• Anonym (Bonusmorsan)

    Skippa den stora kärleken eller stanna kvar men är det värt det??

    Ja jag vet inte var jag skall börja? Men för snart ett år sen så träffade jag min livs kärlek och det känns/kändes som vi är ämnade för varandra. Nu till problemet:
    Han har två barn (5 och 10 år) från tidigare relation och han har de varannan vecka. Barnen avgudar mig och jag har gjort allt för att de skall tycka om mig. MEN den yngre är jätte trotsig liten flicka som aldrig blir tillsagd då hon bråkar. Det är riktigt pappas lilla prinsessa och han har sagt att jag får säga till henne om hon bråkar. Jag provade igår då hon vägrade lyda och pappan tyckte inte om att jag sa lite lätt ifrån märkte jag. Så nu känner jag mig bara utanför.
    Han vill nu att jag skall flytta in till hans hus, som han och hans ex har ritat och byggt ihop. Hennes saker finns ännu där och även förlovningsringarna har han sparat i en kökslåda.

    Jag känner mig mest bara som en gäst i hans hem fast jag nästan bor där redan fast jag vet att han  älskar mig och jag älskar honom jättemycket. Det finns så många känslor med att jag vet inte om det är värt att flytta in i hans hem och jag vill jättegärna ha barn men han vill vänta flera år..och om vi sedan får barn hur blir det då?......

  • Svar på tråden Skippa den stora kärleken eller stanna kvar men är det värt det??
  • Anonym (Bonusmorsan)

    Hej alla bonusmammor där ute! =) Tack för så många svar och synvinklar.
    Jag saknar min före detta kille nåt enormt och vår kärlek vi hade varannan vecka hans barn inte var där. Men styvfamiljs karusellen håll på göra mig galen med allt vad det innebär och med en man som beter sig som om varje dag skall man dalta med barnen och skita i allt vad uppfostran heter. Allt fungerade så bra i teorin med denna mannen men inte i praktiken. Som många säger, om du inte är alltför fast i styvfamiljslivet så lämna, själv skulle jag säkert ha slutat på psyket om jag skulle varit kvar =(. Jag som tidigare var en stark och positiv människa.
    Kram och styrka till alla där ute som kämpar med styvfamiljskarusellen och som kämpar för att inte bryta ihop helt.

  • Anonym

    BRA GJORT TS! jag har själv lämnat efter 5 år i styv-karusellen. När jag gick in hade jag ALLT. Jag hade hälsa, energi, ekonomi, karriär, barnfrihet, egentid, livsglädje! När jag gick ur hade jag blivit sjukskriven för utbrändhet, fått en hel familj emot mig, husskulder och endel av exets skulder då jag skulle "hjälpa honom", utmattad, ensamstående med nya barn men DOCK en viktig erfarenhet rikare: Jag ska inte bli bonusmamma igen och inte hushållerska och nanny åt en karl. Jag har aldrig uppskattat singellivet så mycket trots att jag inte längre står högt på marknaden pga att jag nu själv har ett "bagage"

  • Anonym (Bonusmorsan)
    Anonym skrev 2013-03-01 22:59:08 följande:
    BRA GJORT TS! jag har själv lämnat efter 5 år i styv-karusellen. När jag gick in hade jag ALLT. Jag hade hälsa, energi, ekonomi, karriär, barnfrihet, egentid, livsglädje! När jag gick ur hade jag blivit sjukskriven för utbrändhet, fått en hel familj emot mig, husskulder och endel av exets skulder då jag skulle "hjälpa honom", utmattad, ensamstående med nya barn men DOCK en viktig erfarenhet rikare: Jag ska inte bli bonusmamma igen och inte hushållerska och nanny åt en karl. Jag har aldrig uppskattat singellivet så mycket trots att jag inte längre står högt på marknaden pga att jag nu själv har ett "bagage"
    Tack för dina ord! =) Ja det är hemskt! Man förvandlas helt som människa alltså, jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv som jag gjorde då. Jag tror nog det skulle varit lättare med en man med barn som inte varit så trångsynt och med ett tunnelseende.
    Jag tror nog att du kommer att vara het på marknaden för nu har du varit med om dethär och vet hur du ska behandla en ny man =)

    Ja jag tackar gudarna att jag inte blev på smällen med denna mannen.
  • Gung Ho

    Lösningen som lyser mellan raderna: Välj bättre män! Oberoende om man vill dela på allt eller leva som inflyttad 'hyresgäst', det är upp till var och en, men det är ju samarbete som saknas..

  • Anonym (barnen är deras)
    Anonym (Bonusmorsan) skrev 2013-03-01 23:37:04 följande:
    Tack för dina ord! =) Ja det är hemskt! Man förvandlas helt som människa alltså, jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv som jag gjorde då. Jag tror nog det skulle varit lättare med en man med barn som inte varit så trångsynt och med ett tunnelseende.
    Jag tror nog att du kommer att vara het på marknaden för nu har du varit med om dethär och vet hur du ska behandla en ny man =)

    Ja jag tackar gudarna att jag inte blev på smällen med denna mannen.
    Men hur kliver man ur och hur går man vidare? Själv försökt i ett par år nu men blir kvar då min fästman kommer med nya löften. Tyvärr har det genom åren inte blivit någon förändring - men han säger att det tar tid. För hur skulle det ens vara möjligt att komma med ett förslag till gamla frun om att hon måste ta barnen lite mer för att vi två ska få lite privattid. Det skulle bara bli kaos. Känner mig så dum och lurad, mest har jag lurat mej själv. Minus
  • Anonym (barnen är deras)

    Anonym (Bonusmorsan) skrev 2013-03-01 22:36:49 följande:
    Hej alla bonusmammor där ute! =) Tack för så många svar och synvinklar.
    Jag saknar min före detta kille nåt enormt och vår kärlek vi hade varannan vecka hans barn inte var där. Men styvfamiljs karusellen håll på göra mig galen med allt vad det innebär och med en man som beter sig som om varje dag skall man dalta med barnen och skita i allt vad uppfostran heter. Allt fungerade så bra i teorin med denna mannen men inte i praktiken. Som många säger, om du inte är alltför fast i styvfamiljslivet så lämna, själv skulle jag säkert ha slutat på psyket om jag skulle varit kvar =(. Jag som tidigare var en stark och positiv människa.
    Gung Ho skrev 2013-03-02 07:42:58 följande:
    Lösningen som lyser mellan raderna: Välj bättre män! Oberoende om man vill dela på allt eller leva som inflyttad 'hyresgäst', det är upp till var och en, men det är ju samarbete som saknas..
    Ok, men hur tycker du att männen ska göra i dessa konstellationer? Alltså, hur gör bättre män i dessa situationer?

  • Little Frog
    Ess skrev 2013-02-28 09:15:32 följande:
    Man går vidare. Känner man att det inte passar på nåt plan, då går man vidare i sitt sökande. Att han bär på bagage betyder inte per automatik att du ska ta över bärandet. Har han massor med jobb så får man förutsätta att han redan har barnpassningen fixad, och så får man naturligtvis känna efter om man vill leva med någon som jobbar så mycket. Sen tror jag att det är viktigt att man inte går in med hull och hår och ger allt. När jag var yngre så skulle man ju dela aalllttt med sin sambo. Men efter några förhållanden och med stigande ålder så blev jag tuffare i förhandlingarna. När jag träffade min man så var det självklart för mig med separat ekonomi och att han som hade barn själv tog hand om dessa. Annars hade jag flyttat ut igen. Jag var mycket tydlig med att jah inte var intresserad utav barn, och att jag inte tänkte satsa pengar varken i hans hus eller betala några kostnader för hans barn. Så vi kom överrens om en hyra som jag betalade.   

    Ess skrev 2013-02-28 09:15:32 följande:
    Man går vidare. Känner man att det inte passar på nåt plan, då går man vidare i sitt sökande. Att han bär på bagage betyder inte per automatik att du ska ta över bärandet. Har han massor med jobb så får man förutsätta att han redan har barnpassningen fixad, och så får man naturligtvis känna efter om man vill leva med någon som jobbar så mycket. Sen tror jag att det är viktigt att man inte går in med hull och hår och ger allt. När jag var yngre så skulle man ju dela aalllttt med sin sambo. Men efter några förhållanden och med stigande ålder så blev jag tuffare i förhandlingarna. När jag träffade min man så var det självklart för mig med separat ekonomi och att han som hade barn själv tog hand om dessa. Annars hade jag flyttat ut igen. Jag var mycket tydlig med att jah inte var intresserad utav barn, och att jag inte tänkte satsa pengar varken i hans hus eller betala några kostnader för hans barn. Så vi kom överrens om en hyra som jag betalade.   

    Fråga! Hur mycket betalade du i hyra? Jag skulle vilja jämföra...
  • Anonym (barnen är deras)
    Anonym (Bonusmorsan) skrev 2012-12-28 21:02:49 följande:
    Ja jag vet inte var jag skall börja? Men för snart ett år sen så träffade jag min livs kärlek och det känns/kändes som vi är ämnade för varandra. Nu till problemet:
    Han har två barn (5 och 10 år) från tidigare relation och han har de varannan vecka. Barnen avgudar mig och jag har gjort allt för att de skall tycka om mig. MEN den yngre är jätte trotsig liten flicka som aldrig blir tillsagd då hon bråkar. Det är riktigt pappas lilla prinsessa och han har sagt att jag får säga till henne om hon bråkar. Jag provade igår då hon vägrade lyda och pappan tyckte inte om att jag sa lite lätt ifrån märkte jag. Så nu känner jag mig bara utanför.
    Han vill nu att jag skall flytta in till hans hus, som han och hans ex har ritat och byggt ihop. Hennes saker finns ännu där och även förlovningsringarna har han sparat i en kökslåda.

    Jag känner mig mest bara som en gäst i hans hem fast jag nästan bor där redan fast jag vet att han  älskar mig och jag älskar honom jättemycket. Det finns så många känslor med att jag vet inte om det är värt att flytta in i hans hem och jag vill jättegärna ha barn men han vill vänta flera år..och om vi sedan får barn hur blir det då?......
    Hej TS. Nu har det gått 2 månader sedan ditt första inlägg. Du har ju lyckats. Vill du dela med dig till oss andra som var i din sits och som vill vara i din nuvarande sits?

    Hur gjorde du?
    Vad sa du till honom?
    Hur reagerade han?
    Dagar/nätter -vad grubblade du på -vad hoppades du på?
    När i tid gick det lite lättare? 1-3 v??  {#emotions_dlg.flower}
  • Ess
    Little Frog skrev 2013-03-05 15:00:15 följande:


    Fråga! Hur mycket betalade du i hyra? Jag skulle vilja jämföra...
    Jag betalade fjärrvärme räkningen. Kommer inte ihåg hur mycket den låg på, det är ju några år sedan nu. 
    Det var han själv som bestämde att jag skulle ta den, annars hade jag fört över pengar till hans konto istället.
    Jag tror att utslaget på ett år  så rörde det sig om ca 800-1000 i månaden. Han hade rätt låga omkostnader på huset, det var nästan avbetalt. 
  • Niiisen

    Det du skriver är väldigt lik min situation. Bor med mitt livskärlek och vi passar varandra som handen i handsken och han har 2 grabbar på 5 och 8 år och flyttade även jag in hos honom där hans ex också levt. Har varit känslomässigt tungt och många känslor att hantera. Har tagit mig igenom och rannsakat mig själv många gånger. Hur beredd man än är i att satsa allt så kommer man aldrig ifrån att det är jobbigt. Som bonusmammor/pappor ger man sig in i en familj och man får hantera många känslor som man i ett "vanligt" förhållande inte behöver. För att barn kan testa ens gränser och vara just barn som lär sig och är beroende av sina vuxna och som bonusmamma är det inte lika lätt som för en förälder för vi saknar den stora kärleken till barnen och tar därför hårdare på saker och ting och stör oss lättare på beteenden osv och det man får vara beredd på i en splittrad familj är att känslorna kommer aldrig försvinna utan ständigt ändras. Frågan är om man klarar av det och hur man hanterar det. Jag har inte haft den lättaste familjesituationen med 2 grabbar som är otroligt stökiga att ingen orkat med dom, inte ens skola och dagis . Jag har gett upp många gånger i mitt huvud men valt att kämpa vidare och har en otroligt bra och förstående sambo som jag pratar med om hur jag känner, och det hade inte funkat om han inte hade en så bra förståelse för mig och mina känslor och även jag har förståelse för hans känslor. Vi bor i samma familj men under helt olika förutsättningar och tror det är otroligt viktigt att man förstår varandra och har öppna kort med vad man känner och prata om det. Jag hade aldrig klarat det här livet om jag inte haft så bra kommunikation med min sambo för det är trotts allt han jag valt och älskar och hans barn älskar jag inte men bryr mig om dom och visar som respekt och vill att de blir bra vuxna och har en bra uppväxt för vi har nu vårat barn som kommer vara syskon med hans barn och som jag ser det, mår inte hans barn bra kommer inte mitt göra det heller. Som bonus mamma får man stå i ett val att uppoffra sig eller lämna. För det är bonusmammorns som gör den stora uppoffringen och dra det tyngsta lasset.

  • Anonym (Bonusmorsan)
    Anonym (barnen är deras) skrev 2013-03-05 15:18:32 följande:
    Hej TS. Nu har det gått 2 månader sedan ditt första inlägg. Du har ju lyckats. Vill du dela med dig till oss andra som var i din sits och som vill vara i din nuvarande sits?

    Hur gjorde du?
    Vad sa du till honom?
    Hur reagerade han?
    Dagar/nätter -vad grubblade du på -vad hoppades du på?
    När i tid gick det lite lättare? 1-3 v??  {#emotions_dlg.flower}
    Niiisen skrev 2013-03-06 09:39:42 följande:
    Det du skriver är väldigt lik min situation. Bor med mitt livskärlek och vi passar varandra som handen i handsken och han har 2 grabbar på 5 och 8 år och flyttade även jag in hos honom där hans ex också levt. Har varit känslomässigt tungt och många känslor att hantera. Har tagit mig igenom och rannsakat mig själv många gånger. Hur beredd man än är i att satsa allt så kommer man aldrig ifrån att det är jobbigt. Som bonusmammor/pappor ger man sig in i en familj och man får hantera många känslor som man i ett "vanligt" förhållande inte behöver. För att barn kan testa ens gränser och vara just barn som lär sig och är beroende av sina vuxna och som bonusmamma är det inte lika lätt som för en förälder för vi saknar den stora kärleken till barnen och tar därför hårdare på saker och ting och stör oss lättare på beteenden osv och det man får vara beredd på i en splittrad familj är att känslorna kommer aldrig försvinna utan ständigt ändras. Frågan är om man klarar av det och hur man hanterar det. Jag har inte haft den lättaste familjesituationen med 2 grabbar som är otroligt stökiga att ingen orkat med dom, inte ens skola och dagis . Jag har gett upp många gånger i mitt huvud men valt att kämpa vidare och har en otroligt bra och förstående sambo som jag pratar med om hur jag känner, och det hade inte funkat om han inte hade en så bra förståelse för mig och mina känslor och även jag har förståelse för hans känslor. Vi bor i samma familj men under helt olika förutsättningar och tror det är otroligt viktigt att man förstår varandra och har öppna kort med vad man känner och prata om det. Jag hade aldrig klarat det här livet om jag inte haft så bra kommunikation med min sambo för det är trotts allt han jag valt och älskar och hans barn älskar jag inte men bryr mig om dom och visar som respekt och vill att de blir bra vuxna och har en bra uppväxt för vi har nu vårat barn som kommer vara syskon med hans barn och som jag ser det, mår inte hans barn bra kommer inte mitt göra det heller. Som bonus mamma får man stå i ett val att uppoffra sig eller lämna. För det är bonusmammorns som gör den stora uppoffringen och dra det tyngsta lasset.
    Hej! Jag svarar på "barnen är deras" skribenten nu först =)

    Jaa-aa vetdu jag vet inte vad jag skall säga? Jag velade fram och tillbaka i ett halvårs tid och jag hade/har jätte svårt att släppa honom. Vi passar också annars jätte bra ihop och båda grät floder då jag bestämde mig för att jag blir ett vrak om vi fortsätter. Hon ovanför mig som har kommenterat här skrev att det var viktigt för henne att hon hade en man som FÖRSTOD henne. Det tror jag med är A och O, min man förstod mig inte alls. Han ville bara uppfostra på sitt sätt och gav barnen helt fria tyglar. Han var jätte tunnelseende med allt. Flera nätter grät jag mig till sömns av att känna att hur mycket jag än offrar mig så får jag inte ett skit tillbaka.
    Han har barnen varannan vecka. När det var våra veckor utan barnen så då skulle han alltid ut på krogen "och leva livet" som han uttryckte sig. Han är dock 33 år gammal. Sedan när barnen kom så var han en ypperlig familjefar och man visade bara HÄNSYN till barnen! Men jag då? När skulle han visa hänsyn till mig???

    Jag tänkte igenom alla fördelar och sedan alla nackdelar och det blev 50-50. Vill jag vara lycklig endast halva tiden?? Övervinner faktiskt kärleken allt? Vill jag göra all uppoffringar? Vill jag lägga mig själv helt på sista plats jämt? Sedan började jag fundera: Men tänk om jag inte hittar nån ny som han? Vår kärlek är ju så unik? Vi är ju som piff och puff och vi älskar ju varann?...MEN utan respekten från hans sida och att han förstod mig så kommer man inte långt?

    Jag lever nu utan han men han ringer ochvi hörs fortfarande, jag funderar jämt om jag gjort fel och jag håller med ovanstående som skriver att endel så lämnar man eller så får man uppoffra sig själv helt och sina drömmar och planer. Men skall det faktiskt vara så? Jag tror att det finns män med barn som är lite mer förstående eller?

    Ursäkta stavfel om såna förekommer, skrev det lite snabbt och rakt från hjärtat. =)

  • Gung Ho

    -Du måste få en naturlig plats i 'hushållet'. Det inkluderar både när barnen är där och annars.
    -Behöver man gå ut på krogen och 'leva livet' istället för att vara med sin partner vecka efter vecka, kanske man inte värderar förhållandet så mycket som man säger..

    'nuff said!  

  • Anonym (Urk..)

    Du kan vara säker på en sak! Du gjorde helt rätt som drog! Det finns inte en enda fördel med att vara bonusmorsa..

  • Gung Ho
    Anonym (Urk..) skrev 2013-03-07 20:08:00 följande:
    Du kan vara säker på en sak! Du gjorde helt rätt som drog! Det finns inte en enda fördel med att vara bonusmorsa..

    Tur att det finns fördelar med att vara bonuspappa iaf...
  • Anonym
    Gung Ho skrev 2013-03-02 07:42:58 följande:
    Lösningen som lyser mellan raderna: Välj bättre män! Oberoende om man vill dela på allt eller leva som inflyttad 'hyresgäst', det är upp till var och en, men det är ju samarbete som saknas..
    tack, det är precis det jag tänker när jag läser såna här trådar. Det är ju inte bonuslivet i sig det är fel på, utan att ni väljer fel personer att leva det med.
  • JECJ

    Jag har också provat bonus livet. Jag är så glad att jag stack!!
    Nu har jag en man som sätter MIG först och det finns inga dumma ex. Eventuella barn i huset kommer att vara våra och jag kan fostra dom tillsammans med min man. Jag kommer aldrig behöva konkurrera i min egen familj :)

  • Anonym
    Flingan76 skrev 2013-02-28 08:00:17 följande:
    Den som lever ett liv själv och har ett rätt bra liv. Byt det INTE till ett liv med en man som redan har barn med någon annan. Om man har ett rätt risigt liv och kanske nått barn själv så kanske livet kan bli lite bättre med någon som också har barn. Lite minus minus blir plus.

    Jag hade ett rätt bra liv. Tid, ekonomi, boende, vänner, jobb. Har kunnat använda mycket tid till att utveckla mig själv psykiskt, intellektuellt osv osv.
    Jag hade "allt" att erbjuda och ge i en kärleksrelation.

    Han, tre barn och ett ex med psykiska problem som har ställt till det för oss. Skulder upp över öronen då han stod ensam med det hus han levt i med sitt ex. Jobb sex dagar i veckan och p g a att han levt stressigt familjeliv de senaste 10 åren så hade han mycket att ta itu med psykiskt. Dålig självinsikt, låg mognad i vissa beteenden osv.

    Ja, plus och minus blev minus för mig. Jag har dragits ned på alla plan av HANS liv. 

    Ni som är välgdigt nya i relation med man med barn sedan förut. Till dig som anser att ditt liv var rätt hyffsat INNAN du träffade honom...
    KLIV UR....Du kommer alltid ha mer att ge än du någonsin kan få. Man väntar hela tiden, får desperata löften av mannen som ständigt har ett "barnkort" att dra i alla lägen. HAN vet att han inte står "högt på marknaden" och måste därför bygga "luftslott" till dig. 
    Finn någon som dig som har "allt" att ge....

     
    Jag fattar inte hur du kan dra slutsatsen att det inte kan funka för någon som innan har ett "rätt bra liv" bara för att det inte funkade för dig. Om man läser din text förstår man ju att det var mycket mer som var "fel" med din kille än att han hade barn, eller hur? Skulder, dålig självinsikt och låg mognad är väl inte sånt som borgar för ett bra förhållande direkt.
  • Anonym (Bonusmorsan)
    Gung Ho skrev 2013-03-07 19:46:35 följande:
    -Du måste få en naturlig plats i 'hushållet'. Det inkluderar både när barnen är där och annars.
    -Behöver man gå ut på krogen och 'leva livet' istället för att vara med sin partner vecka efter vecka, kanske man inte värderar förhållandet så mycket som man säger..

    'nuff said!  
    Nej det gjorde han inte tydligen. Men han ville ha mig med ut varannan helg, men orka liksom. Om han värderade mig lika mycket som barnen så skulle han väl kunna fara ut när han hade dom då och sen skulle vi kunna ha en helg tillsammans..men sådant får man ju inte krysta något om.. =(
  • Anonym (Bonusmorsan)
    Anonym (Urk..) skrev 2013-03-07 20:08:00 följande:
    Du kan vara säker på en sak! Du gjorde helt rätt som drog! Det finns inte en enda fördel med att vara bonusmorsa..
    JECJ skrev 2013-03-08 05:31:33 följande:
    Jag har också provat bonus livet. Jag är så glad att jag stack!!
    Nu har jag en man som sätter MIG först och det finns inga dumma ex. Eventuella barn i huset kommer att vara våra och jag kan fostra dom tillsammans med min man. Jag kommer aldrig behöva konkurrera i min egen familj :)

    Jaa vet ni det känns så otroligt skönt att jag kunde ta steget, men jag älskar honom fortfarande och ibland undrar jag om jag gjorde rätt..men som sagt det var mer nackdelar än fördelar. Och vem vill leva som lycklig på halvtid bara och kämpa för sina rättigheter som annars skulle vara självklara? Det skulle ändå ha tagit slut i längden..jag orkar inte leva på endast hoppet att om några år blir det bra.
  • Anonym (Jenny)

    Hej ts hur har det gått för dig??

Svar på tråden Skippa den stora kärleken eller stanna kvar men är det värt det??