Dotter 16 mån bara skrattar vid tillsägelser

Hej! Lugn, det är helt normalt beteende från en 16 månaders. Min 2-åring var precis likadan, och kan fortfarande skratta åt tillsägelser. Att avleda är det enda råd jag kan ge dig.
Om hon börjar kasta saker, fråga om ni ska läsa en bok, eller göra pannkakor. Det gillade min pojk, att få hålla i vispen (även om han inte kunde vispa) och så turades vi om att vispa. Det blir lättare med tiden i alla fall, nu behöver vi inte göra pannkakor på riktigt, han gillar även att låtsas 

Haha, tror du har drabbats av en sk sextonmånaders! Alla ungar i den åldern verkar vara lika jävliga. Testar gränser, har inget ordentligt språk för att markera missnöje än heller. Min dotter är snart sexton månader och hon får också dendär blicken då hon blir lite full i fan när man säger ifrån, speciellt med att bitas. Och när hon inte vill ha mer frukost säger hon inte till, istället börjar hon systematiskt släppa smörgåsbitarna på golvet. Frågar jag om hon inte vill ha mer skakar hon bara på huvudet och fortsätter slänga mat. Det är ju inte lönt att uppfostra såna småskitar riktigt, utan precis som Caliin säger är det avledning som gäller. Läsa en bok, bygga lite lego, gå ut, klappa katten, leka tafatt osv. Men när Siri är riktigt taskig mot mig, alltså slår, biter och river mig utan att acceptera ett nej och nåt annat att göra, då visar jag tydligt att mamma blir ledsen och att nu vill inte mamma vara med längre och så går jag därifrån. Oftast kommer hon efter mig då och kramar mina ben vilket jag tar som ett "förlåt". :)

Det är inte så mycket att göra åt, det hör till åldern.

Så säg till henne att det inte är ok, det förstår hon fastän hon skrattar. Och sen avled henne så att hon inte får för sig att göra samma sak igen.

Jag kan tala om att den fasen återkommer med jämna mellanrum och ju äldre barnet blir desto mer motstånd möter man. Särskilt verbalt, vissa perioder är allt, precis allt en förhandling!  

Åh vad jag känner igen det där! Man kan ju bli tokig när de ger den där blicken "nu kommer jag göra något du inte gillar" och sedan börjar provocera en. Min son har även börjar säga något som låter som "nej nej  nej nej" samtidigt som han håller på med det han inte får göra och skrattar åt mig när jag säger till. Han vet så VÄL att han gör fel men tycker det är så kul. 
Så jag har slutat göra en stor grej av det, tar honom därifrån och avleder honom med något annat. Funkar bäst för alla 

Min dotter är 18 månader och är likadan. Det är helt normalt. Kort och koncist.

Det gör min också, hon viftar med pekfingret och säger "nej nej nej!!" med väldigt skarp röst, samtidigt som hon gör det hon inte får.

Det är upp till var och en hur man vill uppfostra sina barn men jag förstår inte varför du väljer att "säga till på skarpen" om det inte fungerar istället för att försöka kommunicera med barnet, tala om vad som är fel och föreslå ett annat sätt för barnet att kommunicera.

Att uttrycka sig: "När du gör såhär, så leder det till det här. Skall vi testa att göra såhär istället?"
istället för: "NEJ! SÅ FÅR DU INTE GÖRA! SLUTA GENAST! SKÄMS!" fungerar ofta mycket bättre. :)

Fast jag vet inte om det där resonemanget kring konsekvenser fungerar på en 16-månaders. Det kräver nog kognitiva förmågor som inte finns där än. Eller menar du att man ska "visa" vad man kan göra istället, genom avledning osv? För om jag skulle säga till min dotter "När du håller på och drar i blomkrukan sådär så riskerar den att åka i golvet vilket den precis gjorde. Ska vi testa att inte göra det utan att göra något annat istället?" så hade hon redan befunnit sig i ett annat rum innan jag var färdig med den första meningen.

Känner sååååå igen mig. Bara att avleda, ta bort barnet från ev fara och upprepa. Nu vill hon dessutom gärna dricka ur glas, plats går inte. Igår gick 3e glaset sönder. Var bara att konstatera "ja se vad mycket aj-aj glaset fick! därför ska man inte slänga glas. Hej då glaset!"

Även om man själv vill skrika av frustration... men det hjälper ju inte.

Så gör vår grabb också. Inte riktigt så aggresiv som du beskriver men han retas och gör saker han vet att han inte får, och hjälper inte det så bits han.
Jag har tolkat det som att han vill ha uppmärksamhet. Även om han får mycket uppmärksamhet och vi leker mycket med honom och så så hjälper inte det om han vill leka just då i den stunden även om vi lekte för 15 min sen liksom.
Vi sätter oss alltid och leker när han blir sådan, eller ja inte varje gång, när vi två är ensamma hemm aoch jag lagar mat tex så får han ju allt ta och vänta, han måste ändå lära sig att han inte ALLTID kan få exakt den uppmärksamhet han vill. Han kan sitta och vara jätteledsen medan jag lagar maten, med det är smällar man får ta som förälder, det är jobbigt men det finns inget annat att göra. Ibalnd hjäper det om jag hämtar nån leksak han tycker om så han får leka med den på golvet bredvid mig och ibland så leker vi "apport" haha! Jag kastar iväg en boll och han hämtar den, det funkar rätt bra när man håller på med någonting samtidigt ;)