Hej!
Så här...
..förstår jag det iaf utifrån mitt egna perspektiv, erfarenheter och en hel del timmars funderande över mina egna matvanor.
Framförallt under min uppväxt som barn, år 5 - 15·ish..
Känns ibland som om det här "asperger spektret, spektrumet?" det man, måste iaf jag erkänna. Mer och mer börjat använda för att förklara kanske en väns unika och fina egenskaper, ibland udda men härliga beteende.
Nästan uteslutande som en komplimang.
Istället för hur det kanske var tänkt.
Min lillebror har rätt grava problem med sin diagnos. Tillräckligt för att bli förtidspensionerad vid 19, så finns ändå en viss skillnad mellan honom och hur udda och härligt roligt udda nån man känner räknar 9ans tabell.
Och jag gör det som sagt själv jag med.
Vad jag vill säga är..
Kan ibland kännas som om hela mänskligheten, alltså alla får plats i det där spektrat, alla har en eller två udda saker som ingen annan kan förstå eller relatera till.
Vissa hanterar t.ex. beröring på ett helt annat sätt än de flesta. En del pratar mindre. Eller vad det nu kan vara. Och vissa med lite otur råkar ha en viss "grej" för sig som väldigt väldigt få andra kan relatera till.
Och då blir den grejen ett dåligt, underligt, märkligt och kanske rent av dum smutsigt och fult beteende, du kanske är feg och saknar karaktär
När något jag äter smakar bra. Då är allt toppen..
Men sekunden jag får något på tunga eller i mun som jag inte gillar, är det -enligt mig iaf, det värsta som jag kan va med om. Har en hög smärttröskel, fixar höga höjder och att pratar enkelt inför en stor folksamling.
Men sekunden jag har en dålig matupplevelse händer följande direkt:
Utan att kunna gör mycket åt saken kräks jag nästan varje gång. Det följs direkt av en enorm skam, speciellt som barn. Hör ofta folk kommentera det med.
- han är visst finsmakare han och håller på med dumheter han ska sluta upp med genast. Och äta det han blir serverad och inte vara så svår att ha och gör med.
..så här,hade jag kunnat inte spy eller känna ångest av att äta saker jag inte gillar "helt random också kan tilläggas, jag är inte med och bestämmer vad för sak jag inte vill eller kan äta idag"
Samtidigt kan man höra någons mamma eller anhörig högt och tydligt förklara att ..
- ni måste vara tysta nu och visa respekt för min dotter/son tycker nämligen inte om höga plötsliga ljud. Så om alla kunde sluta ha trevligt när mitt nervösa nitroglycerin barn ska se på TV utan ljud, ja juste vi måste stänga av ljudet på Tv:n nu.
Jag fattar, vissa saker kan lättare bli accepterat, kanske för fler kan relatera. Och andra saker. Som ingen annan har känns bara fåniga eller märkliga.
Det trista blir ju att vissa helt tappar självkänslan innan 10 års ålder, går resten av livet, övertygad om att man är något slags freak, att man är "fel och dålig".
Att man borde "skämmas och sluta vara löjlig"
Spenderar flera år kanske hela livet med att försöka ändra något hos en, som aldrig kommer kunna ändras på.
För det är ens egna del utav spektrat som bara är så. Och som antagligen alla har nån släng av. Torgskräck, starka lukter. Eller blir livrädd utav att se tallkottar, inte kottar. Utan tallkottar Utomhus, inomhus går fint. Varför just så?
Ingen aning.
Man får inte alltid vara med och bestämma allt hjärnan fullproppad med låtsassocker, E-medel, dubbeldiagnos ADHD samt ADD får för sig samtidigt som socialamedier, appar, mikrotransaktioner är något man får klura ut direkt. Kanske rökte morsan när du låg i magen också. Who knows. Slappna av. Ge ungen jordgubbskräm och mjölk och bara acceptera och gå vidare. Ungen kanske inte vill äta saker som alla andra tycker är fantastiskt. Kanske blir hen en sån som alltid vet hur andra känner och alltid kan lyssna och lugna andra bara genom att finnas. Släpp det. Move on. Krishantera någon annan ett tag.