Relationen man kanske inte längre har (långt inlägg,men behöver era åsikter)

Vet inte var jag ska börja riktigt men jag behöver råd. Har inte sovit speciellt bra i natt heller och kan inte tänka klart.

Lite kort info, jag har endometrios är i 30 års åldern och min sambo är närmare 40. vi har varit tillsammans i över tio år, båda har fasta jobb. (Valt att vänta tills ekonomin blev bättre).
Jag har sådan otrolig barnlängtan vilket inte min sambo har. Men jag har som sagt endometrios vilket inte gör saken lättare.
  Har problem med så gott som daglig smärta, trots nedreglering i ett halvår och två operationer inom ett år. Slutade med nedregleringen på sensommaren efter att vi hade pratat om att skaffa barn. Eller ja mina läkare sa att för att ha störst chans att lyckas så borde vi börja efter nedregleringen.
  Hade ett långt samtal med sambon som inte alls var redo men som ändå försöker förstå hur jag känner. Jag ville väl att han kunde lika gärna lämna mig om han ändå inte vill ha familj men så fortsatte vi och hålla ihop då han ändå ville samma, sa han då.

Ville inte skapa någon större press heller så jag lovade och inte tjata eller ta upp ämnet så länge det inte var aktuellt (hade 3 mån kvar av nedregleringen och tiden tills kroppen kommer igång.)
Under behandlingen mådde jag ganska bra och hade inte alls lika ont de sista två månaderna. Blev nästan chockad över hur pass stor smärtan var när den kom tillbaka. (lever med daglig smärta nu).
  Det tog väl nästan tre månader till innan kroppen sakta börja vakna igen och man börja känna av att äl va på G.
  När jag väl trodde vi skulle börja försöka blev han osäker igen och sa han inte var redo. Blev både ledsen och chockad då jag litade på hans ord.
Bröt förlovningen men vi bodde ihop ändå under tiden då jag vill verkligen han skulle tänka efter.
Att tvinga på min sambo barn är inget jag vill, därför ville jag han skulle få tid och tänka. Han slöt sig väl mer som en mussla men till slut börja vi prata igen.
Hade gjort det klart (även om det krossar mig) att vill han inte ha barn med mig så skulle vi separera.
 Han ville ha mer tid och bli redo (vilket jag inte orkar ge och dels för att jag inte kan gå obehandlad för endon) det är svårt och hålla sig stark och säga "du får inte mer tid" till den man älskar mer än allt annat. Han ville inte förlora mig utan sa han vill leva sitt liv med mig men är bara rädd för ansvaret och hur relationen skulle påverkas.
Förklarade att för mig får han vara rädd, det är jag med.
  I alla fall så kom vi fram till att vi skulle hålla ihop och börja ha sex vid äl för och försöka lyckas på egen hand innan ivf skulle bli aktuellt.
Vid första äl var det egentligen inga problem eller hur man ska nu skriva men vi försökte i alla fall och han tog första initiativet. (Klarar inte av och ha sex för ofta pga smärta heller).
Mensen kom sen och jag blev så klart besviken. Var till läkaren för och testa på en hormonfri behandling mot smärtan och som ev kunde öka fertiliteten.
  Äl infaller en gång till och jag ville inte skapa någon större press utan försökte bara "få till det". Han beter sig annorlunda och vill inte ens ge en kyss utan vänder bort blicken. Ja det var inte speciellt kul och bli ratad så att säga. Blev jätte ledsen och försökte förklara andra gången han ratat mig att jag äl, då "måste" han ju försöka han med.
Tredje försöket (känner mig som den fulaste vid det här laget när man inte lyckas få sin egen man i sängen) så lyckas man ändå med sexet och samma vid ett senare tillfälle.
  Har väl fortfarande känslan av att det är hans rädsla som styr och pressen. Skickar ett sms till honom på väg till jobbet, där jag skrev typ att jag uppskattar att han försöker trots att det känns jobbigt att inte "hinna" bli redo osv och får ett fint svar tillbaka där han säger han älskar mig och vill att jag ska bli lycklig trots att hans längtan inte är lika stor. (Känner mig överlycklig och nästan nykär).

Igår sitter jag vid datorn som vanligt och letade efter en länk vid historiken som jag ville ha fram. Ser då att han har googlat på "han vill inte men hon vill ha barn" "ingen barnlängtan" osv. Blir ledsen då jag ändå trodde han "ville" men att det var bara jobbigt att inte ha riktigt samma längtan och att han var mest rädd. Han har alltså sagt "Jag är bara rädd för ansvaret". Ni får ursäkta att jag skriver så otroligt rörigt men mina tankar är helt åt...
  Pratar åter igen med sambon (vill absolut inte tjata och det vet han) Men ville ändå veta hur tänker han egentligen. När han först lovar och när vi nästan separerar och bryter förlovningen lovar han på nytt och sen ännu en gång...ja och så uppstår all tvivel igen.
  Jag känner mig sviken och då efter vi verkligen pratat bara någon dag innan går min läkare och skickar remiss till ivf.

Vi prata länge igår igen och halva natten. Han vill inte förlora mig och har ingen barnlängtan men vill göra mig lycklig. Jag vill inte tvinga på honom barn utan anser det ska båda vara helt överens om, vilket jag trodde vi var...några gånger om.
Jag vill kunna ha tid och chansen att lyckas bli gravid innan det är försent och anser då att om han inte vill ha barn med mig, då bör vi göra slut då vi inte vill samma. Menar även på att då vi har varit tillsammans i så många år så borde man veta vad man vill, eller?
Vad gör man?
Han säger han har haft tankarna om och bilda en familj och frågade mig om han skulle bli redo längre fram hur gör han då? Låter kanske elakt men jag sa ja jag kanske har fått barn då med någon jag aldrig  kommer älska lika mycket som dig, så du kan inte räkna med att kunna få tillbaka mig om 2 år.
Han säger bara "det kanske bli jätte bra sen när det väl sker" i tanken om att vi ska försöka få barn. Jag känner att jag tvingar honom och han vill inte förlora mig.

Sa det även att om vi nu skulle fortsätta ihop och försöka få barn då kan du inte få mig och framstå som en idiot som dragit sin sambo till en ivf klinik. Remissen är redan skickad alltså och här står man med en vacklande karl och ett brustet hjärta.
Han gick ut en sväng precis, gav en lång kyss och sa Jag älskar dig

Snälla hjälp mig/oss! Dela med er av era tankar, jag orkar inte längre :(
Sen vet man ju inte om man ens kan få barn
(förlåt att det blev så långt inlägg)

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-11-21 11:50
Ska kanske tillägga att min diagnos fick jag för ett år sedan. Har alltså inte vetat om att det kunde bli så svårt, så det inte missuppfattas varför man väljer att leva ihop så länge med en diagnos som kan innebära man inte kan få barn. Därför barn frågan har blivit så aktuell