när ska man sluta försöka?

Hej!
Nu är det så att jag lever i en särborelation med barnets far.
När jag väntade dottern tog relationen slut, och jag flyttade till annan ort.
orsaken var kraftig osämja mellan oss, och ett hem där bråk förekommer dagligen är inget jag vill att mitt barn ska växa upp i.
Efter födseln träffades vi intensivt, då jag ville att pappan och dottern skulle få en god relation. Gamla känslor bubblade upp, och vi blev slutligen ett par igen.
Dock har det inte gått lätt. Jag har gång på gång fått höra hur jag sårade och jag förtjänade "tough love". Nu har det gått över ett år sen vi blev ett par igen (16 mån sen dottern föddes). Fortfarande "straffas" jag. Vi bråkar oerhört mycket, varje gång vi ses faktiskt. Bråken handlar om allt från stort till smått. Det känns inte sunt för vår dotter. Jag vill att hon växer upp i ett kärleksfullt och glatt hem.
Har försökt påpeka detta för mannen, men det tas emot halvhjärtat.
Vi har sen start pratat om att bo ihop igen, vara en riktigt familj. Eftersom både dottern och jag är etablerade i nya staden, där min familj finns, så har det varit naturligt att han flyttar till oss. Han säger sig vara klar med sin stad.
Tiden har gått, och vi väntar fortfarande att han ska komma till oss. Han jobbar hemifrån, och bestämmer sina tider själv. Att arbeta hemma hos mig funkar lika bra som hos honom. Ändå håller han sig borta runt 2 veckor åt gången. Nu börjar mitt tålamod ta slut, och även kärleken till denna man. Vad gör man? Kämpar man vidare och biter ihop, eller ska man inse att vi nog är lyckligare på varsitt håll?
Tacksam för alla råd!