Ogillar sex när tjejen har ägglossning... :(

Tack för bra svar.

Nej, jag är inte helt säker på hennes känslor för mig. Det är lite så jag tänkte när jag skrev min trådstart om dessa fyra (4) dagarna är dagar som hon måste "riva av sig" och jag finns där. Hon säger att hon älskar mig, att jag är snygg och fin men det finns dagar då jag hade önskat att hon helt enkelt inte sa så ... Det hade varit lättare att acceptera om jag går. Det hade varit bättre om hon inte hade älskat mig. Jag är en känslomänniska och vill ha mycket närhet. Hon vet att alla mina inviter är nästan aldrig för sex utan bara för att hålla om, eller bara ta en dusch ihop, massage, pussar och kramar. Jag skulle vilja att hon somnade på mitt bröst. Att hon höll om mig precis så som hon under de där fyra dagarna. Jag saknar henne väldigt väldigt mycket och det är alltid iskallt på min sida av sängen.

Glömde skriva att vi har pratat om detta. Men hon viftar bort det och ser inte riktigt samma samband som jag. Hon säger att hon behöver sin space och att hon måste fokusera mycket mer. Hon vill att jag tar hand om mig själv (onani) men hon kan inte förstå att det är henne jag saknar.

Vi använder kondom.

Tack för svaret. Då förstår jag. Du låter så omtänksam - du och din pojkvän har en fin relation. Du tillåter dig njuta av din pojkvän och skulle sakna honom om han inte såg dig. Att vara osedd och obekräftad gör att ens självkänsla sänks, man känner sig värdelös och oattraktiv. 

Jag blir fakiskt ledsen när jag tänker på det här. Om min partner inte ville vara nära mig nästan 90% av tiden, för att sen knulla mig som en tok de futtiga 10% som är kvar enbart för att han själv var kåt just då...ja då skulle jag känna mig som en knulldocka. Om din tjej ALDRIG ville ha sex så kunde man ju misstänka att hon var asexuell, men nu är det ju inte så. Min gissning är att hon älskar dig som en nära vän eller familjemedlem.

Jag har legat vaken många nätter och längtat till något annat än det här. Hon är snabb med att säga att hon älskar mig men jag når henne inte. Det sårar mig eftersom jag är så förälskad i henne. Jag blir glad när jag ser att vi har samma syn på "saker" och när vi skrattar tillsammans. När vi lagar mat ihop eller när vi bara ligger i soffan och tycker de tävlade i TV är så pinsamma. När vi har samma syn på livet... Ja, hennes blick säger då att hon älskar mig men jag kan ta fel ;( Det känns verkligen som en kniv i bröstet då jag går hemma och saknar henne - fast hon kan sitta 2 meter bort.

Jag kan relatera litegrann ang. närheten - fast på ett annorlunda sätt tror jag! Jag själv är den som kräver mycket space och gärna vill DELA på sätten att ge närhet. Dvs. jag vill inte vara den som alltid "tar emot" pojkvänner som bara lägger sig med huvudet i mitt knä och vill bli "klappade", jag avlider inombords av sådana relationer. Att aldrig bli den som blir omhållen eller omhändertagen, utan bara vara den som "tar emot" överdrivet "gosiga" pojkvänner är inget för MIG.
 
Det jag vill säga  är att det kanske skär sig ibland gällande närheten - hon kanske inte förstår ditt behov av fysisk närhet och att det är något du behöver i en relation för att må bra, såsom du har svårt att förstå hur hon kan vara så "kall" gällande närheten.
Mina expojkvänner kanske kände att JAG stötte bort dom för att jag var avvisande när de hela tiden skulle lägga sig på mig och kräva att bli omhändertagna - fastän grejen bara vara att jag behövde distans och hade en helt annan definition av närhet än DE. Min definition av närhet är som sagt ge & ta, inte bara GE ...

Min poäng (ta nu inte detta på fel sätt): är att jag struntade i att kommunicera om saken med dessa pojkvänner ... för innerst inne var jag verkligen inte kär i dom. Det var väl tonårsförhållanden man testade sig fram med, jag vet inte. I ett förhållande där jag verkligen verkligen älskat min partner av hela mitt hjärta (såsom min nuvarande pojkvän) hade jag VERKLIGEN strävat efter att lösa problemet med kommunikation och ansträngning!
Jag tror att det finns två vägar att välja - acceptera att man är olika och arbeta på det till det bättre!
Eller acceptera att man är FÖR olika och skiljas åt ...  

Ibland går kanske problemen att lösa - men ibland kanske man bara inte kan få vad man vill ha av vissa människor ...      

Det låter vidrigt. Jag var i en liknande relation. De första två åren var bra men sedan blev det som du beskriver. Jag saknade honom fast han satt bredvid mig. Han såg mig inte och han ville inte ha sex fast jag försökte med allt möjligt. När jag ville prata om det sa han bara att han inte hade lust och att jag tjatatde. Kul?

Jag gjorde slut. Det var av flera anledningar men framför allt för detta, för min del. Han fattade ingenting när jag gjorde slut och han sa att han älskade mig osv. Jag beslöt mig för att strunta i honom och gick vidare. Har en ny kille nu. När jag pratade med mit x om det här en gång så sa han att han faktiskt älskade mig då, men att lusten försvann. Han kunde inte svara på varför, han tyckte att jag var fin osv.

Jag är glad att jag gick vidare. Jag vill inte leva i en relation som blir kass efter bara tre år. Jag vill också ha mkt kärlek och passion. Det är anledningen till att jag öht vill vara tillsammans med någon.

Jag kan tänka mig att det här inte är det svaret du vill ha. men du verkar vara en fin kille så slösa inte din kärlek på någon som svälter dig.

Tack Elsa för att du delade med dig. Värdefullt att höra något som har gått igenom detta. Jag är glad att du fann någon som älskade dig. Jag är i ett tillstånd som just nu beskrivs som förtvivlan och jag är inte redo att ta det steget som du gjorde. Men jag borde..

Tack, kloka ord igen. Jag är en drömmare. Estetisk. Är musiker som yrke och skriver mycket texter. Känslosam. Ja, jag har ett stort behov av närhet men vill inte vara kvävande. Men jag svävar lätt iväg och det är också min nackdel. Min tjej har ett logiskt tänkande och konkret. Precis som du skriver så har hon svårt att förstå att jag har ett större behov av att känna henne mer fysiskt. Jag skulle må bra av om hon somnade bredvid mig så jag kunde känna henne - vill höra hennes andetag. Jag ser små saker som stora och viktiga men svårare att förklara. Jag gillar att prata om "oss" och relationen. Något som hon inte alls gillar. Jag tycker om att finna saker i djupet av sig själv som inte trodde man hade. Att man är på sådant sätt som man är. Det skulle få henne att somna... 

Ibland är vi så lika men ändå så olika.

Hah - jag är också en "trasig poet", eller en estetsjäl eller vad man nu vill kalla det! Jag har också funnit att många av mina ex har haft svårt att förstå mitt sätt att tänka, och ge mig det GENSVAR jag behöver ...
Jag själv är en sådan person som gärna funderar över existentiella frågor och problem... jag gillar att filosofera fritt och diskutera "tänk om"-teorier och om varför människor är som de är. Med den faktan i hand så har jag haft svårt för killar som har bemött ämnen som är sjukt intressanta för MIG med ett "jaja" eller liknande ... jag har tyckt de varit skittråkiga och oförstående. Fast sanningen är att de bara haft andra intressen än jag ...

Jag själv är även en sådan människa som gillar att lära känna mig själv bättre för varje dag, testa massa nya grejer, utforska nya platser och bara agera på impuls och se vart det leder. Så jag har verkligen inte kommit överens med killar UTAN AMBITIONER... som bara velat vara fastlåsta i samma vardagliga verklighet för alltid, som inte haft äventyrslust alls, som inte haft DRÖMMAR... 

Att sätta ord på mina känslor med ORD är något jag själv haft svårt för, men jag har alltid varit väldigt bra på att uttrycka mig i skrift. Att förklara med ORD hur jag känner är något jag fick lära mig själv, och som kom när jag började prata med psykologer pga. olika problem jag har. DÅ förstod jag hur viktigt det var för mig att verkligen förklara så de FÖRSTOD vad jag kände. Samma insikt fick jag när jag träffade min nuvarande partner ... tidigare hade jag vart av inställningen "ähh, de fattar nog vad jag menar" gällande män - men saken är ju att INGEN FATTAR om man inte SÄGER vad man menar ... människor är ju inte tankeläsare.
Så själv tog jag tag i mitt sätt att vara och förändrade ... jag började SÄGA allt jag önskade, för att kunna trivas i mitt förhållande, och framförallt forma det på ett sätt som kändes bra för mig. 

Ibland KRÄVS det typ att man sätter ord på känslor såsom "Jag önskar verkligen att hon bara kunde lägga sig i min famn och vara trygg hos mig", för annars förstår antagligen inte den andra personen vad man önskar. Kanske låter jättetöntigt att säga något sådant, men jag själv tycker det är viktigt.
Jag får själv höra av min pojkvän hela tiden att "jag önskar jag kunde hålla dig i min famn och beskydda dig" - "jag önskar att vi kunde sova tillsammans varje dag och att du kunde somna tryggt i min famn" typ - och jag trivs väldigt bra med det, för jag älskar honom och tycker det är en väldigt söt kommentar, samtidigt som han själv redovisar sin önskan för mig och själv då ser till att chansen är större att den uppfylls. 

Min poäng är även: Det finns fler som är som du. 
Kanske känns som om din partner är den ENDA du kan passa ihop med just nu, trots att ert förhållande är svagt på vissa punkter, men jag lovar dig att det finns fler som "talar samma språk" som du - varesig det handlar om vänner eller partners. Jag hoppas verkligen att det funkar för er och att ni kommer på någon slags lösning, jag håller tummarna, men visar det sig att det inte funkar så hoppas jag du förstår att du absolut skulle kunna må bra (kanske t.o.m bättre?) i annat sällskap.                

Ja, jag fräsen åt karln om han närmar sig... Fast jag är aldrig sugen på sex längre. Vi har ju varandra så jag behöver inte sex mer.

Ja, jag fräsen åt karln om han närmar sig... Fast jag är aldrig sugen på sex längre. Vi har ju varandra så jag behöver inte sex mer.

Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag är väldigt lik dig. Jag har en flickvän som bemöter mina filosofiska tankar  med ett -"Jaha.."  eller -"Jag vet inte" men samtidigt så förstår jag henne - hon har ett logiskt och tankeriktigt tänkande. Vi skiljer oss där.  Jag tycker däremot om att utmana mina tankar. Det är sällan jag följer en färdig utstakad väg utan jag har gått vägar ingen har visat mig. Jag känner kärlek för människor som gör något de brinner för. När alla gör samma känner en vilja att göra precis tvärtom. Jag jobbar varje dag med människor som uttrycker sig med musik, text, drama, bild... det är en livsstil att jobba med skapande. Vi kastar oss över projekt som för många kan tycka omöjliga och hopplösa. Jag borde hittat något som talade samma språk som jag - men det var i henne som jag blev förälskad i ;(  För en gång skull blev jag kär i en person och inte kär i kärleken. Såna som jag blir annars lätt det.

Att skriva ner mina tankar är något jag måste göra. Antingen blir det bara som text eller text till låt. Ibland kan det bli sidor med text medan vissa dagar kan jag summera allt med ett ord. Jag behöver skriva ner mina tankar då de blir för röriga i huvudet. För att veta hur jag känner och tänker måste jag se. Jag kan inte sortera i huvudet. Jag fungerar inte då.

Då har helt rätt med att ingen kan vara tankeläsare och även om jag ibland önskar: "...försök se det ändå..."  så måste jag berätta mer vad jag längtar efter. Jag har nog varit för accepterande för hennes sätt att vara. Hon vet att jag älskar att hålla om henne och komma henne nära. Hon vet att jag mår bra när hon kryper ner hos mig för att bara vara - känna värmen. Jag döljer inget. Jag har tänkt  att vill hon så kommer hon fram till mig. Det händer som jag tidigare skrivit om, de där dagarna då hon är helt lustfylld och passionerat intensivt älskar mig. Det som är påfrestande är att kontrasten och skillnaden är så stark.

Du har fått mig att hoppas lite till. Tack :)