Anonym (barnen är deras) skrev 2013-03-05 15:18:32 följande:
Hej TS. Nu har det gått 2 månader sedan ditt första inlägg. Du har ju lyckats. Vill du dela med dig till oss andra som var i din sits och som vill vara i din nuvarande sits?
Hur gjorde du?
Vad sa du till honom?
Hur reagerade han?
Dagar/nätter -vad grubblade du på -vad hoppades du på?
När i tid gick det lite lättare? 1-3 v??

Niiisen skrev 2013-03-06 09:39:42 följande:
Det du skriver är väldigt lik min situation. Bor med mitt livskärlek och vi passar varandra som handen i handsken och han har 2 grabbar på 5 och 8 år och flyttade även jag in hos honom där hans ex också levt. Har varit känslomässigt tungt och många känslor att hantera. Har tagit mig igenom och rannsakat mig själv många gånger. Hur beredd man än är i att satsa allt så kommer man aldrig ifrån att det är jobbigt. Som bonusmammor/pappor ger man sig in i en familj och man får hantera många känslor som man i ett "vanligt" förhållande inte behöver. För att barn kan testa ens gränser och vara just barn som lär sig och är beroende av sina vuxna och som bonusmamma är det inte lika lätt som för en förälder för vi saknar den stora kärleken till barnen och tar därför hårdare på saker och ting och stör oss lättare på beteenden osv och det man får vara beredd på i en splittrad familj är att känslorna kommer aldrig försvinna utan ständigt ändras. Frågan är om man klarar av det och hur man hanterar det. Jag har inte haft den lättaste familjesituationen med 2 grabbar som är otroligt stökiga att ingen orkat med dom, inte ens skola och dagis . Jag har gett upp många gånger i mitt huvud men valt att kämpa vidare och har en otroligt bra och förstående sambo som jag pratar med om hur jag känner, och det hade inte funkat om han inte hade en så bra förståelse för mig och mina känslor och även jag har förståelse för hans känslor. Vi bor i samma familj men under helt olika förutsättningar och tror det är otroligt viktigt att man förstår varandra och har öppna kort med vad man känner och prata om det. Jag hade aldrig klarat det här livet om jag inte haft så bra kommunikation med min sambo för det är trotts allt han jag valt och älskar och hans barn älskar jag inte men bryr mig om dom och visar som respekt och vill att de blir bra vuxna och har en bra uppväxt för vi har nu vårat barn som kommer vara syskon med hans barn och som jag ser det, mår inte hans barn bra kommer inte mitt göra det heller. Som bonus mamma får man stå i ett val att uppoffra sig eller lämna. För det är bonusmammorns som gör den stora uppoffringen och dra det tyngsta lasset.
Hej! Jag svarar på "barnen är deras" skribenten nu först =)
Jaa-aa vetdu jag vet inte vad jag skall säga? Jag velade fram och tillbaka i ett halvårs tid och jag hade/har jätte svårt att släppa honom. Vi passar också annars jätte bra ihop och båda grät floder då jag bestämde mig för att jag blir ett vrak om vi fortsätter. Hon ovanför mig som har kommenterat här skrev att det var viktigt för henne att hon hade en man som FÖRSTOD henne. Det tror jag med är A och O, min man förstod mig inte alls. Han ville bara uppfostra på sitt sätt och gav barnen helt fria tyglar. Han var jätte tunnelseende med allt. Flera nätter grät jag mig till sömns av att känna att hur mycket jag än offrar mig så får jag inte ett skit tillbaka.
Han har barnen varannan vecka. När det var våra veckor utan barnen så då skulle han alltid ut på krogen "och leva livet" som han uttryckte sig. Han är dock 33 år gammal. Sedan när barnen kom så var han en ypperlig familjefar och man visade bara HÄNSYN till barnen! Men jag då? När skulle han visa hänsyn till mig???
Jag tänkte igenom alla fördelar och sedan alla nackdelar och det blev 50-50. Vill jag vara lycklig endast halva tiden?? Övervinner faktiskt kärleken allt? Vill jag göra all uppoffringar? Vill jag lägga mig själv helt på sista plats jämt? Sedan började jag fundera: Men tänk om jag inte hittar nån ny som han? Vår kärlek är ju så unik? Vi är ju som piff och puff och vi älskar ju varann?...MEN utan respekten från hans sida och att han förstod mig så kommer man inte långt?
Jag lever nu utan han men han ringer ochvi hörs fortfarande, jag funderar jämt om jag gjort fel och jag håller med ovanstående som skriver att endel så lämnar man eller så får man uppoffra sig själv helt och sina drömmar och planer. Men skall det faktiskt vara så? Jag tror att det finns män med barn som är lite mer förstående eller?
Ursäkta stavfel om såna förekommer, skrev det lite snabbt och rakt från hjärtat. =)