Dåligt samvete, känner ni andra föräldrar till barn med NPF så här ibland?
Vi har en son som är snart 7 år. Han har ADHD och verkar nu även få OCD-diagnos, men det ligger mer bakom som de här diagnoserna inte förklarar. Vi håller på att bli galna här hemma, han får inte rätt hjälp och blir inte bättre utan snarare tvärtom. Intellektuellt sätt är han väldigt långt före jämnåriga, han har otroligt hög språknivå (trespråkig), jättebra på matte, har ett helt lager med olika fakta i hjärnan, han förstår saker snabbt och lär sig själv om sjukdomar, mediciner, cellbiologi och en massa sånt. Däremot, vad gäller allt annat... Han får extrema vredesutbrott, är aggressiv, trotsig, tvångsmässig, envis, bossig, ska alltid bestämma allt, kan inte anpassa sig efter andra ett endaste dugg. Han är beroende av rutiner och regler, om saker inte går som förväntat blir det jättejobbigt. Han är perfektionistisk och har höga krav på sig själv. Han har tvångstankar och tvångsbeteenden och alla ADHD-symptom som väldigt stora problem med kortminnet, koncentrationen och uppmärksamheten.
Vi håller som sagt på att bli galna och orkar inte med det här längre. Vi har haft kontakt med BUP sen han var 3 och började få sina vredesutbrott och skada oss. Vi har fått höra en massa saker, först var det att "han är ju såååå himla smart och det är så jobbigt, det är så synd om honom", sen efter mycket tjat blev han remitterad till neuropsyk och fick ADHD-diagnos. Efter det tyckte psykologerna vi kom till att han inte alls hade ADHD utan "han är bara så himla känslig, vi måste behandla honom som en bebis".. vi gick i deras behandling men det hjälpte ingenting. Och nu står vi här på ruta 1 igen eller ännu längre tillbaka kanske. Vi ska till ADHD-centrum och få någon behandling mot tvånget, men det är ju inte bara det som är problemet, men BUP tycker väl att det är det som är lättast att behandla för de vet ju inte vad resten är!
Vi gör verkligen vårt bästa hemma men ibland får vi väldigt dåligt samvete. Vår son har en jättebra kompis som är här ofta, och både jag och min sambo har känt att vi önskar att han vore vår son istället :( Vi älskar ju vår kille mest i världen men hur ska man orka med hans beteende?! Jag orkar inte behöva ta emot sparkar och slag, behöva putta bort honom för att han nästan hamnar i trans och försöker attackera mig och lillebror.. och sen går han till skolan och säger att vi slår honom. Det värsta är att när han är "normal" så försöker man tänka att vi bara överdriver, det är inte så farligt egentligen, det kommer gå över.. så tar det max 2 timmar så är vi där igen :( Vet inte hur jag ska sluta gråta pga det här...