varannan vecka mamma

Hej!

Min dotter är hos mig lite då och då, som det passar i planeringen. Och i perioder mår jag riktigt dåligt när hon är iväg. De gånger det känns värst för mig är när hon är sjuk. Usch usch usch! Jag vet ju att hon har det bra, men ändå gör det ont i själen. Ett barn ska vara med sin mamma när hon är sjuk... Och sen är det också jobbigt när jag mår väldigt dåligt och känner mig ensam. Problemet är då att när hon är här bli jag jätteneedy, och det ärju inte bra heller. Hon ska ju inte känna att hela hennes mammas lycka hänger på henne.

Jag vet ingenting om dig... Kan det vara så att du är olycklig annars också? Barn ger väldigt mycket, och det är ok att behöva dem. Men det är vi som är vuxna och det är vi som måste göra något åt våra liv... Men jag vet inte hur.

Tack för kommentar. Det är ju lite så att det man inget kan göra ngt åt är ju bara att släppa. Handlar väl om att bara varannan vecka träna på att vara annat än mamma mentalt inte bara fysiskt fylla det med aktivieter,människor ,jobb etc. Upplever att jag börjar komma på fötter väldigt bra,ny kille,bra jobb,ett intresse. Men...hon saknas lika förba skat... Kom inte ifrån jobbet i tid idag för att hämta henne efter en veckas frånvaro,höll på att längta ihjäl mig. Måste man vänja sig...nä kanske bara gilla läget,acceptera ledsamheten och flyta m ist för att motarbeta stundvis!?!

Jag är också "deltidsförälder". Det suger stenhårt. Hur mycket jag än uppskattar ensamtid, så längtar jag mig blå efter henne.

Jag ser det som en helt sund föräldrareaktion på att vara utan sitt barn. Det är ingenting jag behöver "jobba på". Däremot satsar jag på att ha sjuhelvetes massa aktiviteter när det blir dags för renodlad varannan vecka. Annars kommer jag antagligen avlida.

Så, ja, det är bara att gilla läget 

Blir nästan lite mållös...har själv varit ensam mamma i elva år nu, och med undantag från några plågsamma umgängestillfällen mellan barn och pappa för sådär 8 år sedan hänger jag och dottern ihop som ler och långhalm....hade gärna haft mer tid för mig själv men eftersom det alltid var problem med pappan och jag aldrig kunde lita på att hon inte for illa, blev det till slut omöjligt. Varför inte träffa vänner och bekanta, läsa böcker, laga och äta favoritmaten som barnen inte tycker om, se filmer, ta långpromenader, skriva (en bok, kanske?), studera språk, träna yoga, fördjupa sig i fransk filosofi eller what-so-ever?!

Hej!

Ännu en varannanvecka mamma här! I december kommer jag däremot ha min son mer då hans pappa flyttar längre ifrån. Men jag känner precis som du TS. Att inte ha sitt barn hos sig hela tiden är verkligen tufft! Och om jag ska vara ärlig tror jag på något sätt det är snäppet värre för oss mammof (hoppas ingen tar detta på fel sätt nu!! pappaor saknar säkert ihjäl sig också), men vi har ju faktiskt suttit ihop med våra barn på riktigt. Haft dom i vår mage i 9 månader 24/7. Att inte ha min son hos mig känns som att sakna en kroppsdel. Det är första gången i mitt liv jag känt kännslan "onaturligt" på riktigt, för det känns onaturligt att inte kunna få se eller krama mitt barn precis när jag vill. Du är verkligen jättejobbigt!  

Vissa dagar går ju naturligtvis lite bättre,men nej det är nog inget man måste vänja sig vid. "Stänga av " känslosvall stundvis i överlevnadssyfte är ett måste.

Det går att sätta allt i relation med annat,få perspektiv på ting i tillvaron . Men.. de flesta jag umgås med har barn hos sig på heltid,å de skulle inte vilja byta bort mot mitt varannan v för allt i värden. (kanske gör de det bara när deras 24h inte räcker till,eller när de som förälder stressar runt är arga utan reflektion över varför...)

En annan vän jag har är ensam med barnet nästan heltid,då pappan tar mindre ansvar, utan barnvakter och inte ens hon önskar mer frånvaro av sitt barn.

Nej,jag skaffade barn för jag önskade få va med om att få dela nästan allt kring småbarns åren,tiden då navelsträngen klipps ska ju komma senare inte redan nu.

Förövrigt har jag ett intresse som tar grymt mycket tid,skulle kunna lägga in ännu mer av detta i livet,men inget intresse ivärlden ersätter saknad av dotter i hjärtat.

Sen är upplevelser med barnen delad glädje!

Men vi som har det så här,vi överlever ...så klart, behöver bara höra andra i samma känsla av vacum och ventilera med. :)

Oj, jag känner verkligen inte alls igen mig. 
Jag har mina barn varannan vecka och tycker inte alls det är några problem. Nu tycker väl säkert någon att jag inte älskar barnen tillräckligt men det är så fel det kan bli. Jag saknar dem, tänker på dem varje dag och älskar dem oändligt, men livet är mer än barnen och de har aldrig varit meningen med mitt liv, de är en del av mitt liv.

Jag tillbringar mina barnfria veckor åt att älska min sambo lite extra, vara uppe sent, läsa mycket, träna mycket, gå extra långa promenader, sova länge på morgonen, umgås med vänner, gå på bio, festa och vips så är tjejerna här igen.

Jag kan inte tänka mig att det är bra för en att basera sitt liv så enormt på barnen.