• Anonym (Bakom)

    Min man går alltid lååångt framför mig. Varning för fånigt gnäll!

    Det här är egentligen inget relationsproblem i den bemärkelsen, men det är oerhört irriterande!

    Så fort min man och jag är ute, på väg till tåget, i mataffären eller på stan, går han alltid ett par meter framför mig. Jag småspringer liksom lite efter honom och han stövlar bara på. I kombination med att han dessutom har rätt låg panna och rätt allvarliga ögon ser det ut som att han är sur. Så fort vi springer på nån på stan som vi stannar och pratar med får jag ofelbart frågan om hur det är med menande och medlidande blickar. Det händer att folk i efterhand frågat om vi bråkat.

    Men det har vi inte. Han går bara alltid framför mig.

    Jag vet inte hur många gånger jag pratat med honom om det här under våra tio år tillsammans men det går liksom inte in. Så jag fortsätter småspringa bakom honom och fundera på hur fasiken jag ska göra. Kalla mig sjåpig, men jag tycker att det är lite jobbigt att folk tror att vi går runt och bråkar hela tiden!

  • Svar på tråden Min man går alltid lååångt framför mig. Varning för fånigt gnäll!
  • Satfläsk

    Haha. Det här var ju sjukt kul. Jag ser er framför mig ;)

    Här är det jag som går fort och min kille som pikar mig. Jag har alltid haft "bråttom" och har mkt svårt för att gå långsamt. Han tycker att det är extra jobbigt om vi håller varandra i handen och jag går fort, då jag typ "drar" med mig honom haha.
    Han brukar kalla mig för speedo ;)

  • Lilje

    Jag är lite så själv, tyvärr, med barnen. Dottern går snabbare än mig, är det endast vi två änder vi som ett jävla hundkoppel där båda försöker gå främst. Sonen däremot är lugnare än mig, så även vid 12 envisas han på att hålla mig i handen så jag inte springer i väg. :)

  • Anonym (samma)

    Min man gör precis likadant, men jag tycker inte det är ett dugg roligt. Bara jävligt respektlöst.

  • Felizia

    Min f d (ja, just det...) gjorde det. Bristande respekt ser jag det som och påpekade det då och då utan effekt. Vi slutade gå på stan, på promenader etc. Tog varannan hundpromenad för jag blev bara förbannad av att gå ihop fast några meter bakom! Idag är jag gift med en man som är drygt 30 cm längre än jag (och längre steg m a o) som går BREVID mig och i MIN takt. Hänsyn och uppfostran är ett par av hans starka sidor. Det gällde inte min f d make...

  • sextiotalist
    Satfläsk skrev 2012-12-08 08:59:32 följande:
    Haha. Det här var ju sjukt kul. Jag ser er framför mig ;)

    Här är det jag som går fort och min kille som pikar mig. Jag har alltid haft "bråttom" och har mkt svårt för att gå långsamt. Han tycker att det är extra jobbigt om vi håller varandra i handen och jag går fort, då jag typ "drar" med mig honom haha.
    Han brukar kalla mig för speedo ;)

    Jag är också den som pinnar på, är sådan av naturen. Nu brukar vi inte hålla varandra i handen, men han muttrar emellanåt om det var så att vi skulle gå tillsammans eller...

    För övrigt så har jag två kolleger som verkligen älgar på, jag som går raskt, får småspringa för att hålla deras tempo. 
  • Satfläsk

    Sextiotalist: Hehe ja, jag kan inte riktigt hjälpa det. Jag tänker inte på det själv men efter 1 eller 2 tillsägelser så skärper jag mig ;)

  • Edvina

    Samma här. Först går han och sen 20m efter jag och alla barn ;)

  • sextiotalist
    Satfläsk skrev 2012-12-08 11:01:05 följande:
    Sextiotalist: Hehe ja, jag kan inte riktigt hjälpa det. Jag tänker inte på det själv men efter 1 eller 2 tillsägelser så skärper jag mig ;)
    Samma här, men åh så frustrerande, jag vill gå raskt, väldigt raskt.
  • fläta

    Jag tror att den låga pannan kan vara det som är svårast att åtgärda rörande den här problemställningen. 

  • Hemlig123

    Nej fy, det skulle jag aldrig acceptera! Tycker det ser illa ut när man som ett "par" går meter ifrån varann.. 

    Nu har jag ingen sån karl, men hade en kompis som var likadan..
    Han kunde gå 2 meter framför mig och en annan kom efter som en svans varje gång och jag går inte onormalt sakta..
    Den vänskapen slutade..   

  • fläta
    Hemlig123 skrev 2012-12-08 11:11:00 följande:
    Nej fy, det skulle jag aldrig acceptera! Tycker det ser illa ut när man som ett "par" går meter ifrån varann.. 

    Nu har jag ingen sån karl, men hade en kompis som var likadan..
    Han kunde gå 2 meter framför mig och en annan kom efter som en svans varje gång och jag går inte onormalt sakta..
    Den vänskapen slutade..   
    Kunde ni inte bara ha slutat att promenera ihop? 
  • Hemlig123
    Felizia skrev 2012-12-08 10:51:56 följande:
    Min f d (ja, just det...) gjorde det. Bristande respekt ser jag det som och påpekade det då och då utan effekt. Vi slutade gå på stan, på promenader etc. Tog varannan hundpromenad för jag blev bara förbannad av att gå ihop fast några meter bakom! Idag är jag gift med en man som är drygt 30 cm längre än jag (och längre steg m a o) som går BREVID mig och i MIN takt. Hänsyn och uppfostran är ett par av hans starka sidor. Det gällde inte min f d make...

    Du tog orden ur munnen på mig..

    Säger precis SAMMA sak som du. 
  • Hemlig123
    fläta skrev 2012-12-08 11:14:28 följande:
    Kunde ni inte bara ha slutat att promenera ihop? 

    Ja jo egentligen, men vänskapen i övrigt var inte bra..
    Detta var bara en av 15 negativa saker hos den vännen. 
  • Kallisto

    Men måste du småspringa efter honom då? När någon älgar på o lämnar mig bakom brukar jag gå ännu långsammare. Brukar fungera bra!

  • Anonym

    Det påminner lite grann om min barndom...

    För att få lördagsgodis var vi tvungna att först följa med honom på en motionsrunda i form av en promenad eller cykeltur. Detta innebar att han älgade på med långa kliv medan man sprang allt vad man kunde bakom honom. Ibland när han var alldeles för långt framför en och då kunde han vänta lite, När man äntligen kommit fram till honom så satte han av igen i en väldig fart så man inte hann hämta andan. Vägrade promenera i en takt som var mer anpassat för korta barnsben, "vad är det för vits att gå på promenad om man ska snigla sig fram...?".

    Var gatorna oplogade så var det än värre, då kravlade man sig fram över snödrivorna medan han älgade på, för att retas tog han extra långa kliv så man inte skulle kunna gå i hans fotspår i syfte att lättare ta sig fram.

    Cykelturer var nästan värst. Då speedade han på i en väldig fart, på långa rakträckor kunde man ibland se honom dryga kilometern framför sig. han väntade visserligen på en vid toppen av branta backar eller när det var dags att svänga, men när man äntligen kom fram flåsande och högröd i ansiktet så satte han upp på cykeln igen och satte av i samma höga fart. Det var inte direkt en gemensam motionsrunda utan man var seriöst jättestressad och kämpade allt vad man kunde för att hinna ikapp utan att lyckas hålla hans takt en enda gång.

    I dagsläget vägrar samtliga familjemedlemmar promenera tillsammans med honom. .Samtliga som har ett val vägrar att följa med (dvs har egna pengar och slipper följa med på motionsrundorna för att få lördagsgodiset. De yngre syskonen är lite klyftigare än vad jag var, de vägrar följa med och avstår hellre från lördagsgodis för att slippa stressa fram på det där viset). Vår far tycker förstås det är tråkigt att behöva motionera ensam nu för tiden, men han får skylla sig själv. På samma sätt som trådstartarens man får skylla sig själv ifall TS vägrar följa med på aktiviteter som innebär att han ska promenera 3 meter framför henne medan hon sliter som en gnu för att hänga med i tempot.

  • Anonym

    Springer din man fortfarande framför dig?

  • Olssdotter
    Anonym (Bakom) skrev 2012-12-06 20:54:30 följande:
    Min man går alltid lååångt framför mig. Varning för fånigt gnäll!

    Det här är egentligen inget relationsproblem i den bemärkelsen, men det är oerhört irriterande!

    Så fort min man och jag är ute, på väg till tåget, i mataffären eller på stan, går han alltid ett par meter framför mig. Jag småspringer liksom lite efter honom och han stövlar bara på. I kombination med att han dessutom har rätt låg panna och rätt allvarliga ögon ser det ut som att han är sur. Så fort vi springer på nån på stan som vi stannar och pratar med får jag ofelbart frågan om hur det är med menande och medlidande blickar. Det händer att folk i efterhand frågat om vi bråkat.

    Men det har vi inte. Han går bara alltid framför mig.

    Jag vet inte hur många gånger jag pratat med honom om det här under våra tio år tillsammans men det går liksom inte in. Så jag fortsätter småspringa bakom honom och fundera på hur fasiken jag ska göra. Kalla mig sjåpig, men jag tycker att det är lite jobbigt att folk tror att vi går runt och bråkar hela tiden!


    Du ska börja gå i din egen takt och låta honom gå som han vill. Run free, my guy!

    Jag ger det högst två veckor innan han anpassar sig.
  • Anonym (Vi med)

    Min sambo går också framför mig eftersom han går snabbare. Trist tycker jag. Det är väl mer han som ser "kul" , han slänger med armarna och swe rätt koncentrerad ut.

    Jag tycker också det är respektlöst.

Svar på tråden Min man går alltid lååångt framför mig. Varning för fånigt gnäll!