avskeden jättejobbiga, HJÄLP mig snälla

Prata med honom, fråga vad som får honom att känna så. När började avskeden bli jobbiga?
Fråga om han hellre vill vara hemma med dig om han tex ska följa med en kompis, jag tycker inte att man ska tvinga barn att åka iväg med kompisar när de känner uppenbar separationsångest utan då måste han naturligtvis kunna få välja att stanna hemma. Så undvik sådana separationer som är onödiga. Men framförallt, försök få honom att prata om sina känslor. Det är viktigare att han får prata än att du förklarar att du finns hemma osv, det vet han ju redan så det är bara dumt att tjata om det. Då blir det mer som att du talar över hans huvud och han lyckas ändå inte göra sig hörd.

Nä självklart tvingar jag inte honom att gå iväg, men han är jämt hemma om inte jag följer med honom. Och det är oftast när han ska iväg med moster, mormor pappa osv som det liksom inte går att han stannar hemma. Ska han bara till en kompis så får han självklart välja att stanna kvar hemma, det skulle jag inte tvinga honom att göra! Men som idag, när han skulle med sin moster på bio, som han längtat efter så länge o sett fram emot, så precis när han klätt på sig o ska gå med henne så börjar han gråta jätte mycket för att han ska ta avsked av mig. Försökte peppa honom med att han skulle ha det jätte kul när han väl kom fram o att vi bara skulle vara hemma så de va roligare för honom att följa med henne. Han följde med henne o direkt när de kom utanför dörren så upphörde ledsenheten o han var som vanligt igen.. Det är flera ggr ja ska lämna honom hos en kompis, på hans begär, att han vill det alltså, å sen när ja gått kanske 30 meter så har han kommit efter mig o gråtit igen,då får han ju självfallet följa med hem.

Jag har pratat med honom o frågat hur känslan känns, då han benämner det som "nu kommer den där känslan igen att jag inte kan lämna dig" (han har ett otroligt välutvecklat språk o kan både läsa o skriva redan) o han förklarar det som att han blir rädd att jag inte ska finnas kvar när han/jag kommer hem, att jag ska dö osv... Hans farmor dog i juni i år, och tror det kommit ikapp honom nu, o att det är det han tänker på mycket, å kanske att detsamma ska hända med mig.. Åh älskade unge  

Eller när jag själv ska iväg, det passar inte alltid att ha med sig ett barn till saker o ting, såsom jobbintervjuer, arbförmedlingen mm

Hur blir det om han skulle ha en mobiltelefon och vet att han kan ringa till dig närsomhelst? Jag har en son i samma ålder som dock har autism och pratar jättedåligt men han har också fått svårt att skiljas från mig nu. Kanske är ett utvecklingssteg när de börjar förstå mer om vad liv och död och sånt innebär? Han skulle stanna hos mormor i en annan stad två dagar när jag för hem och det här gått bra förut men den här gången gick det inte alls och jag fick ta med honom hem igen... Men de gånger då det inte går att han kan följa -som på jobbet om han vaknar nog tidigt för att se att jag går och han blivit ledsen så blir det lite bättre om jag ringer hem och pratar med honom

Aha men då finns det ju en rimlig och logisk förklaring till hans beteende. Det är vanligt att de har tankar om döden i den här åldern ändå, rent generellt. Och många inser plötsligt vad döden i själva verket innebär (vår dotter är i ungefär samma ålder och pratar allt mer om döden, att man kan dö och om de hon vet som är döda osv). Men hon har ingen separationsångest i samband med dessa tankar eller nya insikter. Men har han dessutom en närstående som gått bort så pass nyligt så är det med all sannolikhet det som också spelar in i hans ångest. Det är viktigt att man då går till roten med vad som faktiskt utlöser ångesten och pratar om det istället för beteendet som blir resultatet. Förstår du hur jag menar? Fokusera inte på den rädsla som blir resultatet, utan prata mycket om farmodern och hennes död istället. Han kanske behöver prata mer om det och få förståelse för varför hon faktiskt dog osv? Att det inte händer vem som helst när som helst (jo iofs kan det ju det, vid olyckor osv, men du förstår vad jag menar, man behöver ju inte direkt uppmuntra rädsla för att olyckor kan inträffa). Han kanske behöver få bekräftelse också för vad han kanske känt när det gäller reaktioner hos er, att ni sörjer/har sörjt och att det inte är något fel i sig osv. Det finns massor av tankar, känslor och funderingar som små barn får när någon nära går bort, både som i reaktion av hur vuxna och omgivningen reagerar men också på själva döden i sig.

Tack så mycket för era svar! Ja man kanske skulle prova en mobiltelefon. Dock tycker jag han är lite ung ännu, 5 år.. Men då får han en gammal hederlig med knappar å bara mitt nr inlagt. :)

Tack nr 5 för ditt långa å ingående svar! Fick mycket nya tankar å idéer! Jo han har inte brytt sig så mkt tidigare om farmors bortgång, el ja de har verkat som så ialf men han tänker nog desto mer.. Men nu har han börjat ställa ingående frågor om både liv och död, han frågade tex hur ett barn blir till å när ja sa att man som man å kvinna kramades så nöjde han sig inte med det svaret utan fortsatte med typ "ja men hur gör man då?" Osv osv.. Å sen frågade han vad man gör med de döda å vad de begravs å om alla begravs på samma sätt osv.. Så de e mkt tankar i hans lilla huvud.. Han har ju även adhd, Fick nyss diagnos på det...

Han är otroligt överaktiv men såå duktig å prata, han har pratat helt rent sen han var 1,2 år.. Otroligt ordförråd. Han vet ju om att farmor var sjuk i blodcancer å att hon blev sämre å sämre.. Dock så har han nu varit väldigt orolig att cancer ska smitta å att vi/han ska få det.. Mycket av hans oro är nog förknippat med farmor. Vi försöker å prata om henne varje dag, tänder ljus, kollar på kort m.m för att båda sönerna ska ha möjlighet å sörja å visa sina känslor för oss vuxna.