Vad ska man säga??
Hej på er. Jag sitter nu o funderar på livets olika berg o dalbanor man ska gå igenom. Jag är 31, pappa till 2st underbara pojkar å 3 och 5 år :) Jag har varit mkt pappa ledig med dem och vi har gått igenom en massa tillsammans som stäkt våra förhållande och det räcker ibland med en ögon blickning så kommer dem stormande i ful gallop o kramar o pussar mig :D Vi har gjort mkt tillsammans. Jag har levt 7 år med deras mamma som har varit väldig stormiga år, svartsjuka, skrik, lämna förhållandet, be henne lugna ner sig, tänka på sitt språk som "kuk fitta" framför barnen, barnen blivit ovänne rmed henne, tvungen o köra hem tidigt från jobb för att ta över där hemma, säga till mina barn (mot min vilja) otrohet, sepration, mamma deprission, o lämnad till sist... Ja... Jag trodde det skulle bli bättre.. (Vill säga att jag visste inget om otroheten) Andra gången vi blev tillsammans, vissar det sig att inte allt kom fram från början. Jag vill ha min familj och brinner väldigt mkt för mina pojkar och ser att dem givetvis älskar henne, det är deras mamma. Och har då djupa känslor för vad som sket o hänt o att dem är glada. För 2månader sedan planerade vi ett barn till, husbygge och livet på topp, folk kom fram till en och såg våran harmoni o glädje :) Skit trevligt ju, då för 1/1/5 månad sedan kom hon till mig efter Boxningen o sa att något gått sönder i henne. Hon var rädd o visste inte hur hon skulle tackla det. Hon har haft djup depression innan o då lämnade hon mig. Men denna gången kände jag att det ska kunna gå bättre, förklarade för henne att det är viktigt att hon berättar för mig hur hon mår, då har jag det lättare o hjälpa o ta barnen osv osv. Ser att hon istället stänger mig ute mer o mer och rasar kilo på kilo under ett par veckor, under tiden får jag reda på att hon haft sex med en annan förra gången vi separera, men det hade det inte berättats om, utan par terapin skulle vi vara öppna o ärliga, men känner här att det inte fanns en gnutta ärlighet alls, och när jag frågar henne under hennes mående så skriker hon på mig mer o mer bara :(.. Allt blir fel och mer skit händer, jag sitter på en fest o berättar när jag är som fullast tydligen, att hon varit otrogen mot mig, det gjprde heller inte mkt bättre :( dem få veckor som e kvar av förhållandet börjar hon gå ut med sina kompisar och får förklarat för sig att HON lever i ett olyckligt förhållande!!! Whattt!! Hon slänger så mkt skit om mig till ALLA att när jag ser vissa av hennes kompisar så kan dem knappt säga hej.. Dem kompisarna består av 5-7st inga barn, bränner pengar på kläder o sprit o fylle på helgerna. Så istället för att komonicera som Terapin sa så är jag idag VÄRLDENS STÖRSTA SKIT I HENNES VÄRLD. Hur fan gick deta till?? Plus att hon hånglade med andra sista helgen vi var tillsammans med andra :( Otrohet nr 2 :(( Och hon vill ha en "vuxen dialog" Hur ska man ha det med en människa som mer eller mindre varit en STOR jäkla idiot mot en?? Känner mig lurad, jag gick in i förhållande för mina pojkars skull och att hon har eb fin sida som man är rolig, sen har hon en sida10procent som man hatar. Den träffar jag nu, o det är skrik o pajkasting från henne hella tiden om hur kas o dålig man är. Hoppas nån kan svara, kan fan inte hitta någon med samma problem som mig sjv.
