Vad är det som gäller?

Jag är lite förvånad och känner att jag behöver få veta lite vad som är tillåtet och inte. Då historien inte gäller mig så ska jag försöka förklara så enkelt som möjligt.

En vän till mig är familjehem till två pojkar som kom till henne för åtta år sedan. Den största är nu i tonåren.
För flera år sedan märkte min vän att den störste, som vi kan kalla Anders, började må dåligt p.g.a av det inflytande den riktiga föräldern hade.
Det var många besvikelser för Anders där föräldern lovade att Anders skulle få hälsa på men sedan i sista stund avbokade, kom med lögner, sårade o.s.v. Soc, visste hur föräldern betedde sig, hur Anders påverkades men hjälpte inte till alls, när min vän påpekade hur dåligt Anders mådde så svarade de bara att föräldern alltid är viktigast och att föräldern hade rätt att träffa Anders. 
Min vän har stor erfarenhet av barn med olika hinder och märkte successivt att allt inte var som det skulle med Anders, depressioner, annorlunda tankesätt, rörlighet och förståelse. Detta bekräftades även muntligt av en läkare som de talade med i ett annat ärende, att något inte stämde.
Min vän har kämpat och kämpat för att få en utredning för Anders för att han ska kunna få rätt hjälp men soc har hela tiden gjort vad de kunnat för att motarbeta, sagt att Anders mår fint. Anders slutade gå i skolan och låg hemma i sin säng, närmast apatisk, min vän bönade och bad, kopplade in bup men ingen lyssnade, allting var frivilligt, om inte Anders specifikt sa att han ville ha hjälp så fick han inte hjälp och min vän var ju bara familjehem och saknade rättigheter.
Min vän köpte dyra kläder till Anders men Anders mådde så dåligt att han bara ville använda gamla trasor. De nya kläderna låg i garderoben med lapparna kvar. Anders sa till soc att han inte fick några kläder, ingen mat, fick gå länga sträckor, allt för att få uppmärksamhet och hjälp men istället för att samarbeta med familjehemmet och ge Anders hjälp så skyllde de på familjehemmet.
Inga gränser fick sättas för Anders, som nu kommit i tonåren, precis som alla tonåringar sökte Anders gränser, testade och testade men familjehemmet fick inte sätta några gränser vilket gjorde att Anders blev mer och mer vilsen. 
Tillslut begränsades umgänget med föräldern och Anders började sakta att repa sig, kunde vara med lite i köket på kvällarna, ta en kortare promenad med hunden, gå i skolan enstaka dagar. Då kom smällen.
Soc ringde och sa att de skulle komma på besök, min vän blev glad och tänkte att de nu äntligen efter alla år kanske skulle börja bry sig lite. När Anders kommer ner från sitt rum talar de om att dagen efter ska de komma och hämta honom och så ska han få besöka sitt nya familjehem, långt ifrån, där han ska få bo istället.

Denna bomb släpper de, helt utan någon förvarning, med enda motiv att Anders inte gått i skolan på så länge. Anders sa att han inte ville någon annanstans men det hjälpte inte, min vän är helt förstörd.

Jag har sett min vän kämpa sig blå för Anders under alla år, utan att få någon respons och hjälp, hon har gjort mer än någon annan skulle orkat, haft ett närmast överjordiskt tålamod och så pang, när soc tröttnar på hennes tjat så flyttar de bara Anders till en annan kommun där ett annat soc kan ta över bördan så de slipper. 

Anders har svårigheter med sitt tankesätt och beteende men har aldrig fått någon utredning, har ingen diagnos vilket gör att soc kan presentera honom som helt normal för det nya hemmet. Hans hinder kommer som en chock när det nya blir vardag och sannolikheten är stor att Anders kommer att få vandra runt i olika  hem tills han blir vuxen.

Det skär i hjärtat både för min väns och för Anders skull, och även för Anders lillebror som skiljs från sitt syskon, det är snart jul men för dessa tre blir det ingen lycklig jul i år.