Svår ambivalens
Jag befinner mig i något som jag tror kallas ambivalens. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska separera från min partner eller inte.
Vi har varit tillsammans i ca 15 år, bott ihop i sammanlagt 9 år och har två barn tillsammans. Vi har alltid haft ett stormigt förhållande då vi är väldigt olika. Jag har haft svårt att acceptera sidor hos honom som att han kan vara på väldigt dåligt humör och låta det gå ut över mig, fräsa och svära och göra mig jätteledsen och frustrerad. Sedan när han känner sig bättre vill han att det ska vara som bortblåst och ber inte om ursäkt. Blir arg när jag tar upp att han nyss skrek åt mig, tycker att det är jag som fortsätter tjafsa. Det är något som har plågat mig mycket genom åren, eftersom jag aldrig får upprättelse när jag blir illa behandlad, jag ska bara svälja och gå vidare. Vi har också ofta helt olika syn på saker, och bråkar och tjafsar mycket om vardagliga saker. Under långa perioder har jag inte haft den minsta lust till samliv, och min känsla är att den lusten suddats ut av bråken. Han å sin sida har känt sig avvisad.
Många gånger har jag ifrågasatt vår relation, periodvis varje dag, för detta och för andra saker. Vi har också gått igenom svåra perioder, då min sambo varit arbetslös eller mycket missnöjd med sitt jobb. Det bör nämnas att min sambo flyttade till Sverige från ett annat europeiskt land för min skull och fick börja om från början professionellt då han inte har någon utbildning, han anser att han har kämpat mycket hårt här och offrat mycket, och det har han ju också. Han har också skuldbelagt mig en del för att jag inte hjälpt honom tillräckligt här, och irriterat sig på att allt är "så lätt" för mig. Under dessa krisiga perioder har vi levt parallella liv, ibland knappt hälsat på varandra hemma, jag har tagit största ansvaret för barnen och han har gått ut mycket och roat sig. Han har nog inte varit så sugen på att vara hemma, eftersom han tyckt det är tråkigt och deppigt här. Vi har också haft konflikter om pengar, då jag har ansvar för räkningar och annat och jag anser att han slarvar och inte riktigt betalar sin del. Han har ofta tagit upp att det är dåligt mellan oss för att vi aldrig gör något roligt på tu man hand, och det har han ju rätt i att det gör vi sällan. Jag har inte haft den minsta lust att gå ut och ha trevligt med honom, eftersom vi haft det så jobbigt i vardagen. Han beskyller mig för att jämt vara trött och tråkig. Jag har saknat att ha mysiga kvällar hemma tillsammans, något han inte varit intresserad av. Jag har tillbringat de allra flesta helgkvällar ensam hemma med barnen det senaste året, då han valt att gå ut.
Jag inser ju nu i efterhand att vårt beteende varit förödande, eftersom det i alla fall i mitt fall förstört väldigt mycket av den positiva känslan för förhållandet. Men trots det ovanstående så ser jag ändå min sambo som en mycket fin person, generös och kärleksfull, och vi har en fin kärlekshistoria bakom oss. När jag vill bort känner jag att kärleken är slut, och jag letar hela tiden efter tecken på detta. Jag känner att detta omöjligt går att få att fungera. Men när jag väl närmar mig ett beslut om separation så vänder jag, och känslor och tankar blir bakvända. Jag ser istället vilken underbar person jag vill lämna, och skuldbelägger mig själv för att jag vill göra slut på detta unika förhållande. Nu till min ambivalens.
För ett par månader sedan sa jag att jag ville separera. Det har hänt två gånger förut de senaste 2 åren, jag har ganska snabbt backat båda gångerna, just för att jag kort efter att ha delgett min sambo detta har känt att jag begår ett stort misstag. Jag vill bara rätta till allt. Jag vill vara nära honom. Sedan när jag väl har backat och vi ska försöka igen, så kommer ganska snart känslan av att vilja bort igen. Och så har det hållt på.
Denna gång sa jag till mig själv att jag menade allvar och jag har i princip hållit fast vid mitt beslut. Min sambo mår jättedåligt, känner sig övergiven och vill inte alls detta. Han är periodvis väldigt ledsen och ibland mycket arg då han tycker att jag sviker. Det jag befinner mig i nu är fruktansvärt både för mig och för honom. Jag tvekar något så fruktansvärt. Att flytta känns nu inte alls som något jag vill eller orkar med, jag ser bara det negativa. Det framstår som mycket bättre att stanna i tryggheten, slippa allt detta svåra som att förlora honom, hans vänner och familj, stå för det här beslutet inför andra, allt som har med barnen att göra, att leva med att jag splittrade familjen, se min sambo skapa ett nytt liv (vilket han givetvis förtjänar, men mitt inre vänder sig mot detta), och förstås livrädd att ångra mig och inse att jag förlorat något värdefullt, bli ensam leva ett meningslöst liv.
Jag vet ju att jag varit i detta tidigare. När jag är i ångesten så längtar jag efter att vara nära honom och krypa in i tryggheten, göra allt detta som vi inte gjort innan (saker tillsammans, umgås, ha det bra). När jag väl ställt allt tillrätta och ska försöka ha det bra, så vill jag inte längre. Det är hemskt!!! Och jag skäms över mig själv, att jag är så velig. Det känns också fruktansvärt mot min sambo. Hur länge ska jag leva i denna ångest! Jag håller på att få magsår känns det som och mår både fysiskt och psykiskt dåligt. Nu kommer jag varken framåt eller tillbaka. Jag har rivit upp så mycket här under hösten att jag är livrädd att gå tillbaka, för ett efter en månad upptäcka att jag ändå vill lämna. Det känns omöjligt hemskt mot min sambo om jag skulle hamna i att göra detta mot honom ige efter att först vunnit tillbaka hans förtroende. Ibland tänker jag att just eftersom jag är i denna ambivalenta känsla och ändå låtit det gå så långt att jag sagt att jag vill separera, så måste jag ta steget. Sedan får framtiden utvisa vad som händer. Men det är så svårt!!! Känns ibland helt omöjligt. Samtidigt kan jag ju inte trampa runt här och tänka på detta hela, hela tiden resten av livet.
Jag behöver hjälp att komma framåt i denna kollaps av ältande och funderande.
Jag undrar om det är något fel på mig, håller andra på så här? Hur gör de för att fatta dessa svåra beslut och gå till handling? Hur vet man vad man egentligen vill?
/Splittrad
