Nyligen fyllda 50 och aldrig haft någon flickvän!

Hej.

Du skriver att du saknar en flickvän och att du vill träffa någon som du kan tycka om. Att vara ensam kan upplevas som smärtsamt. Det blir lite lättare i livet om man delar det som är svårt med någon annan eller om man kan fira det som känns bra tillsammans med den som man tycker om. Sex, intimitet och närhet är viktiga delar av livet. Frågan är då hur man träffar någon som man kan komma att tycka om? Det vanligaste är att kärleksförhållanden startar där människor finns, som på arbetsplatsen och på offentliga platser som mataffären eller på krogen. Men hur gör man då när man ser någon som man är intresserad av? Det bästa är om du kan ta kontakt med personen på ett bra sätt, som av den andra personen uppfattas som trevligt. Hur skulle du själv vilja bli bemött? Det är modigt att ta kontakt med en person som man inte känner så bra, men det är kanske bättre att våga fråga och prata med personen och få ett nej än att inte våga alls? Ett sätt som är vanligt idag är att kärleksförhållanden startar genom olika dejtingsidor på Internet, kan det vara ett alternativ som passar dig? Du skriver att du inte blir tagen på allvar av terapeuten inom psykiatrin, kan det vara en idé att byta terapeut? Ett byte kan ge möjlighet till en terapeut där personkemin stämmer bättre överens jämfört med den som du nu har samtal med, dessutom kan nya perspektiv på ditt kärleksliv öppnas upp. Det som du med fördel kan ta upp med din terapeut är hur dåligt du mår och dina tankar gällande att du inte ser en mening med att leva längre. Om du upplever det som ett tekniskt problem kan du kanske få hjälp med att registrera dig på Internet av din terapeut och ni kan kanske prata mer om hur du kan starta samtal med någon som du är intresserad av?

Hälsningar

Camilla 

Jag blev glad att du svarade Camilla. Och jag är mycket tacksam för det även om det på något sätt känns kört för mig. För på något sätt känns det som om jag har gett upp.

Det skulle vara kul att veta vad du tror jag är för slags man. För på något sätt så hade jag nog accepterat singellivet mer om jag varit en annan än den jag är. Jag tror nämligen att det hade varit betydligt lättare att acceptera citationen om jag hade varit på så sätt som de flesta är som är förtidspensionerade för psykiska besvär. Detta kanske låter en aning fördomsfullt. Men faktum är att jag har mycket god kännedom om just detta efter att jag hjälp till på en träffpunkt för just sådana som på olika sätt råkat ut för psykiska besvär. Och det har jag nu gjort i över 15 år så jag vet rätt väl hur man ser på sin tillvaro såsom psykisk funktionshandikappad.

Av de stammisar som besöker oss så har de allra flesta gett upp. Och det är något som inte minst då syns rätt väl på de allra flesta. Mycket sedan mat och annat onyttigt leverne kan vara den ända glädjekällan för många. Medan jag sedan länge ändå försöker hålla fast vid ett så hälsosamt leverne som möjligt. Jag tränar t ex regelbundet på gym 3 till 4 gånger i vecka och har en fysik som definitivt inte många som är 50 har. För att inte tala hur unik jag måste vara för dem som har ett psykiskt funktionshinder. Och detta känns faktiskt såsom det största besväret just nu för att hitta någon. Mycket eftersom folk helst verkar vilja leva med föreställningar om hur man bara ska se ut och vara bara för att man t ex en gång blivit golvad för psykiska besvär. För inte kan man vara vältränad såsom jag är när man är förtidspensionerad för någonting sådant som jag är.

Jag anser att jag bara på grund av detta hur min civilsituation ser ut har blivit ofrivilligt brännmärk dvs. orättvist behandlad. Där den idag klart största belastningen i för mig och som gör att jag periodvis mår mycket dåligt. Det är helt enkelt för folk ovilja att vilja förstå och deras fördomar om psykisk ohälsa. Vilket knappast gör så att de som blivit drabbad mår bättre. Nej i själva verket så känns det såsom de är dömda av samhället att skylla sig själva att de mått dåligt. Något som knappast gör det lättare att hitta kärleken eller det lilla i livet som i själva verket bara behövs för att man åter ska börja kunna växa i sig själv. Där jag för min del skulle bli överlycklig om någon utanför det jag håller på med om dagarna kunde se mig för allt det jag också är som människa. Utan att först och främst se till och döma mig för vad som en gång gjorde så att jag valde att bli förtidspensionerad.

 
Ps Det jag hjälper till med om dagarna är som ett riktigt arbete för mig idag. Där jag hjälper och stöttar alla slags människor efter att de själva råkat ut för psykisk ohälsa. Så jag vet att alla kan drabbas. Men det är något som man tar föga hänsyn till ibland de andra. Du förstår förhoppninsvis. 

Vänligen

P

Hej.

Det är bra att du tar hand om dig och din fysiska hälsa, det kan öka möjligheten till ett psykiskt välbefinnande. Att bygga upp självförtroendet och stärka självkänslan när man råkat ut för psykiska besvär kan ta lång tid och då är det bra att man vårdar den egna kroppen. De förväntningar som finns gällande vältränade personers egenskaper och personlighetsdrag kan se olika ut. Det kan hända saker i livet som gör att krisreaktioner och psykisk ohälsa tar över välbefinnandet, genom samtalsterapi och gruppterapi kan man på nytt stärka sin självkänsla och på så sätt påverka personligheten. Genom att gå igenom svåra händelser svarar de flesta med krisreaktioner och det är en naturlig försvarsmekanism. Det som är bra är att det ofta finns hjälp och stöd att få i form av samtalsterapi och medicinering. Vet man vad man vill, så blir det också lättare att också få det. Är du motiverad i att hitta en partner kommer du antagligen snart att träffa någon som du kan tycka om. Jag skrev i mitt förra brev om nätdejting och det är bra på så sätt att man kan ta kontakt på om det upplevs som svårt att ta steget att ta direkt kontakt med en person som man är intresserad av. Genom att ta kontakt via nätdejting blir det också lättare att fokusera på andra saker än träning och förutfattade meningar som du tidigare ofta har mött, kan på så sätt utebli.

Hälsningar

Camilla 

Söta du! Men jag har försökt mycket med detta. I nu över tjugo år har jag gått i samtalterapi med olika terapeuter. Där jag till och med varit hos en sexolog precis som du. Men där jag fick intrycket att man där mer jobbade utifrån att man redan hade en partner. Och inte alls med de som aldrig hade haft någon. Nej detta verkade istället vara något för den ordinarie psykiatrin. Och inte för en sexolog såsom du.
 

Egentligen så hade jag mått skit lång innan jag vågade ta kontakt med psykiatrin. Men det som fick bägaren att rinna över. Det var när jag fick redan på att jag nu även fått testikelcancer. För på något sätt så tog jag det såsom en bekräftelse på hur värdelös jag var på detta med er kvinnor. Det var precis som luften bara gick ur en eftersom jag tyckte det inte bekräftelsen kunde vara mer tydligare än såhär. Där det praktiskt taget kändes som om Peter Nicklas där nere nu skulle trilla bort av sig själv. En fruktansvärd tomhetkänsla som jag under alla dessa år tror ingen av de terapeuterna jag talat med riktigt har kunnat förstå.

De som förstått mig bäst beträffande detta. Och inte bara bollat bollen tillbaka till mig. Det är överlägset läkaren och de på urologen. Men detta fört efter att det gått över tio år. Av en slump så tog jag då åter kontakt med min urolog. Då det visade sig att mitt testoseronvärde var mycket under mot vad det då borde vara för min ålder. Något som för stora starka mig kändes ofattbart. Mest eftersom jag ju trots all är lyckats träna på gym efteråt och är ganska stor.

Hur som helst så tycker jag de på urologen förstår min manliga längtan sjutusan gånger bättre än vad de på psykiatrin gjorde. För efter tester så gjorde ju i alla fall någonting handgripligen. Så vart sjätte vecka så går jag till dem för att få en liten spruta. Men vad får jag för det brukar jag var gång skämta lite uppgivet över. För även om läkaren förstår med att bland annat låta mig ha Cialis i beredskap så finns ju rädslan kvar där. Där jag egentligen inte förstår varför inte de på psykiatrin själva kan komma med de förslagen som du kommer med om att gå i någon form av terapigrupp. Jag har nämligen själv förslagit det även om det nu var längesedan. Då den terapeuten som jag då hade avfärdade detta.

När det sedan gäller detta med kontakannons. Så har väll detta som du skriver också varit min tanke dvs. att man med skrivandet ska kunna komma varandra närmare och finna förståelse. Detta är med kontaktannons är dock långt ifrån någonting nytt för mig. Men tyvärr så är mina erfarenheter där av mycket negativa. Något som i sin tur spätt på den stora hopplöshet och frustration som jag ibland kan känna angående er tjejer. Kanske för att jag som människa långt ifrån är av så ytlig natur som jag i alla fall upplever de allra flesta är på sådana där kontakannonser. Allt sedan jag ser det såsom ett litet måste att tjejen i alla fall vet lite om mig innan vi träffas dvs. att jag långt ifrån inte är den självsäkre man som jag kanske ser ut att vara mm.

Hoppas du förstår

P