Ska ev börja med utredning, mannen vill inte ge upp "det goda i livet"?

IVF garanterar inte ett barn, så med samma resonemang så kan du tacka nej till IVF. Varför ge upp ett normalt liv i flera månader/år (vilket du ensam tvingas göra) om du inte har en garanti på att det kommer att fungera?

Skulle han tycka att det var rimligt?
Ta upp frågan ur det perspektivet och se hur diskussionen utvecklar sig.

Äh jag tror bara han var på sitt "karl humör" när han sa det, dom kan ju vara lite på tvären ibland. Jag tror han kommer göra det om det är det som krävs.

Tja, att man blir gravid garanterar ju inte att man får ett levande barn. Så varför ska man då ge upp "det goda livet" som kvinna då? Nu är det väl dock så att det är extrema grejer som man ska dra ner på. Nu vet jag inte exakt vad män som ev. har svårt att få barn kan förändra, men som kvinna och gravid ska man ju t.ex. inte dricka mer än 2 koppar kaffe per dag. Det kanske vore rimligt att genomföra för honom. Alkohol kanske han kan hålla sig till rekommendationen för ammande, 1-2 glas vin eller motsvarande 1-2 gånger i veckan. Ge upp rökningen helt och ev. sänka värmen i duschen om han brukar ha riktigt varmt... Det borde väl kunna vara "rimliga" uppoffringar, under en period, för att se om det gör skillnad.

Jag förvånas alltid över folk som tycker att alkohol och cigaretter hör till "det goda" i livet. Vill han inte ge upp detta under några månader för att få ett barn bådar det inte gott för framtiden. Han lär väl varken vilja ge upp sömn, pengar, egentid eller annat för barnet då heller när det väl är fött.

Men problemet är inte att han inte vill ge upp vissa saker för ett barn, han säger bara att OM det inte hjälper så har han offrat dessa tre månader helt i onödan. Det är väl främst alkoholen som skon klämmer, han tar gärna några öl på onsdagskvällarna och några öl på fredag och lördag. Cigaretterna kan han ge upp, vi har slutat röka båda två vid ett par tillfällen...
Onsdagsölen kan han säkert skippa, och lördag också. Han vill inte vara helt alkoholfri. Så kanske om han kan ta 5-6 burkar på fredagkväll då om det skulle kunna hjälpa... (33cl).

Sen kaffe kan han också sluta med, det har han gjort flera gånger. The däremot vill han inte ge upp.
Och de varma duscharna vet jag inte...

Hursom, blev lite irriterad under detta samtal vi hade. Men jag tror som en del av er säger att OM nu en läkare säger det till honom så kommer han säkert följa det.

Fast det första han sa när jag sa "Tänk om läkaren säger att du ska låta bli det och det i tre månader då?" Då sa han "Ja men dom vet ju inte om han hållt det eller inte." Så han planerade direkt att "fuska"... Det tog jag dock ur honom, han lurar ju bara sig själv på det viset.
Jag hoppas att det inte är nåt fel på hans spermier, jag hoppas det är nåt fel på mig. Jag har mer disciplin än honom och skulle kunna avstå från i stort sett allt de ber mig om. 

Alltså, vadå i onödan? Hur kan man i efterhand ångra att man inte drack öl eller rökte?

Medan han gör uppehållet känns det ju trist, men han gör det ju för att ni ska kunna få barn. Efteråt, om det inte hjälper, ska han då sitta och lipa för att han två månader tidigare inte fick dricka öl?

Dricker och röker han så mycket så att det är jobbigt att låta bli ´3 månader, ja då tankar man nog in en hel del.  Och klarar man inte av att hålla upp innan barnet föds så gör man inte det efter. Är det en sådan pappa du vill ha till ditt barn?

Jahaa, han är alkoholist. Det förklarar hans ångest över att behöva vara utan det viktigaste i livet - alkoholen.

Det finns ju inga garantier att det blir barn när man försöker på egen hand heller, så då är det ju ingen vits att ni testar det heller...

normalt bruk av alkohol, cigg å kaffe är väl inte sååå skadligt för den manliga fertiliteten?

Låter som helt vanlig rädsla, rädsla för att det ska vara något han inte kan påverka utan att det är "hans fel" biologiskt, eller hur jag ska uttrycka det.