni kan försörja henne men om ni får pengar för hyran av sitt rum kan i alla fall du se henne som en inneboende som betalar för sig. Om hon får socialbidrag kommer hon också tvingas att söka arbete.

Är det inte bättre att fixa en egen lägenhet till henne än ett nytt boende till dig TS? Räknar man på vad en separation kostar så blir det nog billigare att vara med och bekosta ett eget boende till 19-åringen under en period, tills att hon kommer på fötter ordentligt (sätt en tidsbegränsning), eller? Känns lite konstigt att du skulle flytta ifrån din familj på grund av en vuxen människa som ändå inom kort kommer att flytta ut...