Tråd för oss som snart ska göra abort.

Tack alla ni som delat med er av era historier. Jag känner mig lite mer lugn nu inför min abort i veckan som kommer. Visst är det jobbigt att läsa om skräckhistorierna också men jag gör mitt bästa för att mentalt ställa in mig på att jag kommer klara av detta. 

Jag är i v5 nu och har tid för första undersökningen på tisdag. Är inställd på att göra medicinsk abort så jag räknar med att ta första pillret på onsdag så att jag gör andra steget på fredag när det finns personal på mottagningen, jag fick inte göra hemma på torsdag eftersom det är röd dag och de inte arbetar då. De låter ingen göra hemabort då eftersom man måste kunna få tag på dom under dagen och även de måste kunna ringa och kolla hur det går. Det tycker jag känns tryggt och seriöst.

Kommer vara i vecka sex, alltså 5+5, så jag hoppas att det inte blir så fruktansvärt eftersom det är rätt så tidigt... Jag plussade i förrgår och är så lättad att det har gått så snabbt att få tid, redan 5 dagar efter jag fått reda på det.

Jag har inte svar på dina frågor direkt men om du läser igenom alla inlägg i den här tråden så får du en uppfattning om hur olika det kan vara från person till person. Trist att höra att du inte känner att du har nån att prata med. Men du kan väl prata med dom där du har bokat in aborten? De brukar alltid kunna erbjuda en kurator också som man kan prata med. Där jag bokade är de väldigt hjälpsamma och har svarat på massor med frågor redan. Det är första gången för mig också. Hoppas du kan prata med din kille också och att han stöttar dig. För min del är ingen kille med i bilden, men jag har stöd av några vänner och min mamma i alla fall.
Har du testat nu i vilken vecka du är i? Vet du vilken metod du vill använda?

ja vi testade en sådan där clearblue sticka med veckouträknare där de stog +3

så ja vet inte riktigt hur långt de är gånget men ja hoppas inte för långt iallafall.

just nu vet jag ingenting, jag pratade  med en kvinna i telefonen som vart orolig för min skull o så men de hade inte tid förens 6 maj, vilket ja sj tycker är otroligt långt till..

så ja sover skit o mår skit just nu.

killen kan ja prata med och han hjälper mig otroligt mycket måste ja säga.

tur att du har din kille då! hoppas det känns bra nu inför din tid den 6e!
Jag kan bara uppdatera och säga att det har gått väldigt bra för mig. Gjorde aborten i fredags och det var verkligen inga problem alls. Gjorde inte ont, blödde inte mycket. Som en vanlig dag med mens, fast lite extra blod just när det mesta kom ut. Hoppas du inte stressar upp dig i onödan som jag gjorde. Det värsta med det hela var hur rädd jag var innan. Hade jag vetat att det var såhär lugnt så hade jag inte oroat mig en sekund!
Lycka till och fråga gärna mer om du vill!

Tänkte bidra med min berättelse - både för att få ur mig lite av tankarna, och för att dela med mig.

- Jag är i ett ganska nytt förhållande ... bara träffat honom runt tre månader.

En brist gällande mitt preventivmedel, gjorde mig gravid - och det hann gå 5-6 veckor innan jag fick det konstaterat med ultraljud. Det var en tidig graviditet, enligt barnmorskan, men jag hade ändå gått runt och mått fysiskt dåligt ett bra tag.... illamående/yrsel, ont i bröstvårtorna, extremt dålig matlust, "mensvärk" i ryggen, extrem kissnödighet..

 

Då jag inte vill ha barn, var valet självklart - abort.

Trots att jag ej vill ha barn (iallafall inte på jävligt länge!) tog det hela hårt på mig ... man blir rätt känslomässigt bunden till det som växer i magen på en, trots att man bestämt sig för vad som är rätt att göra.

Hjälpte inte heller att jag blev sjukt känslig av graviditeten överhuvudtaget .... grät hela tiden.

Fick iaf tid för att påbörja aborten väldigt väldigt snabbt, vilket jag är otroligt tacksam för.

Svalde det första pillret i tisdags (Mifegyne) på mottagningen, och åkte sedan hem.

Onsdag: Inget speciellt hände denna dag, förutom att jag mådde ganska illa och var trött .... tog mig typ en timme att äta upp maten på tallriken. Mot kvällen fick jag en brun flytning när jag gick på toa - annars inget blödande.

Torsdag: förde upp de 4 slidtabletterna Cytotec kl 08 på morgonen - och somnade sedan till kl 10 typ. Vid kl 10 gick jag på toa, och då hade blödningen startat .... men var sparsam. Satt på toa och lät det droppa ut bara ... Hatar känslan av binda.

Vid 11.00 var det dags att svälja de 2 övriga cytotec-tabletterna. Här nånstans BORDE jag ha stoppat i mig 2 citodon - men - jag vågade inte .... Hade hört att citodon kunde få en att må illa, och, jag var rädd att spy upp cytotec-tabletterna, vilket ju skulle sabba aborten.

Så, jag väntade 30 min med att ta citodon (smärtlindrande)....... vilket var dumt gjort, för, den närmsta 1,5 timmen därefter, var den värsta smärtan jag känt hittills i mitt liv.

Försöker inte skrämma någon - det är bara sanningen. Jag är van vid STARK mensvärk - och trodde detta skulle vara en piece of cake - men - nej ..... det gjorde verkligen våldsamt ont, 100 ggr värre än min vanliga mensvärk.

Jag fick panik, eftersom jag trodde jag skulle både spy och skita ner mig totalt av smärta - men fick då tipset av en kompis att ställa mig i duschen och spola varmt vatten mot magen. Det räddade mig.

Jag satt typ på toan under hela tiden som skit ville rinna ur mig .... Kunde inte ens lägga mig ner, för smärtan tilltog då. Den värsta smärtan kom innan klumparna rann ut ....

Trots att jag bara var i vecka 5-6, var det inga SMÅ klumpar som ramlade ur mig .... Det var rätt rejäla klumpar.

Det värsta var en vävnadsbit som var avlång och inte riktigt ville trilla ut ... fick typ trycka ut den med kraft.

Har svårt att glömma den synen.

 

När alla klumpar & vävnadsskit kommit ut - var smärtan i princip som borttrollad .... och det var bara blod kvar.

 

Fredag:

Smärtan är knappt där, idag. Känns som väldigt lätt mensvärk, och blödningen är ej överväldigande.

Det rinner ej blod ur mig när jag sitter, ligger eller t.o.m går runt - utan det är mest när jag sätter mig på toan som det börjar rinna.

Mår rätt illa av mat, men försöker äta sånt jag gillar, precis som igår då det var värre.

Idag känns det som om det hela var en dröm .... jag var helt chockad efter den värsta fasen igår och kunde inte sluta gråta efteråt. Idag känns allt typ som vanligt, och som om gårdagen inte hände/är väldigt långt ifrån.

 

Tips till er som ska göra medicinsk abort:

* Ta smärtlindrande I TID!!!! Väntar ni - kanske ni ej blir smärtlindrade när den värsta skiten sker.

* Varmvattenflaska mot magen, eller att ställa sig i duschen och spola varmt vatten mot magen kan hjälpa.

* Var ej ensamma. Själv hade jag ingen hos mig - utan hade min mamma på telefon emellanåt och en kompis på sms. Det .... var rätt ensamt.

 

Lycka till!

 

 

 

Ursäkta den sjukt dåliga styckeindelningen ovan btw! Det var styckeindelat från start - men datorn sabbade det.

Hoppas det funkar att läsa ändå.

vi va på samma dagar hos bm.

ja fick mina 4 uppstoppade runt 8 på morgonen, sen kl 9 gick ja o sambon o åt frukost ( ja va sexig i en jätteblöja) ;D

efter de gick vi upp igen och sen va ja på motagningen till halv 2, o då sa ja att ja ville gå hem istället, dom stänger ändå 5.

då fick ja dom 2 sista och direkt kom smärtan.. men ja fick 2 alvedon och en brun liten tablett. o ja kände inte direkt mkt , fick samma dos varje gång jag fick tabletterna...sen kom vi hem o ja gick på toa runt 15. o då kom bara vävnad.

sen åkte vi till affären för ja tänkte att de kunde va bra o röra på sig.

fick då springa till icas toalett där de kom mer vävnad.

sen efter att vi kommit hem kommer allt annat ut.

 

och som du säger smärtan ärvärst när allt ska ut.

nu sitter ja här en fredag kväll och har inte direkt mkt ont.

 

Jag var en av dom som använde skydd, en av dom som är för ung för barn helt enkelt. Jag är 18 år gammal och  dejtade en kille jag känt i ca 2 år, dessvärre så fungerade  det inte mellan oss så det enda rätta var att gå. Men då i början var man ju så nykär och man hade gjort mer med varann än en puss på kinden. Fyra veckor senare kände jag smärtor och ömmande bröst, jag trodde mensen var på väg. Jag gick och väntade som en idiot men nej, istället ringde jag gyn som föreslog jag skulle skaffa ett graviditets test. Med ångest gick jag ner till apoteket och undvek all ögonkontakt jag kunde få. Min ögon var i marken istället för i apotektantens. Testet visade positivt morgonen därpå och genom en lång telefonkö fick jag pratat med en barnmorska, och hon förstod mitt val (abort). Jag fick sedan en tid för samtal om metod och det blir medicinsk, den ska göras efter studenten då jag tar det den femte juni. så ja .. som pricken över i så blev man gravid på det hela.  Jag respekterar allas beslut om de respekterar mina, jag är för ung, vill inte ha barn, men jag vill leva klart min ungdom.  En abort för mig kommer ta tre dagar, inte resten av mitt liv, men såklart känner jag att det finns en del av mig som inte vill leka med någons liv som inte är född men ibland måste man tänka på sitt eget liv. Jätte bra tråd och har läst många inlägg som inte gjort mig lika orolig. Tack!

Hej alla där ute. 

Jag är också en av dom som ska göra abort. Jag ska till läkaren på abortmottagningen den 5 Juni. Sen ska jag tillbaka den 9 och 11 Juni. Och den 11:e Juni ska jag stanna på sjukhuset i ca 4-5 timmar. 
Jag är jätte nervös, men jag vet att jag har fattat rätt beslut. 
Jag kan inte ha ett barn nu, jag är inte redo. Sen bor jag inte med killen som är pappan till barnet. Det är viktigt för mig, att bo med pappa till barnet. 
Kommer också prata med en kurator efter, för det är ett stort beslut. Mycket som snurrar runt i huvudet. 

 

För er som har gjort abort:

Hur mådde ni efter? 
Hade ni mycket blödningar? I så fall hur länge? 

 

Jag var lite trött efteråt... kändes som att kroppen tog lite stryk av hela grejen, både psykiskt och fysiskt. Men jag såg till att inte ta ut mig för mycket i början, efter ett tag var allt som vanligt. Sjukskrev mig dagen efter aborten för jag visste inte hur jag skulle må eller om jag skulle blöda mycket eller så. Men egentligen hade jag kunnat jobba den dagen också, mådde rätt bra förutom tröttheten.

Blödde som en vanlig mens i en vecka efter aborten och hade då lite lite mensverk.

Lycka till, och mitt viktigaste tips är att inte läsa alla skräckhistorier. Det är det jag ångrar mest. Ingen vet hur det kommer bli just för dig... all information som du behöver kommer du få på abortmottagningen!

Jag kan berätta om min upplevelse, jag var i vecka fem och eftersom jag var väldigt tidig så var medicinsk abort att föredra. Plussade på fredagen förra veckan, fick tid på tisdag och i samband med det fick jag min första tablett.

På torsdagen vid åtta tog jag de fyra slidpillerna och smärtlindringen. En halv timma senare fick jag en vanlig mensvärk som bokades med vetekudde(tips!), vid tio började jag blöda lite samtidigt som jag kände att något var på väg ut. Gick på toa och klumpar kom ut. Dock så upptäckte jag att jag är extremt känslig mot smärtlindring, spydde utan att må illa och höll på att svimma bara jag lyfte huvudet ur sängen. Det var alltså det värsta, att jag var så yr. Smärtan och blödningen var inte farlig och nu, på söndagen, har det minskat rejält, ingen smärta heller.

Hur länge plussade ni efter eran abort. När ni gick på efterkontrollen hur såg plusset ut i styrka då.

Jag är 17 år och har vart tillsammans med min pojkvän i 13 månader,(han är 19) fick reda på i helgen att jag har blivit gravid och jag har alltid vart jätte emot abort o tycker att det är sjukt hemskt. Men jag skulle aldrig klara att gå igenom en graviditet nu då jag har mycket med skola och familj. Min pojkvän vill att vi ska göra abort för att ingen av oss har jobb och vi bor hemma hos hans föräldrar. Jag ska ringa och boka tid för abort imorgon och jag har aldrig vart så nervös och mått så dåligt, min pojkvän ser inte allvaret i det , han tänker "de är bara att göra de" , men jag tycker inte att det bara är så lätt. Vad ska jag göra för att han ska inse att det är något svårt att gå igenom?!?

Jag gjorde en abort när jag var 16 år, då jag skyddade mig men blev gravid endå. Valet var inte självklart men jag gjorde det endå, killen jag var tsm med då fattade inte hur jag kunde må så dåligt över det. Men jag vart sjukskriven i tre månader. Nu sitter jag i dags läget 21år och har gått på P ring men har plussat igen, och det känns som helvetet börjar om igen. Tur jag har en förstående kille denna gång, som fattar att jag tycker detta är jätte jobbigt.

Någon mera än mig skydd inte verkar kunna funka på?