Min man går alltid lååångt framför mig. Varning för fånigt gnäll!
Det här är egentligen inget relationsproblem i den bemärkelsen, men det är oerhört irriterande!
Så fort min man och jag är ute, på väg till tåget, i mataffären eller på stan, går han alltid ett par meter framför mig. Jag småspringer liksom lite efter honom och han stövlar bara på. I kombination med att han dessutom har rätt låg panna och rätt allvarliga ögon ser det ut som att han är sur. Så fort vi springer på nån på stan som vi stannar och pratar med får jag ofelbart frågan om hur det är med menande och medlidande blickar. Det händer att folk i efterhand frågat om vi bråkat.
Men det har vi inte. Han går bara alltid framför mig.
Jag vet inte hur många gånger jag pratat med honom om det här under våra tio år tillsammans men det går liksom inte in. Så jag fortsätter småspringa bakom honom och fundera på hur fasiken jag ska göra. Kalla mig sjåpig, men jag tycker att det är lite jobbigt att folk tror att vi går runt och bråkar hela tiden!