Hysteriska utbrott, natt och dag!!! Varför???

Hjälp!!! Min 1,5 åriga dotter får galna utbrott när som, var som, dygnet runt! Det kan vara i 5 minuter så som att det kan hålla på i 3 timmar! Och jag hittar inga själ till varför!! Hon kan inte ha ont för hon gråter inte. Hon är förbannad och skriker sparkas och håller på. Och vad jag än gör så duger inget! Ger jag vällingflaskan dängs den iväg över rummet, är det att komma upp i min famn så dänger hon sig bakåt med svankande rygg. Det finns iaf inget som duger då!
Tack vare detta har vi börjat gå till bup och jag är så nervös över vad som väntar.
Sist sa dom att jag ska låta henne sova i min säng. Som i natt då det har varit gräsligt...hon vaknar varannan timme som vanligt och från 4 - 5.30 har hon sparkats o dängts och gallskrikigt! Jag vet inte hur länge jag ska orka detta. Det händer även vid matbord, i affärer, ute på promenad, när som i hemmet, när vi är borta hos folk....när som helst enkelt! Vad är det som är fel???
På dagarna kan jag se hennes "rastlöshet" Saker är bara intressanta i 1 minut sen gnälls det och måste hitta nåt nytt som roar. Men mer eller minre finns det inget som roar henne!
På dagis säger dom att hon har kort stubin o starkt humör och kan från en sekund till en annan visa missnöje. Fick höra härom dagen att dom tror att hon får som hon vill hemma och blir sur då hon inte får som hon vill! Men jag är benhård på va hon får och inte får göra så jag skämmer verkligen inte bort henne!
Är det någon som känner igen detta beteende???
Och det är alltså en totalt vansinnig krabat!!!

Får mig att tänka på när min mamma häromdagen sa om dottern: "Hon vet vad hon vill. Brås på mor." Sen skrattade hon rått

Det komm en ilsken fas vid 1½, men den gick över rätt fort för vår dotter. Vi har försökt sätta oss ner med henne och få hennes uppmärksamhet. Går det, så får man fråga vad det var som hände. Be henne visa vad hon ville (visa att hon och hennes åsikt är viktig), fråga om hon blev arg (lära henne sätta ord på känslor) och fråga om vad som nu kan tänkas ligga närmst till hands som kan ha irriterat (när hon inte själv kan berätta kan man komma långt med ja/nej-frågor). Ville hon rita? Hjälpa till att tömma diskmaskinen? Blev det fel mugg till maten? Det har blivit mycket funderande för oss föräldrar om vilka kamper som är värda att ta: säkerhet - JA, övirgt - diskutabelt. Visar vi dottern att samarbete är viktigt, så kommer hon själv att sträva efter det. Det är inte samma sak som att curla, som somliga tror.

För för det mesta handlar ilskan om att hon ville få göra saker själv och lära sig hur de funkar. Jo, ibland kändes det nästan som om hon - lite pompöst - stod och skrek "Hindra mig inte i min utveckling!" Om det handlade om saker vi ansåg henne vara för liten för, så föreslog vi att hon kunde göra något annat istället. (Typ "nej, du får inte leka med knivarna, men påsklämmorna behöver sorteras. Kan du hjälpa mig med det?") Så lär hon sig att anpassa sig till situationen också (förutsatt att hon vill göra det man föreslår...)

Det blev lite lugnare efter någon vecka och sen började det kring tvåårsdagen igen. Skillnaden nu är att hon pratar bättre och kan säga ifrån lite mer hur hon vill ha det. Det är fortfarande en hel del gissningslek om vad som orsakar ilska, men nu har hon lärt sig att man kan förhandla om saker och att det finns fler spännande saker att göra än de som hon själv kommer på.

Sängen, till slut, släpper vi inte in henne i i onödan. Ingen sover bra med en väderkvarn bredvid sig och ingen tänker bra som inte fått sova. Kramar och gos ger vi så mycket som hon vill ha, däremot

Hysteriska utbrott, natt och dag!!! Varför???

INNEHÅLL