Jag är så känslokall och irriterad efter förlossningen

Ja jag känner igen mig som tusan! När sonen var nyfödd hatade jag nästan min sambo. Vi bråkade hela tiden också! Dock gick det över efter någon månad. Vet inte om det hade med alla hormoner att göra!

Jag hoppas verkligen det går över! Men känner igen mig hur jag kännt i andra relationer när det börjat dala....Så blir så sjukt orolig...
Jag har även varit deppig sen jag kom h, em och varit ledsen nästan varje dag. Dock har jag inte kännt nå avstånd till barnet. 

Mannen börjar tröttna på mig och jag blir bara mer och mer irriterad. Hur ska vi hantera det här? Egentligen skulle jag vilja skrika ut allt som jag tycker han gör fel  . Men nu går man liksom och irriterar sig för sig själv och kokar, och slänger bara ur sig något gnäll då och då.

Om du känner dig deprimerad och det inte går över tycker jag att du ska tala om det på bvc nästa gång ni har tid. Dem är oftast duktiga på att hjälpa till med sånt!

Hoppas allt löser sig till det bästa!

Nu var det 10 dagar sen men det här är så vanligt! Dels så gör ju hormonerna en helt koko, man sitter verkligen i sin lilla bebis bubbla och gud nååååde den som kommer och förstör. Man blir sur för att man inte får hjälp och får man hjälp så blir man sur för att dom gör fel. Det här är ju naturen som spökar, dens sätt att se till att vi helt enkelt inte överger barnen när dom är så krävande. Sen också att man är så trött och sliten, istället för att ta ut den irritationen på det lilla spädbarnet så tar de flesta av oss ut det på mannen istället, tack och lov för det, därför kan irritationen sitta i i flera veckor efteråt.

www.terapisnack.com/topic/forlossningspsykos

Tror nu inte att du har psykos men detta var ganska bra läsning... 

Helt ärligt är min första tanke att du måste få hjälp. Jag mådde sjukt dåligt efter förlossningen och drömde mardrömmar om den (trots att den inte var särskilt smärtsam eller traumatisk) dessutom kände jag hela tiden att omstälningen varit så stor mellan att levt självständigt till att ha en som jag tyckte då, jävla unge på mig hela tiden och detta gjorde att jag stötte bort mitt barn och min man. Jag vägrade ta emot hjälp från bvc och bup eftersom det var så piiiiiiinsamt. Det enda som var pinsamt var jag som var så jävla envis. Efter tre månader började jag ge med mig och började ta emot hjälp men det jag kommer att tänka på under resten av mitt liv är att jag missade barnets första tre månader eftersom jag hela tiden var så arg och ledsen.