Vad är barnens bästa? Vill inte leva med min man längre.

Oj. Jag tycker att det låter tomt.

Om det är de hållpunkterna som ärligt sammanfattar ert förhållande då är det mycket som saknas längs vägen.

Jag har inte haft ett prematurbarn men min första hade kolik och skrek ett halvår. Livet med småbarn kan vara extremt stressande och jag hade känt mig fruktansvärt sviken om min man hade backat undan i det läget.

Minns att min man sa att i början tog han endast hand om sonen för min skull - för att avlasta mig. Att det dröjde innan han VILLE ta hand om sonen för sin egen skull.
Det krävdes att han fick ta mkt eget ansvar för att bygga en relation där han blev engagerad och nu är det ju barnen han skyndar hem till i första hand.

Problemet är ju att inget går att göra ogjort. Alla din karls brister är antingen oöverstigliga eller så finns det utrymme att börja om. Kanske gå i parterapi för att se varandra och barnen i nytt ljus.

Livet ska inte vara grått, mörkt och argt. Ni ska ju förgylla den där vardagen åt varandra. För den är ju bitvis tungrodd med trots, sjukdomar, städning etc. Livspusslet helt enkelt. Då gäller det att lyfta varandra istället för att sänka.

Man är sin egen lyckas smed.
Du kan inte förändra honom - bara börja med dig själv. Bestäm dig för att bli en gladare människa och se om han hoppar på tåget för personlig utveckling eller om han tycker att han tjänar mer på att fortsätta sura.

Lycka till! Du förtjänar att vara lycklig!

Barnens bästa är inte att stanna i ett dåligt förhållande. Men i ditt fall har jag svårt att ge något råd, det beror på helheten.

Han låter som en man med mycket kontrollbehov och väldigt ego.
Jag tycker du skall förbereda att lämna, du kan börja med att öppna ett eget konto, ja, du är en vuxen myndig kvinna som inte behöver din mans tillåtelse för att gå ner på banken och öppna ett eget konto.
Sedan får du helt enkelt sluta att bry dig om vad din man tycker om saker och ting, gör vad du vill, fråga inte honom om lov innan.
   

Jag håller helt med det som tundra skriver. Det är i vardagen man behöver varandra som mest! Jag har mitt jobb,jag har mina arbetskamrater där som jag kan prata med och jag har kompisar. Men de bor inte med mig och de delar inte vardagen och familjelivet hemma såsom min man gör.

Det händer så mycket skit ändå, man kan vara trött efter jobbet, barn blir sjuka, man står där och lagar mat och ser framför sig tvätten och disken och läggning av barn men det enda man längtar efter är att få kura upp sig i soffan med sin älskling. Och det är i de lägena man behöver någon som älskar en, som också ser det som behöver göras och tar ANSVAR för det, någon som ser ens egna behov, som drar av ett halvkul skämt för att lätta upp stämningen en torsdagskväll i november eller pussar en i nacken sådär mysigt när man står och steker köttbullar.

För mig är det jätteviktigt att man har gemensamma mål, eller i alla fall så att man ser saker på samma sätt.Vad som är viktigt för oss som familj och vad vi har på G den närmsta framtiden. Givetvis även så att man har utrymme för egna hobbies och vänner och sånt men det är ändå VI som är familjen.

Det är helt ok att berätta om sin dag och vad man gör på jobbet. Men skulle min man överrösta oss andra vid matbordet och bara skryta om sitt jobb osv så skulle jag bli besviken. I det läget kanske ni kan bestämma att ni går laget runt, så att alla vid bordet får berätta något om sin dag?

En bekant till mig är lite i samma situation som du är, med sin sambo. En grej hon blir helt galen på är att nyheterna på TV alltid ska vara på medan han läser godnatt-saga för barnen i rummet intill. Det blir diskussioner nästan varje kväll för hon tycker att om han ändå inte kan fokusera på barnen en kvart på kvällen ens utan att ha på TV'n i bakgrunden så kan han lika gärna skita i det, då gör hon det hellre själv. Och så är det på nästan alla områden. Han gör det så halvdant eller med sånt motstånd att hon till slut gör det själv. Vilket har lett till att hon gör precis allt.

Jag vet inte om familjerådgivning kan hjälpa, möjligen om han också verkligen vill kämpa. För det är inget du kan fixa själv. Men om jag bara ska besvara den fråga du ställer i rubriken så är barnens bästa att ha föräldrar som mår bra. Och du verkar inte må särskilt bra i relationen idag.

Ja... Vad kan man säga...? Ts, känner igen mycket... Funderar på att lämna minst två tre gånger i månaden men sen tittar jag på barnen och tänker om. Min äldsta, han ÄLSKAR gemenskapen mamma pappa barn. Skulle vända upp o ner på hans värld... Så jag avvaktar. Kanske kan det bli bättre... Men jag är inte lycklig. De få gånger jag känner lycka med min sambo, att livet är rätt bra trots allt så gör han någon egoistisk handling som raserar allt. T ex vill gå och träna och lämna mig ensam en fredagkväll utan att ha handlat eller ens förvarnat om att han ville träna. Så ska jag laga fredagsmiddag med en bebis å en treåring, vilket jag oftast redan gör...Ger mig dåligt samvete för att jag säger: nej, jag vill att du ska va hemma med oss.
Min man är så otroligt ego!!!!! Vissa män är som små barn, de behöver bli ständigt bekräftade av oss kvinnor. Men när ska de växa upp? Är så trött... Och förstår precis hur du mår ts....

Känner igen en hel del av det, ts. Min sambo var en oengagerad far och partner. Lat och gjorde allt halvdant och enbart efter mycket tjat, naturligtvis, för att jag helt enkelt inte skulle förvänta mig mer av honom. En bortskämd, egocentrisk barnrumpa var han, med andra ord. Efter 10 år tillsammans och trots 3 gemensamma barn så lämnade jag.

Efter 15 månader av att han fått själv sköta sin ekonomi, sköta ett helt hushåll och ensam fått ta ansvar för tre barn varannan vecka gjorde en man honom. Det var inte alls planerat att vi skulle börja träffas igen sen, men det blev så och han är samma människa fortfarande - fast tusen ggr bättre! Ansvarsfull, omtänksam, engagerad och hjälpsam. Känner mig numera mycket tursam som har en så bra man :)

Vare sig vi hade hittat tillbaka till varandra eller inte, så var beslutet att lämna honom bland det bästa jag gjort i hela mitt liv!

Sitter ni ner och pratar, planerar, visionerar tillsammans!? Varför vill inte han vara en verkligt engagerande del av familijen? Ville han eg inte skaffa barn? 

Låter verkligen jättetrist för dig.

Vill han ha det som ni har det? Är han nöjd så? Har du fått honom att förstå att du inte är nöjd?