ensam, fattig och GRAVID!
(nu så skrev jag detta inlägg i tisdags i ett annat rum, orkade inte skriva om det, så jag kopierade bara och klistrade in).
Är det någon som har varit ensamstående ifrån början? Under graviditet osv med? Hur kändes det och hur gick det? Även om ni har varit arbetslösa och inte haft något ekonomi? Har ni fått det att rulla på ändå?
Jag fick igår veta att jag var gravid. Jag är 26 år. Har dålig ekonomi, Inget jobb och studerar, har inte heller något körkort osv. Fadern till barnet vill inte vara med alls, och ja. Man blir då ensam. Hade inget fast relation eller något, vi bara hamnade i säng. Är lite osäker också på vem fadern är då jag var med runt nån till (slarvigt, jag vet). Men ska på måndag kolla hur gammalt det är. Om den är 5 veckor som det tros så är nog mina aningar även sann om vem det är. Han är några år yngre än mig.
Jag har tidigare trott att jag aldrig mer skulle kunna bli gravid pga en massa olika saker. och jag hade även accepterat in den situationen. Därför även har man slarvat med skydd... -_- Omoget och oansvarligt, jag vet. Men ajja, gjort är gjort.
Jag fick veta det igår. Jag har inte äns kännt mig gravid. Jag har bara kännt att en extrem menstruation var påväg. Men jag hade verkligen problem med magvärk och blev fundersam över det och tänkte kolla upp det, lite så där livmodersinflammation och så. Men tänkte kolla upp, bara för lite skoj skull, o göra ett gv test som jag inte väntade mig något utav, men att jag kunna utesluta det. Jag väntade mig verkligen inget utav det där testet (även om jag låg vaken några nätter innan o undrade, tänk om jag skulle vara gravid, men jag trode fullt ut att det skulle vara neg.). Och jag trode då på negativt som jag har fått så många gånger förr. Men ja, självklart var det två streck där. Barnmorskan fick upprepa flera gånger om om att jag var gravid, jag blev riktigt chockad. Först sprang jag o hämtade kusin, grät typ i väntrummet innan jag gick in igen och tog mig samman, och sen skrattade jag för att jag tänkte att livet var ett stort skämt. Varför just nu för...
När jag var 18 år var jag gravid (och efter det har inget mera hänt, har även haft pcos + tumör och sånt, så jag har nu även bara en äggstock, men vilket fall har jag trott att det har varit ett straff att jag inte ska ha nå barn igen och inte kunna få barn, allafall via naturlig väg). Jag blev då påtvingad och hotad till abort utav familjen, då varande pojkvän o hans familj osv. Slutade med abort, fast jag ändå vela ha den kvar. Jag vart rätt så borta. För att alla var på mig om aborten och jag blev som ett tomt skal. Jag skulle göra kirurgiska, men tyvärr fick jag en massa problem och det blev extremt dramatiskt. Jag måde inte alls bra efter det. Och jag är livrädd för att gå igenom det igen.
Jag funderar och funderar. Abort eller behålla. Snart jul ledigheter och jag måste bestämma mig snart. Men jag måste även kolla hur gammalt det är, som görs då på måndag.
Folk pressar mig även denna gång om abort. Men dock är det några flera som stöttar mig. Men fortfarande mycket pressande och tjatt om abort. Känns som att cirkeln går om igen. Men, nu är jag vuxen, jag har mig lägenhet, och jag har levt. Och jag känner att jag vill bestämma själv. Men kan jag bestämma klart och bra?
Jag undrar, kan man klara av att vara ensamstående mamma, ända från början, och inte ha någon ekonomi & arbete (jag lever just nu på FK och soc), jag studerar grundbetygen på folkis (som är ändå klart i maj), inget körkort eller bil. Jag har extremt mycket emot mig. Jag gjorde en minus och plus sida över att behålla det, och det blev längre på minus listan. Min livs situation är dryg just pga ekonomin och så. Men... kan man få det att gå runt ändå? Jag vet mycket väl att det inte skulle bli lätt och att det skulle bli kämpigt. Och jag måste skämigt gå längre på FK och soc. Jag vet också att barn är dyrt. Men ändå. Jag vet inte om jag klarar av en abort till, speciellt inte som det hände när jag var 18år (även om det inte alls är stor chans för det, men ändå, bilden och minnena finns kvar och plågar mig än idag). Och känns lixom lite att det är lite öde med om att ha barn nu, varför annars bli gravid nu utav alla tillfällen. Visst, nu ser det ju ut att funka iallafall att kunna bli gravid genom naturlig väg, eftersom jag blev ju det. Men jag tänker också, tänk om detta är min enda sista chans, och sen så kommer det aldrig mera funka.
Folk säger att det är själviskt att behålla det, mina livsplaner och drömmar försvinner som jag hade/har, jag kan inte ge mig eller barnet en bra framtid om jag behåller och sånt och ja, allt förstörs och vette allt. Ja, dom försöker verkligen trycka in allt det dåliga och om abort. Jag förstår också såklart deras tankar och så. Men pressandet tål jag inte.
Men dom som stöttar mig säger att jag kan det, att jag skulle bli en toppen mamma och så. Och att dom skulle även hjälpa och stötta mig. Vilket beslut jag än tog, även om jag behöll det.
Jag vet själv, det kan vara själviskt att behålla det, bland annat pga min livssituation osv, men ändå. Även taskigt mot killen som inte vill ha det. Jag kan inte släppa tanken om att behålla det. Jag velar hemskt mycket fram och tillbaka. Men jag är verkligen sugen på att behålla det. Men jag är ändå rädd och orolig, ja, jag är skraj. Men är det inte normalt att vara orolig kanske och nervös? Självklart skulle jag ge allt till barnet som det behöver. Och jag vet att det kommer att bli kämpigt och sånt. Men såklart, den får kanske direkt inge silver och guld sked i munnen.
Men visst, jag vet även att det vore bättre att vänta. Men ändå. Den är där nu... Den är redan i mitt liv. Vad ska man göra?? Vad skulle ni ha gjort? Någon som varit med i liknande situation om att vara ensamstående och fattig? Jag har även depressioner pga min sjukdom dystymi och så. Men för det, det säger inte att jag skulle ta hand om barnet dåligt. Är jag självisk om jag behåller det?? Som alla andra säger. Är även lite orolig typ över min depression om sånt skulle gå vidare till barnet?
