När tåget har gått
Jag funderar ibland på varför vissa människor blir ensamma eller varför jag själv är ensam.
Till att börja med gillar jag inte att kalla mig själv ensam. Jag vill inte ha det epitetet, för det skapar bara negativa känslor hos mig. Men jag vet att jag är ensam, väldigt ensam till och med. Varför är jag det då?
All ensamhet är ju inte negativ i sig. Vissa människor trivs i ensamhet, med väldigt lite umgänge. Jag är en sån person som trivs ganska bra för mig själv, men vill hålla en balans kanske 50/50 mellan umgänge och att vara för mig själv. Problemet är bara att jag upplevt att de här 50% jag varit för mig själv har skapat problem.
För att förklara varför det skapat problem för mig kanske det är bra att berätta lite om min bakgrund. Ytligt sätt är jag en ganska vanlig kille, men som hela livet varit lite för sen in i olika sammanhang. Växte upp som ensam tillammans med min mor. I skolan så gillade jag att idrotta, och var även rätt duktig i de flesta ämnen. Dock märkte jag alltid var för sen in i olika sammahang. Jag gillade t.ex att spela fotboll. Så då i mellanstadiet spelade man endel på rasterna, men det slutade alltid där. Trots att jag själv upplevde att jag var duktig, och blev i stort sett alltid vald 1a eller 2a när vi skulle välja lag, så spelade jag aldrig fotboll på fritiden. Det fanns andra killar som spelade fotboll, men när man frågade dem om det eller på annat sätt visade intresse så märkte man att det var lite jobbigt för dem. Jag kände liksom hela tiden att de undrade varför jag inte spelat tidigare... Kanske visade jag inte tillräckligt mycket att jag var intresserad, men jag ville ju inte vara för påträngande.
Sen har det här fortsatt i hela mitt liv. Istället för att spela fotboll så började jag sitta mer vid datorn och spela olika spel. Jag såg det inte som asocialt eftersom jag fick leva ut mina sociala sidor genom diverse spel. Men det var ju inte lika bra och rumsrent som andra saker man som kille kan syssla med. Som ni förstår så försvann en stor del av potentiella vänner genom att jag valde denna livsstil. Det var först långt senare som jag förstod att denna livsstil inte var så hälsosam. Jag hade ju några IRL vänner, men de hade ju samma livsstil som mig, så vi sågs knappt. När de sedan flyttade för att studera på annan ort var jag i stort sett bara jag kvar.
Det är först långt senare som jag insett att min livsstil har saboterat mitt sociala liv. Jag hade i stort sett inget kvar och det jag eftersträvade som ett liv med 50/50 för mig själv/socialt, var nu snarare på 95/5. Jag har en positiv livssyn och ville såklart försöka kompensera för de förlorade åren vid datorn. Men vem kunde jag ta kontakt med? Väldigt få vänner från tidig ålder, så det såg inte så ljust ut. Det fanns bara ett alternativ och det var nya vänner.
Till en börja trodde jag att nya vänner inte skulle vara något problem att lära känna. Men det visade sig vara mycket svårare än jag trott. Jag lärde i princip bara känna folk ytligt. De förlorade åren vid datorn visade sig vara en dealbreaker, precis som att inte ha spelat fotboll tidigare när jag var yngre. Hur förklarar man att man levt lite asocialt en tid utan att verka som ett freak? För folk undrar hela tiden. Jag kände en tveksamhet och misstänksamhet mot mig som person. Jag förstod den, men kunde samtidigt inte förlika mig med tanken att jag hade "missat min chans".
Det är en ganska lång historia men jag är nu 28 år och har ett obefintligt socialt liv. Jag orkar ingenting i stort sett. Att tänka på sin framtid när man inte har någon att dela den med eller något att få inspiration från suger. Jag försöker ta del av det som händer runt om i samhället, men det sätter inget riktigt avtryck hos mig. Dag efter dag ligger jag i min säng och känner mig apatisk. Då och då försöker jag gå ut och promenera eller jogga och det känns bra tillfälligt, men det hjälper mig inte i längden.
Jag vet att jag har varit asocial tidigare och det bara jag som har mig själv att skylla. Men jag visste inte att undvika det sociala kunde få samma konsekvenser som att bete sig illa mot folk. Det känns som tåget har gått och att det är omöjligt att ta sig ur. Tankar om att jag aldrig kommer kunna ta plats i en gemenskap uppkommer frekvent i mitt huvud. Har sett folk skriva att tog man aldrig chansen när man var yngre så är det för sent. Det är den känslan jag levt med nu i typ 10 år..
Så vad finns det att göra när det känns som tåget har gått?