Mina barn har aldrig lekt med varandra sa en kompis- fyra år emellan...

Barn är väl olika helt enkelt. Mellan två och tre var mitt barn som enklast. Innan hon fyllde två tänkte jag att ett barn till skulle vara jättjobbigt eftersom hon hela livet till dess var rätt krävande och väldigt klängig och skulle underhållas jämt. Ungefär när hon fyllde två ändrades det och hon blev mer självständig och man kunde prata och resonera med henne. Hon var från två år väldigt intresserad av bäbisar. Nu efter tre har hon blivit lite mer trotsig..

Som sagt mindre än två år tror jag inte är bra. Tror att 2,5 till 3 år är bäst faktiskt. Det blir som sagt mer konkurrens om de är för nära. Samt att den äldre inte förstår vad som händer om barnet är för litet när den får ett syskon. Blir nog mest avundsjuk kan jag tänka mig. Och man hinner kanske inte ge det lite äldre barnet den uppmärksamhet den behöver.

Men skönt att läsa att du har en fin relation med din syster. Det är ju viktigt också att relationen är bra när de blir äldre. Just också för att vi själva är lite äldre så tycker jag det skulle vara betydelsefullt för min dotter att ha ett syskon när hon är vuxen och vi är riktigt gamla och sen går bort...  

Ja, visst är det så. Och det kan man ju inte förutse innan . Men å andra sidan behöver inte det faktum att du som förälder upplever henne som mer "trotsig" nu än när hon var 2 år innebära att hon har svårare för att bli storasyster nu än då. Att vara intresserad av bebisar generellt är inte det samma som att det flyttar in en bebis hos en själv....in i det allra innersta....viktigaste, det som hon upplever som bara hennes (du och hennes pappa inte minst) .

Håller med.

Jag upplever faktiskt inte att det var ett problem.....att hinna med båda när vi hade så tätt. Däremot har vi haft vår beskärda del av konflikter, men dem hade vi haft om det var två år mellan dem också, ingen tvekan om det. Det är fördelen som jag ser det nu för vår äldsta som kommer att vara närmare 5,5.....att han verkligen får chansen att bli storebror "på riktigt". Så känns det för mig. Det blir en annan typ av syskonrelation. Mina nuvarande pojkar är ju pseudotvillingar och är ganska typiska sådana. De har sitt eget språk och går knappt en meter från varandra (på gott och ont), med en lillasyster/lillebror som är ett par år yngre kommer det att bli annorlunda. Inte sämre eller bättre bara annorlunda. Ytterligare ett syskon att knyta an till, älska och bygga en relation med .

det går inte sia om!... skaffar man barn ENKOM för att få ett syskon till sitt barn så är risken stor att man blir besviken eftersom de flesta syskon har perioder av lek och perioder av avståndstagande, det är ju en del i utveklingen att sätta gränser och lära sig gränserna.

mina barn är det 2 år mellan och dom leker bra ibland men det är också mycket tävling om utrymmet.
jag hade inte direkt planerat noga så med den erfarenhet jag har idag tror jag 3-4 år är optimalt, små barn behöver lite mer egentid än 2 år enligt mig. men även det skiljer ju sig från barn till barn!

det viktigaste är att ni själva vet vad ni vill! önskar ni fler barn så kommer erat befintliga barn anpassa sig... får föräldrarna saker att kännas okrystat och naturligt så tror jag även syskon anpassar sig bra.   

         

visserligen, men har man önskan om mer än 2 barn så kanske man måste gå lite på biologin också?

Eftersom jag har erfarenheten att hata min syster med varje fiber i min kropp så har jag medvetet valt att vänta några år mellan barnen. Hellre inga syskon än syskon tätt. Hela min uppväxt har handlat om konkurrens, vi var alltid osams, slogs och härjade. Hon har slagit mig i huvudet så pass att det fick sys, jag har (av olyckshändelse, men situationen berodde på bråk) skurit henne i kinden med kniv. Ett ärr hon bär än idag. NU är vi jättebra vänner och står varandra nära, men jag har vänner som inte är blodsband som jag har en ännu närmare relation med.

Jag är uppväxt med två bröder (2,5 och 5 år yngre) och vi har umgåtts väldigt mycket - i perioder. Som yngre lekte vi väldigt mycket tillsammans, men när jag kom in i tonåren var de naturligtvis inte så intressanta och trots att jag lekte med dem mindre och mindre fanns ju en gemenskap. Jag värdesatte dem på ett helt annat sätt och jag tror DET är viktigare än själva lekandet. Jag och mellanbrodern bråkade också som fan periodvis, känslan av gemenskap gentemot andra ex fanns ju ändå kvar.

Och det bästa av allt enligt mig - kommunikationen! Min dåvarande 7-åring var ju med på hela resan vad gällde graviditet och förlossning, och även amningen (jag hoppas naturligtvis att detta får honom att vara ett bra stöd för framtida mor till hans barn).

Vi pratar väldigt mycket hos oss och de få gångerna han kände sig avundsjuk i början kände han sin trygg med att komma och prata med mig om detta. Som jag skrev i ett tidigare inlägg tror jag på att skapa gemensamma plattformar där barnen lätt kan umgås, beroende på intresse. Något grabben tycker är rätt kul är att jag visar gamla foton på hur han såg ut och vad vi gjorde när han var i samma månad systern är i NU.

Nej, åldersskillnaden ska naturligtvis inte stoppa mig om jag vill ha fler barn, precis som du skriver. Det är väl det att allt tillsammans får mig att tveka...åldersskillnaden och så att jag och min sambo egentligen är lite väl gamla nu tycker jag för att få barn, nästan så jag skulle skämmas lite att vara gravid och föda vid min ålder. Och så är jag rädd för skador på barnet för t ex syrebrist.  Att min sambo först sa helt nej gör ju inte saken bättre. Vårt förhållande är inte alltid bra. Men om vi försöker så blir tiden för försök kort i varje fall. Vi har några embryon i frysen efter IVF. 3 st. Så tre, två ett eller noll försök handlar det om beroende på hur många som överlever. Att göra ett nytt IVF försök är vi för gamla till. Beslutet blir ju lite mer påtagligt när man måste göra FET. Att jag hade en mardrömsgraviditet förra gången samt är värdelös på att ta beslut gör ju inte saken bättre. Men jo, jag vill ändå försöka. Det vill jag. Vill inte "kasta" bort embryon som kan bli till ett litet barn. Men blev ändå väldigt deppad av min kompis uttalande. Det är en kompis kompis egentligen så träffar henne väldigt sällan så har själv inte direkt sett hur hennes barn är mot varandra. Men har blivit uppmuntrad av er som kommit bra överens med era syskon trots åldersskillnad. Hade ändå velat ha ev. syskon tidigare men det är ju som det är.

OBS! Nu blev detta inlägg en litet utvik av ämnet. Egentligen handlar det ju om ålder och syskon. Jag är väldigt glad över att jag fått sådan respons av det ämnet. Så det är det det ska handla om i fortsättningen också förstås.  

ooops. Mitt senast inlägg gjorde visst att diskussionen tog slut. Glöm mitt sista inlägg nu! Skriv om era upplevelser av syskon!

Det är två år mellan mig och min syster, vi har aldrig lekt ihop. Det är inte förren nu (25 resp 27 år) som vi börjat umgås med varann.
Min 7 år yngre bror har jag varit tajtare med genom åren.
Tätt mellan barnen är ingen garanti för att de blir lekkamrater.

Min bror är nästan tolv år yngre än mig, sladdisen:) det är vi som är mest lika, både till sättet och utseendet. Mellanbarnet är syster, tre år yngre än mig. Vi är också nära- men med brorsan kan jag titta på honom och se vad han tänker ibland. Det är som att se sig i spegeln då. Fast vi inte lekt ihop på lika villkor!

Mina bröder är 8,5 respektive 17 år yngre än mig, och vi lekte inte som barn, MEN som vuxna är vi tajta och har stort utbyte av varandra.
Jag hade samma oro som du, ville ha barn tätare för att de ska kunna leka med varandra, men av olika anledningar blev det ändå drygt fyra år emellan dem.
De är 4,5 år resp 3 månader, och de leker redan med varandra. Det är givetvis stora barnet som leker, men lillan tycker det är roligt.  

Har bara läst TS!

Alla barn är olika!

Jag har fem år emellan mina två pojkar, o de leker då med varandra o har jättestor glädje av den andre  

Jag har 3 år 9 mån mellan mina pojkar. Nu är den minsta 1,5 år och de börjar verkligen ha glädje av varandra. Jag skulle absolut inte velat ha dem tätare. Det är jättebra att ha en som är lite större så inte båda behöver ständig passning. Jag kan ibland känna lite dåligt samvete då jag är ensam med barnen och den lilla kräver mycket av mig - jag känner att jag inte hinner med storebror som jag önskat. Men då kan jag alltid trösta mig med att han har fått nästan 4 år av helt ostörd tid med oss innan lillebror föddes, det tycker jag känns bra. Jag ser det som en bonus om mina barn leker bra - oavsett åldersskillnad. De kan ju vara helt olika i sättet och intressen även om det är tätt emellan.