Någon mer som är uppvuxen i fosterhem, vad har ni för relation till de biologiska föräldrarna idag?

Jag är uppvuxen i fosterhem sedan jag var strax över 2år gammal, minns ingenting från hur det var innan men har fått höra från släktingar. Idag är jag vuxen och har en bra relation till mina fosterföräldrar, fast den var inte så bra i tonåren, mycket bråk och jag tyckte dom var överbeskyddande, vilket ledde till att vi inte hade någon kontakt i ca 7år, slutade efter det kalla dom mamma och pappa... Men idag är realationen bra, vi träffas några gånger om året ca 4 gånger, pratar mer i telefon, bor i olika kommuner.. Men jag känner mig rätt så nöjd med det, och vi har det trevligt tillsammans och kan prata om uppväxten och komma varandra nära.

Min riktiga mamma har funnits med i bilden men önskar idag att fosterföräldrarna hade sagt "nej" till det, men dom tyckte det var viktigt för mig att veta att jag hade en annan mamma från början, så hon kom på besök regelbundet. Jag tyckte det var besvärande redan som liten, önskade hela uppväxten att fosterföräldrarna varit mina riktiga föräldrar (tills jag kom i tonåren). Tonåren var en väldig förvirrande period av mitt liv, jag rymde hemifrån hem till min biologiska mamma som levde farligt, med olika män ofta missbrukare springandes i dörren. Jag försökte hitta min biologiska pappa som jag aldrig träffat, han skrev hotfulla brev till mig, fick reda på att han hade psykiska problem, gav snart upp brevkontakten ju konstigare han blev.

Idag bor min biologiska mamma på ett lss boende. Under första åren hon bott på boendet, försökte jag ta hand om henne, jag blev som en mamma till henne, det blev väldigt fel och konstigt.. Tillslut orkade jag inte längre..  hon har inte längre mitt telefonnummer, för under flera års tid ringde hon flera gånger om dagen, tiggde efter pengar, eller sa att hon är rädd. det blev tillslut så påfrestande och jobbigt så jag bestämde mig för att avsluta kontakten. Hon är på ett boende där personalen bryr sig om henne, men ändå har jag väldiga skuldkänslor ibland för jag aldrig hör av mig, men orkar inte höra henne tjata om att jag ska komma, vill inte träffa henne, jag kanske är egoistisk men jag vill inte, mår inte bra av att träffa henne, hon har aldrig varit en mamma till mig, hon har hälsat på i familjehemmet, suttit och glott i soffan där, och det värsta jag visste när jag var liten var när jag var tvungen att krama henne, tyckte hon var äcklig, hon luktade alltid illa. Hemskt det låter, men det var så jag kände =-(  Hon har en utvecklingstörning och är ibland som ett litet barn och ibland en tonåring..

Undrar om det finns någon mer här som valt att avsluta kontakten med era biologiska föräldrar?om ni vill berätta lite om varför? Tycker ni att jag är en egoist som valt att göra såhär?