Håller på att bli galen på mig själv! Tror att jag vill lämna men är så rädd att jag kommer att ångra mig.
Hur känner ni som lämnat något år senare? Är ni glada att ni tog steget eller ångrar ni er? Om ni ångrar er, varför?
Hej! Hur har det gått för dig? Fortfarande "velig"? När det är barn inblandade så blir det givetvis svårare. Det finns olika saker man kan göra för att hitta tillbaka till varann. Vad som är rätt för dig, vet bara DU... Jag hoppas att ni hittar kärleken till varann igen.
Hej!
Var precis i din situation för 6 månader sedan. Allt kändes fullständigt hopplöst. Min man hade haft en affär som hade sårat mig väldigt mycket.
Så jag bestämde mig att nu får det vara nog. Vi tog en ordentlig time-out och fick tid att tänka igenom allt.
Till en början kändes det väldigt ovant och ensamt. Fast efterhand så började saker och ting att klarna.
Efter ca 3 månader så började vi klicka lite igen. Vi började prata och jag kände att något var på gång igen.
Trots hans snedsteg så har jag inte slutat älska honom.
Så i förra veckan började vi prata om att flytta ihop igen. Jag känner att jag kan lita på honom igen.
Ville bara ge dig lite värme i kylan...
Hej... vet inte om min historia kan vara till hjälp, men såhär gick det för oss.
Vi jobbade mycket båda två, möttes i hallen, skrev en lapp på köksbordet, turades om att rasta hunden och fylla kylen. Jag märkte inte riktigt när vi tappade taget om kärleken, de gemensamma promenaderna, komplimangerna, passionen, sexet, middagarna osv... Men en dag började det en ny kille på mitt jobb. Jag föll helt oväntat pladask för honom. Jag tillbringade ÄNNU mer tid på jobbet och kände mig förälskad. Min sambo därhemma hade jag inte en tanke på. Jag var dock aldrig fysiskt otrogen utan dreglade bara på håll. Men eftersom jag inte kände något för min sambo så lämnade jag honom. Vi sålde vår gemensamma lägenhet och flyttade isär. DÅ vaknade jag. Det tog ett par månader i min ensamhet innan verkligheten hann ikapp mig. Jag kände mig för första gången riktigt berörd och ledsen över att inte leva med min man. Jag saknade honom så att det gjorde ont. Men han var sårad och ville inte ge mig en ny chans. Jag fick kämpa, kämpa, kämpa för att så småningom äta en middag med honom, gå på bio, hålla hans hand. Han var svår. Men efter några månader bestämde vi att ge det en ny chans. Det är 2 år sen nu. Idag har vi köpt ett hus, fått en dotter och är kärare och lyckligare än NÅGONSIN..... Nästa gång vi hamnar i ett stando (för det tror jag hör livet till) så vet jag att man kan komma ur det starkare på andra sidan.....
Lycka till hur du än gör 
Och God Jul!
Vilka härliga solskenshistorier :- )
Roligt, inspirerande men även förvirrande att läsa era fina berättelser från era liv.
Själv är jag väl fortfarande lika velig. Vill inte alls hitta tillbaka till det vi haft. Det som gjort att mina känslor tagit slut är problem som har funnits hela tiden men jag har inte trott att jag förtjänat mer. När jag för ett par år sedan började gå i egen terapi började jag stegvis inse att jag förtjänar mer och måste kräva mer. Trodde att jag varit för otydlig och började därför "kräva min rätt". Vilket ledde till mycket gräl och att förhållandet blev sämre.
Tidigare har jag alltid varit den glada, nöjda flickvännen. Nöjt mig med det jag fått. Han har aldrig tyckt det varit viktigt att uttrycka att han tycker om saker hos mig. Ibland har han kunnit säga att jag städat fint/bakat nåt gott eller i nåt enstaka fall att jag är fin. Men aldrig att han älskar mig/ inte vill leva utan mig/ tycker att jag är en underbar person etc. Jag sa mycket sånt första 5-6 åren men har sedan minskat på det eftersom det får mig att må dåligt när han inte ger något tillbaka. Däremot har han varit väldigt bra på att uttrycka kritik... Detta är även hur han ser på livet och andra människor i stort. Det är nästan alltid nåt fel. Dålig chef, tråkigt på jobbet, dåligt väder, fel på mina vänner/min familj. Jag däremot är i grunden väldigt positiv (naiv enligt honom).
För nästan ett år sedan började vi i parterapi för att rädda förhållandet. Men egentligen kom vi inte någonstans. Jag blev lite bättre på att ställa krav och han gick och bet ihop om sin kritik. Fast jag märkte att det var jobbigt för honom vilket gjorde att jag ändå inte kände att jag dög som jag är. Till slut gav jag upp och gjorde slut, emn vi hann aldrig komma så långt som till att berätta för barnen eller kontakta mäklare. Då, efter ett par veckor insåg han något plötsligt. Sa en kväll att han älskar mig (första gången på 10 år) och att han inte vill förlora mig. Han har sedan dess börjat dra ett litet större lass i hemmet (innan har minst 80% legat på mig med barn, hem, bilar etc). Men sedan den där kvällen har inga mer känslomässiga uttalanden kommit och han verkar inte tycka att några större förändringar behöver ske. Utan tror fortfarande att mer sömn och tid tillsammans skulle kunna lösa våra problem. Medan jag känner att de här problemen har vi haft sen långt innan "störande moment" som barn... Det enda som hänt är att jag ändrats och vill ha mer.
Känner att jag skulle vilja leva mitt liv med barnen, vårt hus och allt runt omkring men utan honom... Men tyvärr är ju inte det möjligt och jag funderar på vad som är viktigast. Har inte varit attraherad av honom på två år (men sexlust har jag egentligen, men ingen dragning till honom).
Ledsen för långt inlägg.
Som sagt, fortfarande mycket mycket velig...
Anonym(a) - hur stooor kapitalförstöring var separationen då?
Kunde inte en ha bott kvar - så kunde den andra flytta tillbaka när ni blev sams
Visst är det bra att kämpa men om man inser att det inte blir något bättre så varför stanna bara för att stanna? Jag är också velig men det beror på att jag är rädd för vad som kommer i framtiden, om jag förblir ensam då eller hur det kommer att gå för mig. Jag har en fin man men det funkar helt enkelt inte och då kan man inte fortsätta. Jag har mått dåligt konstant i ett års tid och inte blir det bättre, så det enda är att gå och genomlida tunga stunder för det är en stor sorg att separera och inget man gör lättvindigt och utan eftertanke.
Rent ekonomiskt tjänade vi över en halv miljon kronor på dessa snabba bostadsaffärer. Stockholm har sina fördelar
Anonym (a)
Men faaan om du köper en bostad för 1,500,000 och säljer för 2,000,000
tjänar du skattemässigt o teoretiskt 500,000
MEN SAMMA BOSTAD KOSTAR DÅ 2,000,000 ATT KÖPA OM OCH HAR
MAN DÅ TJÄNAT NÅGOT OM MAN SKAFFAR MINDRE - SÄMRE OMRÅDE?
Man kan naturligtvis köpa något mycket bättre för mindre pengar i annan
stad och då tjänar man så klart
Roligt, inspirerande men även förvirrande att läsa era fina berättelser från era liv.
Själv är jag väl fortfarande lika velig. Vill inte alls hitta tillbaka till det vi haft. Det som gjort att mina känslor tagit slut är problem som har funnits hela tiden men jag har inte trott att jag förtjänat mer. När jag för ett par år sedan började gå i egen terapi började jag stegvis inse att jag förtjänar mer och måste kräva mer. Trodde att jag varit för otydlig och började därför "kräva min rätt". Vilket ledde till mycket gräl och att förhållandet blev sämre.
Tidigare har jag alltid varit den glada, nöjda flickvännen. Nöjt mig med det jag fått. Han har aldrig tyckt det varit viktigt att uttrycka att han tycker om saker hos mig. Ibland har han kunnit säga att jag städat fint/bakat nåt gott eller i nåt enstaka fall att jag är fin. Men aldrig att han älskar mig/ inte vill leva utan mig/ tycker att jag är en underbar person etc. Jag sa mycket sånt första 5-6 åren men har sedan minskat på det eftersom det får mig att må dåligt när han inte ger något tillbaka. Däremot har han varit väldigt bra på att uttrycka kritik... Detta är även hur han ser på livet och andra människor i stort. Det är nästan alltid nåt fel. Dålig chef, tråkigt på jobbet, dåligt väder, fel på mina vänner/min familj. Jag däremot är i grunden väldigt positiv (naiv enligt honom).
För nästan ett år sedan började vi i parterapi för att rädda förhållandet. Men egentligen kom vi inte någonstans. Jag blev lite bättre på att ställa krav och han gick och bet ihop om sin kritik. Fast jag märkte att det var jobbigt för honom vilket gjorde att jag ändå inte kände att jag dög som jag är. Till slut gav jag upp och gjorde slut, emn vi hann aldrig komma så långt som till att berätta för barnen eller kontakta mäklare. Då, efter ett par veckor insåg han något plötsligt. Sa en kväll att han älskar mig (första gången på 10 år) och att han inte vill förlora mig. Han har sedan dess börjat dra ett litet större lass i hemmet (innan har minst 80% legat på mig med barn, hem, bilar etc). Men sedan den där kvällen har inga mer känslomässiga uttalanden kommit och han verkar inte tycka att några större förändringar behöver ske. Utan tror fortfarande att mer sömn och tid tillsammans skulle kunna lösa våra problem. Medan jag känner att de här problemen har vi haft sen långt innan "störande moment" som barn... Det enda som hänt är att jag ändrats och vill ha mer.
Känner att jag skulle vilja leva mitt liv med barnen, vårt hus och allt runt omkring men utan honom... Men tyvärr är ju inte det möjligt och jag funderar på vad som är viktigast. Har inte varit attraherad av honom på två år (men sexlust har jag egentligen, men ingen dragning till honom).
Ledsen för långt inlägg.
Som sagt, fortfarande mycket mycket velig...
Jag ser att detta är en jättegammal kommentar, men eftersom jag känner precis som du skrev så är jag nyfiken på hur det har gått. Lever ni tillsammans eller lämnade du? Hur mår du?
Jag lämnade. I maj är det fem år sedan jag tog det största, bästa beslutet jag någonsin tagit för mig själv. Mår bättre än någonsin, barnen är nöjda och trygga med vårt varannan-vecka liv och min relation till exet är helt okej. Kommer aldrig mer att nöja mig med någon där jag känner att jag "accepteras". Ska jag in i en ny relation vill jag känna att jag är älskad precis som jag är.
Vad skönt! Jag känner igen så mycket av det du skriver om den negativa inställningen, men för min sambo rör det sig mycket om gnäll över saker som egentligen varken rör mig eller oss, men som sårar mig för att han fokuserar på det i stället för på oss. Jag känner inte mig älskad helt enkelt, Och vi har inte den närhet jag skulle vilja ha. Jag skulle vilja ge mina barn mer bekräftelse, men ibland orkar jag inte eftersom jag inte får någon själv. Jag skulle vilja träffa någon som har mer tid och intresse för mig helt enkelt. Och precis som du skrev så är det inget nytt problem, utan han har alltid haft svårt att bekräfta mig och ge närhet. Men av någon anledning är jag ändå rädd att jag ska ångra mig. Det finns ju ingenting som säger att jag någonsin kommer att dela livet med en man som kan ge mig det jag behöver. Jag önskar att jag kunde se tillbaka på en tid d vi hade det bra som vi kunde komma tillbaka till, men jag tycker inte att han har funnits dör tillräckligt.
Och en fråga till om jag får fråga, hur kändes det efteråt? Var det en period som var jobbig och där du undrade om du hade gjort rätt?