Jag ORKAR verkligen mer.....

Vi hade det precis likadant från 9- ca 13 månader! Separationsfasen kan vara riktigt jobbig för vissa barn! Håll ut, även om man inte tror det så gör det över :)

Även om man inte är ap så kan man ju misstänka att tidig förskolestart KAN påverka barn negativt. Vissa barn. Ibland. Eller du tycker att det är tokerier?

Nej jag tycker inte att det är tokerier. Visst kan man tänka att små barn kan fara illa av tidig förskolestart och att barnet reagerar på olika sätt. Vår dotter har också reagerat men inte alls mycket eller starkt.

Jag tycker det är mycket tokigare att anklaga en mamma och pappa som förmodligen gör så gott de kan för att nästa tortera (5 mm) och överge (förskola) barnet. Vi är många föräldrar som är olika här inne men vad vi alla har gemensamt är att vi vill våra barn väl och gör så gott vi kan. Så även TS. Vi är få som inte svarar på våra barns behov och få som inte bekräftar våra barns känslor. 

Jag tycker också det är väldigt tokigt att underskatta BVC och barnläkare. Den kompetens de har är ju att bedöma just den familjen och det barn de har framför sig. En hemmamamma som inte jobbar och som fyller sitt liv med att läsa "forskning" på nätet om barnpsykologi får mycket "faktakunskaper" men mycket liten träning i att analysera och bedöma verkliga människors situationer och problem.   

På vilket sätt är det OT? Det skulle kunna vara en orsak. Det måste inte vara det. Jag tycker också det låter som att de har hamnat i en ond cirkel vad gäller sömnen. Lite och orolig sömn nattetid stör ofta sömnen dagtid. Sömn föder sömn precis som du säger och det är inte ovanligt att barn behöver något mer sömn när de går på förskola, speciellt i början. Hittar man orsaken blir det också lättare att lösa det. Det kan handla om tidig förskolestart,  separationsångest, något fysiskt som stör (undrar fortfarande om de undersökt barnet?), deras försök med femminutersmetoden. Eller en kombination. Eller något annat. Oavsett är det lättare att göra något åt problemet om man vet vad det kommer av.
Jag ser inte hur kommentarerna har med AP att göra alls faktiskt men det är vanligt att det missuppfattas.

Synd att Skogsvitter och MalinEddie verkar ha lämnat tråden, och att de fick utstå så mycket spott och spe. De är några av de absolut klokaste och kunnigaste skribenterna här på FL, och jag tycker att ni som gapar "moralkärring" ska stanna upp och begrunda vad t.ex. Skogsvitter faktiskt säger. Den här tråden är verkligen så sjukt sorglig.

För övrigt kan jag tillägga att vi började lägga vår dotter i egen säng när vi slutade att amma vid 10 månader. Vi använde oss av systematiska nattningsrutiner så som bad, välling, saga och skoja/gosa före sängen. Vi tillät dock vår dotter att få uttrycka frustration och ilska över den nya situationen. Hon fick tillåtelse att skrika i ca 30 sec till 1 min innan vi gick in, la ned, klappade, eventuellt sjöng och sedan gick ut igen. Vissa kvällar upprepades detta flera gånger. Nu när hon är 13 månader skriker hon nästan aldrig vid läggning. Någon skulle säkert säga att hon är "övergiven" och har "gett upp". Men vi, hennes föräldrar tolkar situationen som att hon är trött och lägger sig för att sova.  Hon vet vad man gör i sängen och hon kan somna själv! 

Huruvida AP-folket "skapar" trygga barn utan relationsproblem och vi andra otrygga barn som i framtiden får dåliga relationer får tiden utvisa! Jag väntar med spänning men är inte ett dugg orolig för att min dotter har fått skrika. Att TS barn skulle vara "skadat" av 5 mm metoden tror jag inte ett dugg på. Det krävs otroligt mycket mer för att på riktigt skada ett barn.

Att separationsfasen skulle vara något allmängiltigt är också mycket konstigt. Jag fick reda på denna fas då jag googlade efter info om att sluta med napp. Jag läste att det var dåligt att sluta med napp vid 10 månader pga separationsfasen. Frågade förvånat min kille om han märkt av någon separationsångest utöver det vanliga. Men, nej detta har vi inte märkt av mycket alls.    

Jag ropar inte moralkärring, jag tycker bara det finns ett oerhört elitistiskt sätt att uttrycka sig på som stör mig. 

Med AP-folket menar jag de människor som ofta pratar illa om förskolan, sova i egen säng eller att man kan skada barnet allvarligt genom 5 mm eller genom att ha barnvakt. Det finns en diskussion (diskurs) där dessa frågor är i fokus, om jag får uttrycka mig så, som skapats av ett gäng som läser mycket (eller som sitter mycket hemma framför datorn). Detta gäng uttrycker åsikter som jag tolkar som mycket starka och de refererar ofta till forskning för att ge stöd åt sina åsikter. (jag orkar inte gå tillbaka i tråden och leta citat)

Jag tror också att sömnstörningarna kan handla om de orsakerna du säger. Men detta går väl att säga på ett snällt sätt så att TS inte lämnar tråden!? 

Håller med, och sedan att säga att AP är skit och så vidare, och så vidare. AP handlar inte om allt du rabblat upp rootsie, AP handlar om att se till barnets behov och svara på det. Och 5mm är skadligt, det har forskning visat, det skapar en anknytningsproblematik, kan ge fysiska skador på hjärnan om barnet skriker länge etc, etc. Läkarförbundet tar avstånd från 5mm och BVC får överhuvudtaget inte rekommendera detta (Dock finns det sköterskor kvar som vägrar läsa på om ny fakta och fortsätter rekommendera detta fastän de inte får och begår fel).

Min tanke är följande. Barnet hamnade i en period med seperationsångest och kom inte till ro. Föräldrarna försökte då lösa problemet nattetid genom att använda 5mm, de tänkte kanske inte helt på att det handlade om seperationsångest. I alla fall, 5mm gjorde att barnet blev ännu mer osäkert och ångesten förstärktes. Nu blev det en omöjlighet att rätta till. Någon månad efter hade man kunnat reparera det, men plötsligt så blir man lämnad på en plats med främmande människor. Alltså blir barnet än mer förvirrat och sömnproblemen fortsätter... Med det sagt vore det kanske bra att verkligen försöka reparera det. Jag har full förståelse för att TS inte velat ha sitt barn att känna så (om detta nu är fallet), men nu får hon ägna sig åt att reparera, och det kan ta tid. Var jag TS hade jag minskat ner på dagistid, försökt vara så nära mitt barn jag bara kan, inte lämnat bort till någon annan, kramats, myst, samsovit, skippat vagnen och burit i sele (allt så länge barnet vill), aldrig låtit barnet skrika ensamt, pratat mycket med barnet, uppmärksammat varenda pip etc.

Får jag ställa en fråga TS? Hur reagerar barnet när du kommer till dagis och hämtar och vid lämning? Hur beter sig barnet när det är ledset?

Barn brukar hamna i en seperationsfas vid ungefär den åldern, och den uttrycker sig på olika sätt. För vissa barn märks det inte av så tydligt, för andra starkare. Men att barnet börjat sova dåligt i den åldern kan absolut tyda på att barnet är i en seperationsfas, eller det är det mest troliga.

Måste bara fråga vart nånstan ni fått de att han vill ha närhet och är i separationsfasen?!
Ett barn som slås och sparkas? Betyder de att man vill ha närhet då?

Det kan vara en reaktion på något. Det är nog det människor försöker säga. Att använda femminutersmetoden som går ut på att ignorera barnets signaler kan mycket väl förvirra barnet. Precis som att låta barnet börja på förskola när det ej är redo. Själv verkar du övertygad om att orsaken till hans sömnbrist inte handlar om det och därför undrar jag återigen om ni har fått honom undersökt?

Närhet är ett av de mest grundläggande behoven, och skulle mitt barn inte vilja ha min närhet alls skulle jag nog funderat på om barnet möjligtvis har någon diagnos som man senare får utreda eller om jag gjort något fel. Men det beror så klart på vad du menar med att inte vilja ha närhet. Svårt att läsa in nyanser i text och med detta vill jag inte anklaga dig eller vara elak på något sätt som kan såra dig, vi har jämngamla barn vill tilläggas.

Enligt vad du beskriver så började perioden under en tid där de oftast är i en seperationsfas, och bök med sömnen är ett tydligt tecken på att de är i den.

Lägg inte så mycket vikt vid att han slåss och sparkas. Det är så en 1-åring uttrycker sina känslor, han är för liten för att kontrollera sina känslor av sorg/frustration/ilska och får utlopp för dem på det sättet. Det betyder INTE att han inte behöver tröst! Självklart ska du inte hålla fast honom och tvinga honom att kramas när han är ledsen, men om jag var du hade jag, som flera andra skrivit, gjort allt jag kan för att få honom att känna sig trygg. Stoppa ner honom i bärsjal, amma, smeka, gosa, prata, leka, läsa, krama. Nu menar jag inte på natten, utan all tid ni har tillsammas. Och självklart ha honom i sängen mellan er på natten, så att han slipper vakna och undra om ni tänker komma eller inte (med tanke på att ni tidigare ignorerat honom på natten). Ni har gjort misstag, men jag tror säkert att det går att reparera om ni bara kommer till insikt. Ni kräver alldeles för mycket av honom, han är pytteliten fortfarande, är ifrån er om dagarna och behöver överösas av kärlek när ni är tillsammans! Det är vad jag tror i alla fall. Du kan ta mitt råd, eller inte. Tyvärr har du ju tidigare i tråden inte verkat särskilt mottaglig för råd. Du verkar mest fokusera på sömnproblemen, snarare än vad som kan ligga bakom...

Du säger att han skriker hysteriskt i sin säng. I er säng är han orolig. Det bästa för ett barn som skriker eller är oroligt är att ha föräldrarna närvarande.  Det är skillnad på att finnas där, se och lyssna på barnet. Ingen har sagt att ni ska tvinga det till något så jag förstår inte all ilska mot alla oliktänkande som gärna kallas moralkäringar här för att de förespråkar lyhördhet (först på familjeliv har jag börjat se något positivt i ordet moralkäring), är det en försvarsmekanism? Allt som sägs är att ni kanske ska försöka vara ännu mer lyhörda.  Använder man femminutersmetoden är man inte lyhörd, man ignorerar barnets behov och känslor för att det ska ge upp och sluta uttrycka sina behov och känslor och börja "sova" för vem bryr sig ända under denna tid? Ingen. Använder man en regelrätt femminutersmetod rör man inte barnet, allt det får höra när föräldrarna går in var femte minut är en bestämd röst som säger "det är dags att sova" för att sedan lämna rummet i fem minuter igen och igen och igen. Till slut orkar barnet inte skrika längre utan gehör. Jag har gjort fel som förälder. Jag har inga problem att erkänna det idag men det kan vara svårt när man är mitt uppe i det och inte "ser", är stressad över situationen. Barn påverkas mer av vår stress än vi tror, speciellt vår ovilja att följa barnet. Föräldrar vill gärna att det ska finnas en mall men det finns inte, bara enskilda individer som trivs med olika saker. Det verkar inte vilja ta till dig av några råd här så jag håller med skogsvitter, besök barnmottagningen och berätta att ni använde femminutersmetoden i separationsfasen och att han senare började på förskola. Är för tidigt född. Sover mycket dåligt och inte är mottaglig för närhet. Oron kan både bero på något fysiskt eller psykiskt och de är kunniga och du skulle förhoppningsvis lyssna på dem.

Men jeesus, varifrån har du fått den idiotiska tron att vi som är AP inte tillåter våra barn att visa känslor? Det är ju precis tvärt om! De får visa så mycket känslor de vill, nyckeln är att de inte ska vara ENSAMMA med sina känslor eftersom de är för små för att förstå dem. Fattar du skillnaden eller?

Min äldre dotter som nu är 4.5 hade en period runt året då hon sov uruselt, vi gav henne fiskolja och nätterna blev mycket mycket bättre (från 10-11 uppvak per natt till ca 1-2). Nattningarna var däremot ett stort problem, i vår famn blev hon bara busig, så vi gjorde som er på ett ungefär. La henne nöjd i sängen, gick ut. MEN istället för att "låta henne vara ledsen/arg/protestera" gick vi till henne direkt vid skrik (låg hon och pratade fick hon vara ifred däremot, då gick vi inte in alls utan smygkikade på sin höjd i dörren). Sen satt vi vid hennes sida HELA tiden så länge hon skrek/var  arg/ ledsen. I första hand försökte vi lugna henne i sängen, fungerade inte det tog vi upp, hon fick varva ner i vår famn och sen ner i sängen igen. Så, på vilket sätt tillät inte vi hennes känsloyttringar bara för att vi var där HELA tiden, bekräftade dem, försökte leda henne igenom dem? Vi gör ju på samma vis nu, blir hon förbannad får hon vara förbannad men vi lämnar henne inte ensam med känslorna om hon inte själv visar att det är vad hon vill. Å tro mig, redan vid låg ålder är det extremt tydligt om ett barn vill ha en nära eller ej.