Kan man våga tro på att pappan har ändrat sig?
Här och var på detta forum dyker det upp påståenden och frågor kring den s.k. "biomammans" påstådda motarbetande av pappans nya fru, flickvän och partner. Jag har efter många års tvistande i rätten med pappan till mitt barn kommit fram till två saker; jag är övertygad om att pappan antingen har en permanent personlighetsstörning eller hade stora problem då vi fick barn som gjorde att han agerade som han gjorde- det finns dock saker som inte passar in i det sista antagandet elnligt min mening. Den andra slutsatsen jag har, är att myndigheterna sällan eller aldrig tar någon hänsyn alls till mitt och barnets behov, och alldeles för ofta genom ren felhantering av våra ärenden, slängt in ytterligare ved (eller kanske rent av tändvätska) i konflikten mellan oss.
Om det här hanterats rätt, så hade vi alla sluppit mycket lidande. Nu är det dags igen att försöka få ett umgänge att fungera och pappan har gått med på samarbetssamtal. På grund av allt som hänt tidigare och på grund av en stor känsla av total maktlöshet får jag emellanåt stor lust att bara packa och dra. Men jag vill inte slita upp vårt barn ännu en gång. Pappan är omgift för andra gången sedan vårt barn föddes och jag kan bara säga att första gången han gifte sig efter vårt förhållande, drog jag en lättnadens suck och hoppades att det nya förhållandet och den nya frun och deras nya barn skulle få honom att släppa fokus lite från oss och ge oss en chans att andas ut. Istället blev han värre än någonsin. Jag misstänker idag starkt att han vid två tillfällen försökte göra sig av med vår dotter. Jag har mardrömmar om att han försöker skada mig genom att ge sig på vår dotter. Efter den här andra gången, förlorade han vårdnaden så jag är ensam vårdnadshavare. På det sätt som han - efter vad jag tror- begår sina illgärningar- får han det att se ut som antingen olyckor eller att han inte vetat någonting, men jag vet ju att det inte är sant.
Nu när vår dotter fått kontakt med honom igen, överöser han henne med presenter, och jag fick nyligen klart för mig att de har kontakt via telefon- något hon inte självmant berättat för mig, men som kom fram då hon satt för sig själv och pratade med honom i telefon.
Jag får frågan; "men trivs hon med att träffa honom"?, när jag utrrycker min oro över deras kontakt.
Han har dömts för misshandel för flera år sedan på en annan person, och när jag nyligen fick veta det och läste om hur det gått till och hans bortförklaring - kan säga att det inte handlade om någon grövre misshandel- blev jag alldeles matt. Han använde exakt samma bortförklaringar som den gången för ca sju år sedan då vår dotter berättade att han utsatt henne för övergrepp, vilket inträffade efter första gången jag misstänker att han försökte göra sig av med henne. Hans förra fru kastade ut honom på grund av att han misshandlat henne, men där tycks åtminstone inte barnen farit illa.....
Det finns ingenting som kan få mig att tro att det som hänt tidigare inte har hänt, men frågan som hänger i luften är om jag vågar bortse från allt det tidigare och nu hoppas att han sköter sig med sin nya fru och nya barn? När jag läser om mammor som skaffar barn med den här typen av män, förstår jag att många antingen tycker att man ska lägga allt "gammalt" åt sidan eller helt enkelt inte tror på mamman till tidigare barn.
För min del känns det bara alltför glasklart att det plötsligt påkomna intresset för vår dotter helt och hållet är relaterat till oviljan att inför den nya frun framstå som oduglig och kanske t.o.m. som sociopat.
Och familjerätt, socialtjänst och rättsväsende som han gång på gång lyckades blåsa, tycks inte kunna eller vilja se problemen. För mig framgår det inte alls om detta beror på ovilja, oförstånd eller en tro på att "han kanske har förändrats"?! Själv hoppades jag i många år att han skulle ändra sig...kanske finns det pappor som tidigare burit sig illa åt som kan berätta om varför de gjort som de gjort... eller mammor som gift sig med de här- till synes hopplösa männen- som kan berätta om lyckliga slut...
