Anonym (Fundersam)

Äldre 3 Jan 22:26

11 svar

Gör jag något fel och vad händer om han vill utöka umgänget?

Jag har minst sagt en udda historia. För att göra en lång historia "kort". Sonens pappa och jag separerade några mån efter han hade fötts. Sedan dess har sonen bott med mig på heltid och då menar jag heltid. Han har aldrig haft sonen över natten eller liknande utan de har bara träffats en gång i veckan på bestämd tid som vi då kom överrens om. I början var han så liten och sonen var fullständigt förtvivlad bara jag lämnade rummet, varför vi då i början träffades hemma hos mig eller någon annanstans. Efter en liten tid märkte väl både han och jag att det gick bättre så jag sa det att det kanske är dags att börja ha honom lite själv? Då pratade vi inte ens om nätter utan om DAGUMGÄNGE själv då det sett ut som det gjort tidigare (har senare visat sig sonen har STORA behov av rutiner och ha saker och ting på samma sätt). Då var sonen strax innan 1,5 år, ja ni läste rätt... (alla vet vi att i praktiken kan man egentligen ha dagumgänge redan från början även om det så är kortare stunder men det fungerade ju helt enkelt inte).

Pappan tyckte det var en bra idé och det bestämdes han skulle vara med honom sjäv nästkommande gång men sen dök han inte upp på flera veckor. Efter det nämndes inget om att han skulle ha honom själv utan han fortsatte bara att komma. Helt plötsligt har det emellanåt dykt upp anklagelser och "när jag får ha honom själv.." Vilket jag då påmint om att jag har sagt han kan ha honom själv men han får ta eget ansvar för att det faktiskt sker. O ja sen har han fortsatt komma till oss eller vi har hittat på saker tillsammans utan att ta honom själv och sådär har det pågått. Han har strulat MYCKET med umgänget och uteblivit lite hipp som happ, har förvisso hört av sig men oftast i sista sekund och han har då uteblivit pga saker som skulle få andra att skratta. Att han ska tvätta eller är "sjuk" vilket man nog inte är iaf inte är en gång i månaden? Vet även detta är lögner då han samma kväll ofta har gått ut att festa etc. han kommer inte pga saker som att det är halt på gångvägen när han ska gå (10 min), att sonen är förkyld och han inte har råd att vara hemma från jobbet osv. kommer för sent var och varannan gång och meddelar inte i tid osv. Kommer hit och sitter halva tiden och trycker på sin mobil.

Han ville ett tag utöka umgänget och jag sa okej och att vi kunde bestämma en till dag dock det enda som jag motsatt mig är att, om vi ska bestämma en till dag så vill jag att han åtminstonde kommer på den dagen vi har bestämt från början för att jag ska slippa mer strul fler dagar då han inte dyker upp. Han frågade då hur många ggr han måste komma i rad för att vi ska bestämma detta. Tyckte det var väldigt konstig fråga det är väl bara att säga då man ska skärpa sig om man är villig? Frågade även vad godtagbara ursäkter var för att inte dyka upp. Han menade om att vi då har en till dag inbokad också så "gör det inte så mycket om han en av gångerna inte kan komma". Med absolut noll hänsyn till att jag inte vill sitta och undra varje gång.

Utöver detta har han ständigt hållt på och ska ändra tider och byta dag för att han uteblir av orsaker som att det är halt på gångvägen osv. Jag har ofta bytt dagar för sonens skull och även avbokat saker vi skulle gjort då egentligen men dock inte avbokat då vi faktiskt verkligen inte kan eller om han uteblir av orsaker som pga halt på gångvägen (konstigt alla andra människor kan gå). Då anser ju jag att det handlar om ren ovilja att faktiskt träffa sitt barn, vilket känns som det oftast gör med alla dessa ursäkter. Självklart anser han sig vara mycket ansvarsfull etc. och att det är synd om honom som inte har sitt barn (fast han inte gör något åt det?)

Såhär har det som sagt fortsatt pågå, var 4de mån får man sms om att han ska ha honom själv och ibland till och med prata om varannan vecka för att sedan inte ens ta initiativ till att ha honom själv dagtid. Vi måste åka kommunalt men bor knappast särskilt långt ifrån varandra. Jag brukar säga till honom (för oftast kommer han o säger i sista sek) att han får säga senast kvällen innan vad han ska göra med sonen eller liknande så att jag vet vad jag kan förbereda sonen (som som sagt är väääldigt rutinbunden) på och så jag vet när jag måste åka hemifrån och möta honom om han vill åka iväg. Jag vet hur konstigt det låter, han bestämmer vad vi ska göra och jag åker iväg för att träffa honom med sonen istället för att han tar honom själv. Hur som helst har han en förmåga att säga något dagen innan och sen helt ändra sig dagen efter då det är kort om tid och säger han vill göra något annat. Så jag sa då senast att jag inte kommer hinna till platsen i tid då det är ont om tid (då han bestämt han skulle hit) så jag sa att vill du åka dit med honom så får du komma och hämta honom och ta honom själv. Det lustiga är att då säger han att det är kul och de så sällan är ensamma. Men vafan vad fattar han inte? Måste jag be honom hämta honom kan han inte tänka själv och ta eget ansvar för sitt umgänge? Enda gångerna han varit själv med honom är när jag tagit initiativet till det.

Han brukar också säga att han inte vill komma hit och jag har ju sagt att det är upp till honom vad han gör med sonen men då kan han helt plötsligt skriva sen iaf att han kommer hit istället.

Om vi säger såhär, om han helt pltösligt då skulle vilja ha varannan helg eller varannan vecka på riktigt (då han aldrig gör ngt av det han säger sig vilja) skulle han få igenom det då eller skulle det trappas upp? (med tanke på att han knappt haft dagumgänge själv med honom.) Missförstå mig inte jag vill de ska ha kontakt och är ju jämt jag som tjatar om att de ska ses även om han vill (men ändå inte verkar det som pga alla ursäkter hela tiden) Om han skulle sitta i tr t.ex. och anklaga mig för att inte låtit honom ha honom hur tror ni tr skulle se på det hela? Jag vet ju själv vad jag sagt och gjort och jag har ju faktiskt inte hindrat honom men inte pushat honom heller. Men det kan ju inte vara mitt ansvar? Eller iof pushat honom har jag väl gjort på ett sätt, men det handlar mer om att jag sagt jag tycker det är viktigt dom ses osv. de gånger han vill ställa in för skitsaker.

Det enda jag vet om honom i övrigt är att han sannerligen håller på med droger även om det kanske inte är några tyngre däremot verkar det vara dagligen. Av vad bekanta till honom berättar för mig. Jag kanske låter kluven och det är jag. Jag vill ju de ska ses och få en bra relation samtidigt om han skulle helt plötsligt stämma på emr umgänge etc. (även om jag inte nekat) så skulle jag bli orolig ang drogmissbruket. Han verkar inte vara påverkad då han träffar honom men av mkt erfarenhet av både honom i förhållandet förut samt min kunskap kring det så ser jag tydligt på han att han intagit droger antingen tidigt på morgonen eller iaf sen kväll dagen innan.

Vet inte vad jag vill med tråden egentligen mer än att höra synpunkter på hela historien och några av mina frågor. Väldigt rörigt att förklara..

Anonym (Fundersam) Trådstartaren

Äldre 3 Jan 22:36

#1

Skulle vara väldigt intressant hur ni ser på det hela och min/hans del i allting samt hur till exempel familjerätten eller tr skulle se på det hela om det till sist skulle sluta i någon form av vårdnads/boendetvist. Dock så har jag ju inte hindrat heller så är väl helt klart ngt udda.

Anonym (Fundersam) Trådstartaren

Äldre 3 Jan 22:48

#2

Någon som har någon synpunkt på det hela?

Anonym (Fundersam) Trådstartaren

Äldre 4 Jan 08:24

#3

Så många som läst men inget svar. Känner verkligen jag skulle behöva lite synpunkter på det hela..

Anonym

Äldre 4 Jan 10:00

#4

Han verkar inte direkt vara den som drar igång en vårdnadstvist skulle jag tippa om han knappt
har tid att träffa barnet en gång i veckan. Gem vårdnad skulle han nog kunna få men om du under utredningen skulle berätta om att du är orolig för hans drogmissbruk skulle jag tro att han inte kan få varannan vecka i alla fall.
Varannan helg vet jag inte..men du kanske ska vara glad att han inte vill umgås så mycket mer än som det är nu ifall han har problem med droger. Jag hade inte vågat lämna över mitt barn i alla fall till någon som gör det och kanske är helt borta ibland. Kommer man då ihåg blöjbyte, matning och rutiner med läggdags en viss tid osv, kanske inte. Ta det lugnt, och oroa dig inte för mycket.

Anonym (Fundersam) Trådstartaren

Äldre 4 Jan 11:30

#5

Anonym skrev 2013-01-04 10:00:39 följande:

Han verkar inte direkt vara den som drar igång en vårdnadstvist skulle jag tippa om han knappt
har tid att träffa barnet en gång i veckan. Gem vårdnad skulle han nog kunna få men om du under utredningen skulle berätta om att du är orolig för hans drogmissbruk skulle jag tro att han inte kan få varannan vecka i alla fall.
Varannan helg vet jag inte..men du kanske ska vara glad att han inte vill umgås så mycket mer än som det är nu ifall han har problem med droger. Jag hade inte vågat lämna över mitt barn i alla fall till någon som gör det och kanske är helt borta ibland. Kommer man då ihåg blöjbyte, matning och rutiner med läggdags en viss tid osv, kanske inte. Ta det lugnt, och oroa dig inte för mycket.

Glad jag blev över ditt svar. :) Nej jag undrar hur han tänker då han ibland hotar med varannan vecka (när han blir sur över något) för att jag tyckt till om något men när han inte ens själv alltid kommer till umgänge och med dåliga ursäkter och hur han tänker att han ska klara det när han inte klarar av ens såhär lite umgänge och inte ens ber om att ha honom själv. Så ologiskt allting, förstår inte alls. Tror han jag ska säga till varje gång han kan ha honom själv? Jag menar, jag har ju ändå sagt att HAN får ta initiativet, jag är inte hans morsa.

Angående missbruk så var jag själv inte någon ängel tidigare vilket även finns konstaterat MEN jag är drogfri till 100 % och har varit i några år. Jag är så fri från det som man bara kan bli och såhär långt i efterhand inser man också vad även lätta medel eller vad man ska säga både gör med humöret och det dagliga att ta hand om saker och ting, även om man inte fattar det då. Och han är som sagt definitivt inte ren, det vet jag till 110 % men jag kan inte heller bevisa det. Utom vad en bekant sagt samt att jag ser det på honom.. Men undrar hur t.ex. en tr skulle se på den saken då jag som sagt inte varit en ängel själv tidigare? Dock kan det ju ta hur många prover de vill på mig eftersom det inte finns något att dölja, något han inte skulle klara. Men antar det inte utför sådana grejer.

Borde det inte ses som samarbetsproblem om vi oss 2 emellan har kommit överrens om en dag och tid sen långt tillbaka och han ungefär var 3 gång (ibland oftare) inte dyker upp för umgänge med väldigt dåliga argument samt försenad ungefär varannan gång även om det bara är 20 min som oftast, ibland kan det dock dra över en timme. Då jag skrivit ner mycket verkar han i snitt strunta i umgänge av olika orsaker ca 14 ggr per år (sen strular med annat istället tider etc som sagt). Vet inte om det anses mkt? Han är överhuvudtaget rätt omogen då han gör lite som faller honom in och gärna drar lögner om varför han inte kan osv. så att han ska framställas som bättre. Dvs att han vrkligen verkligen vill komma men inte kan pga.. (sen i själva verket så ville han egentligen inte men dyker inte upp pga baksmälla t.ex.) Hoppas ni förstår hur jag menar.

Anonym (Fundersam) Trådstartaren

Äldre 4 Jan 11:34

#6

Har ju skrivit lite halvdålig svenska men antar ni förstår ändå. ;)

Anonym

Äldre 4 Jan 18:42

#7

Svårt att veta vad som ses som verkliga samarbetsproblem egentligen. Ska nog ganska mycket till tror jag.
Ring Familjerätten och fråga om råd. NI kanske kan gå dit för ett samarbetssamtal? Då kan ni också göra ett umgängesschema. Bryter han sedan mot det hela tiden har han nog inte så lätt att få varannan vecka i alla fall eller utökat umgänge överhuvudtaget.

Anonym (samma)

Äldre 5 Jan 08:21

#8

Oj, det är precis som om jag själv skulle skrivit det. Sitter i nästan samma situation och håller nästan på att bli "knäpp" på kuppen
Pappan försvann dagen efter förlossningen och jag har fått ta allting själv, han kom i början hem till mig för umgänge men kunde aldrig hålla tider (kom timmar/dagar försent) och kunde inte förstå varför jag blev sur
Hade samma dåliga ursäkter som din till varför han inte kom
Han har haft ett par timmar själv då jag nästan "tvingat" honom och det har han kanske gjort 2ggr för att sen hålla sig borta ett par månader igen
Förstår inte det här att det måste vara regelbundet för att få en bra kontakt med barnet (som nu är 3) utan barnet vet ju att det är hens pappa så det borde ju räcka...det blir bättre sen är hans ständiga kommentar, ,man måste ju börja någonstans...

Sen så beklagar han sig till allt och alla om att han inte FÅR träffa barnet, så jag sitter själv med ett verkligt dilemma och har tagit kontakt med fr för att få någon rätsida på det.
Speciellt för att jag senare inte ska få för att jag håller barnet borta från honom när det i verkligheten är någon helt annat.
Han säger även att han inte hämtar barnet för att han hatar mig (men om vi gör något tillsammans så är det helt ok, då hatar han tydligen inte mig)

Jag har försökt nu i 3år att få honom att få någon kontakt med sitt barn regelbundet och håller nästan på att gå under själv, så det jag kom fram till genom samtal med fr var att dom ska sätta upp tider för pappan, att det måste vara regelbundet för barnets skull och följer han det så kan det utöka till att han har varannan helg annars får det vara.
Jag har gjort allt i min makt för att få det att fungera (förutom att låna ut min bil till honom och ge honom pengar för att han ska komma)
Det fungerar inte i längden att papporna ska ha en sådan "makt" över en, man ska sitta och vänta och se om dom kommer, får bestämma om saker själv hela tiden
Är man sen inte tillgänglig någon dag då håller man barnet borta , då är det såååå synd om dom som inte får träffa sitt barn
Tror tyvärr inte att det är många som förstår hur det är att gång på gång sitta och vänta och hoppas, förbereda barnet på att pappan ska komma, han dyker inte upp, bestämmer om till en annan dag och till sist har det dragit ut i månader och man själv får skit för att man "bråkar"

Jag har dessutom ingen familj eller vänner som kan hjälpa till att sitta barnvakt så jag har missat tandläkartider/jobb osv.
Får dessutom inte någon stödfamilj för att barnet har en pappa som vill ha umgänge...det är så att man kan bli knäpp för mindre

Anonym (Fundersam) Trådstartaren

Äldre 5 Jan 22:50

#9

Anonym (samma) skrev 2013-01-05 08:21:05 följande:

Oj, det är precis som om jag själv skulle skrivit det. Sitter i nästan samma situation och håller nästan på att bli "knäpp" på kuppen
Pappan försvann dagen efter förlossningen och jag har fått ta allting själv, han kom i början hem till mig för umgänge men kunde aldrig hålla tider (kom timmar/dagar försent) och kunde inte förstå varför jag blev sur
Hade samma dåliga ursäkter som din till varför han inte kom
Han har haft ett par timmar själv då jag nästan "tvingat" honom och det har han kanske gjort 2ggr för att sen hålla sig borta ett par månader igen
Förstår inte det här att det måste vara regelbundet för att få en bra kontakt med barnet (som nu är 3) utan barnet vet ju att det är hens pappa så det borde ju räcka...det blir bättre sen är hans ständiga kommentar, ,man måste ju börja någonstans...

Sen så beklagar han sig till allt och alla om att han inte FÅR träffa barnet, så jag sitter själv med ett verkligt dilemma och har tagit kontakt med fr för att få någon rätsida på det.
Speciellt för att jag senare inte ska få för att jag håller barnet borta från honom när det i verkligheten är någon helt annat.
Han säger även att han inte hämtar barnet för att han hatar mig (men om vi gör något tillsammans så är det helt ok, då hatar han tydligen inte mig)

Jag har försökt nu i 3år att få honom att få någon kontakt med sitt barn regelbundet och håller nästan på att gå under själv, så det jag kom fram till genom samtal med fr var att dom ska sätta upp tider för pappan, att det måste vara regelbundet för barnets skull och följer han det så kan det utöka till att han har varannan helg annars får det vara.
Jag har gjort allt i min makt för att få det att fungera (förutom att låna ut min bil till honom och ge honom pengar för att han ska komma)
Det fungerar inte i längden att papporna ska ha en sådan "makt" över en, man ska sitta och vänta och se om dom kommer, får bestämma om saker själv hela tiden
Är man sen inte tillgänglig någon dag då håller man barnet borta , då är det såååå synd om dom som inte får träffa sitt barn
Tror tyvärr inte att det är många som förstår hur det är att gång på gång sitta och vänta och hoppas, förbereda barnet på att pappan ska komma, han dyker inte upp, bestämmer om till en annan dag och till sist har det dragit ut i månader och man själv får skit för att man "bråkar"

Jag har dessutom ingen familj eller vänner som kan hjälpa till att sitta barnvakt så jag har missat tandläkartider/jobb osv.
Får dessutom inte någon stödfamilj för att barnet har en pappa som vill ha umgänge...det är så att man kan bli knäpp för mindre

Jag lider med dig och förstår PRECIS hur du har det! Nu är ju inte hans pappa någon som är borta i månader men man vet aldrig vart man har honom. Ibland kan han komma en månad i sträck för att sedan ställa in varannan gång för att sedan sköta sig i 3 veckor osv. Och jag har inte hindrat honom något utom när vi i början då sonen var mindre och skrek så fort jag lämnade rummet, men det var då en överenskommelse om att det så skulle vara eftersom sonen helt enkelt inte klarade av det. Visst att umgängesföräldern ska ha tid själv med sitt eget barn, det håller jag med om men med ett litet barn som skriker förtvivlat känns det inte rätt. Och han märkte nog själv att han inte riktigt kunde hantera det. Men sen har jag ju faktiskt emellanåt puschat för att de ska vara lite själva även om jag inte direkt tjatat om det (då jag accepterar att han är här och vi kan komma iaf hyffsat överrens den korta tiden vi är tillsammans). Vi bråkar iaf inte längre inför sonen och vi håller nog goda miner båda två då vi inte håller med den andra och bara låter det vara. Men jag kan inte förstå hur han ibland kan komma med kommentarer att det är så synd om honom som inte har sina barn etc. då han själv lägger hinder för det. T.ex. idag så låtsades jag "ta för givet" att han ville vara med sin son själv imorgon för att se hur det skulle bli då om jag åter igen pushade han lite. Hans kommentar var då att om jag inte ville följa med så visst ungefär men sa sen att det gör inget om vi är med för att till sist be mig hänga med. Fattar noll..

Har inte heller så mkt familj som kan avlasta så visst vore det skönt att få en stund för sig själv. Samtidigt så är det väl bra att han inte har honom över nätterna med tanke på hur han är. Trpr ju helt klart det skulle skada sonen ännu mer om vi utökade umgänget och det blev även nätter som han sen även börjar strula med.

Menade familjerätten att det i sådana fall fick vara som i att han inte skulle träffa sonen alls då?

Anonym (samma)

Äldre 6 Jan 00:26

#10

Anonym (Fundersam) skrev 2013-01-05 22:50:26 följande:

Jag lider med dig och förstår PRECIS hur du har det! Nu är ju inte hans pappa någon som är borta i månader men man vet aldrig vart man har honom. Ibland kan han komma en månad i sträck för att sedan ställa in varannan gång för att sedan sköta sig i 3 veckor osv. Och jag har inte hindrat honom något utom när vi i början då sonen var mindre och skrek så fort jag lämnade rummet, men det var då en överenskommelse om att det så skulle vara eftersom sonen helt enkelt inte klarade av det. Visst att umgängesföräldern ska ha tid själv med sitt eget barn, det håller jag med om men med ett litet barn som skriker förtvivlat känns det inte rätt. Och han märkte nog själv att han inte riktigt kunde hantera det. Men sen har jag ju faktiskt emellanåt puschat för att de ska vara lite själva även om jag inte direkt tjatat om det (då jag accepterar att han är här och vi kan komma iaf hyffsat överrens den korta tiden vi är tillsammans). Vi bråkar iaf inte längre inför sonen och vi håller nog goda miner båda två då vi inte håller med den andra och bara låter det vara. Men jag kan inte förstå hur han ibland kan komma med kommentarer att det är så synd om honom som inte har sina barn etc. då han själv lägger hinder för det. T.ex. idag så låtsades jag "ta för givet" att han ville vara med sin son själv imorgon för att se hur det skulle bli då om jag åter igen pushade han lite. Hans kommentar var då att om jag inte ville följa med så visst ungefär men sa sen att det gör inget om vi är med för att till sist be mig hänga med. Fattar noll..

Har inte heller så mkt familj som kan avlasta så visst vore det skönt att få en stund för sig själv. Samtidigt så är det väl bra att han inte har honom över nätterna med tanke på hur han är. Trpr ju helt klart det skulle skada sonen ännu mer om vi utökade umgänget och det blev även nätter som han sen även börjar strula med.

Menade familjerätten att det i sådana fall fick vara som i att han inte skulle träffa sonen alls då?

Som tur är så verkar fr här tänka mycket på barnet och vad som är bäst för hen och det var ju inte att ha en pappa som dök upp som en jojo, dom tyckte att jag hade gett honom helt för fria tyglar
Dom tyckte att om vi hade bestämt en tid så skulle jag vänta max 15min och sen åka och göra något annat istället
Och det kommer aldrig att bli tal om varannan vecka eller helg om han gör så, vilket han mellan varven kräver, sen kan han inte ens hålla tiderna han ska komma
Så vi ska på möte nu igen för att fastställa vilka tider han ska komma och se så att han sköter det först (vilket jag vet att han inte kommer att göra)
Och eftersom han oftast skyller på att jag har "bråkat" så är det bättre att han hämtar barnet på förskolan eller hos en kontaktperson så slipper jag få skulden för att jag inte lämnar ut barnet och bara säga nej om han ringer sen nästa dag
För det är det som oftast händer, han håller tiderna kanske 2ggr, sen är han sjuk, bilen har gått sönder, ska jobba,sjuk igen...eller favoriten, han ringer tiden vi har bestämt för att berätta att han blir lite sen, ringer efter en timme...fortfarande inte klar, ringer efter en timme igen samma sak, så kan han hålla på en hel dag/vecka tills jag får nog och säger att nu får han han inte komma, då vänder han på det -Ser du...jag får INTE träffa mitt barn och så går han och gnäller ut till släkt och vänner och så får jag för det...för han är ju såååå snäll, det är jag som får utbrott
Ibland har jag faktiskt undrat om han bara vill att jag ska säga att han inte får
Jag har brottats jättmycket med mig själv om vilket som är bäst, låta honom hållas och hälsa på när HAN vill så att barnet får någon kontakt med pappan eller ta det med fr och då nästan vara helt säker på att han kommer bryta helt för han kommer aldrig klara ha fasta tider

Fr var ganska klar när jag pratade med dom, det var inte bra för ett barn att lära sig att pappa gjorde så utan hen måste förberedas på att pappa ska komma och då ska han också göra det, annars får han kanske komma till jul och födelsedag och vänta några år tills han är mogen på att ta upp kontakten igen
Ska kanske tillägga att barnet var planerat (pappan mest ivrig och ville dessutom ha 2tätt) och vi är båda 40år så han är ju ingen ungdom direkt.

Jag förstår precis vad du menar när du tycker det är jobbigt när man inte vet vart man har dom, kan aldrig planera eller någonting, vissa kanske inte bryr sig så mycket, men i mitt fall har det varit jättejobbigt, tar alldeles för mycket på krafterna och jag blir så himla ledsen varje gång han struntar i att komma. Sitta med sitt barn som springer till dörren, Nu kommer pappa..nähä inte det, ens hjärta går i tusen bitar

Jag tror aldrig att fr skulle tycka det var ok att han helt plötsligt skulle ha varannan helg om han inte inte ens kan komma dom tider han sagt
Om du klarar det och han kommer någorlunda regelbundet så kanske det går bra att han kommer hem till dig?
Det kan ju vara bra att ta kontakt med fr och höra vad dom säger, kanske komma på ett samarbetssamtal?
Kan vara bra att ha på papper vad ni har bestämt, för så bestämde vi från början att han skulle komma varje söndag+1dag/vecka och det skulle vara hemma hos mig då
Sen går man på uppföljning för att höra så att allt har gått bra, har det då inte gått bra så har du ju ett "vittne" till det och han kan inte bara skylla på dig sen, han får ju redovisa för dom varför han inte har kommit dom tiderna ni kom överens om

Oj,det blev långt :) Hoppas du orkade läsa

Anonym (Fundersam) Trådstartaren

Äldre 7 Jan 21:00

#11

Anonym (samma) skrev 2013-01-06 00:26:41 följande:

Som tur är så verkar fr här tänka mycket på barnet och vad som är bäst för hen och det var ju inte att ha en pappa som dök upp som en jojo, dom tyckte att jag hade gett honom helt för fria tyglar
Dom tyckte att om vi hade bestämt en tid så skulle jag vänta max 15min och sen åka och göra något annat istället
Och det kommer aldrig att bli tal om varannan vecka eller helg om han gör så, vilket han mellan varven kräver, sen kan han inte ens hålla tiderna han ska komma
Så vi ska på möte nu igen för att fastställa vilka tider han ska komma och se så att han sköter det först (vilket jag vet att han inte kommer att göra)
Och eftersom han oftast skyller på att jag har "bråkat" så är det bättre att han hämtar barnet på förskolan eller hos en kontaktperson så slipper jag få skulden för att jag inte lämnar ut barnet och bara säga nej om han ringer sen nästa dag
För det är det som oftast händer, han håller tiderna kanske 2ggr, sen är han sjuk, bilen har gått sönder, ska jobba,sjuk igen...eller favoriten, han ringer tiden vi har bestämt för att berätta att han blir lite sen, ringer efter en timme...fortfarande inte klar, ringer efter en timme igen samma sak, så kan han hålla på en hel dag/vecka tills jag får nog och säger att nu får han han inte komma, då vänder han på det -Ser du...jag får INTE träffa mitt barn och så går han och gnäller ut till släkt och vänner och så får jag för det...för han är ju såååå snäll, det är jag som får utbrott
Ibland har jag faktiskt undrat om han bara vill att jag ska säga att han inte får
Jag har brottats jättmycket med mig själv om vilket som är bäst, låta honom hållas och hälsa på när HAN vill så att barnet får någon kontakt med pappan eller ta det med fr och då nästan vara helt säker på att han kommer bryta helt för han kommer aldrig klara ha fasta tider

Fr var ganska klar när jag pratade med dom, det var inte bra för ett barn att lära sig att pappa gjorde så utan hen måste förberedas på att pappa ska komma och då ska han också göra det, annars får han kanske komma till jul och födelsedag och vänta några år tills han är mogen på att ta upp kontakten igen
Ska kanske tillägga att barnet var planerat (pappan mest ivrig och ville dessutom ha 2tätt) och vi är båda 40år så han är ju ingen ungdom direkt.

Jag förstår precis vad du menar när du tycker det är jobbigt när man inte vet vart man har dom, kan aldrig planera eller någonting, vissa kanske inte bryr sig så mycket, men i mitt fall har det varit jättejobbigt, tar alldeles för mycket på krafterna och jag blir så himla ledsen varje gång han struntar i att komma. Sitta med sitt barn som springer till dörren, Nu kommer pappa..nähä inte det, ens hjärta går i tusen bitar

Jag tror aldrig att fr skulle tycka det var ok att han helt plötsligt skulle ha varannan helg om han inte inte ens kan komma dom tider han sagt
Om du klarar det och han kommer någorlunda regelbundet så kanske det går bra att han kommer hem till dig?
Det kan ju vara bra att ta kontakt med fr och höra vad dom säger, kanske komma på ett samarbetssamtal?
Kan vara bra att ha på papper vad ni har bestämt, för så bestämde vi från början att han skulle komma varje söndag+1dag/vecka och det skulle vara hemma hos mig då
Sen går man på uppföljning för att höra så att allt har gått bra, har det då inte gått bra så har du ju ett "vittne" till det och han kan inte bara skylla på dig sen, han får ju redovisa för dom varför han inte har kommit dom tiderna ni kom överens om

Oj,det blev långt :) Hoppas du orkade läsa

Är det samma pappa vi har till våra barn? ;) Dom låter verkligen lika. Speciellt det här med att om det är någon gång man verkligen inte kan boka om för hans skull pga ngt man planerat in sedan länge, ja då heter det oftast att man inte får träffa sitt barn osv. att JAG ska bli mer flexibel (som ställt upp så in i helvete) osv.
Det roliga var att just när vi snackade om det här att vilja ha sina barn så dök frågan precis upp igen "När får jag ha mitt barn själv egentligen?!!" Då frågade jag han varför han slänger ur sig det eftersom att jag precis försökt få han att ha honom själv den dagen men då sa han "ja men över natten!" påpekade att han bör väl iaf ha honom själv dagtid innan han börjar sova över men att jag inte nekat något. Då blev han tyst. När jag sa vi kunde prata om det sen så var det inte viktigt? Och säger nu själv att det kommer dröja innan det blir tal om övernattning/varannan helg så vi kan prata om det sen. Alltså hur ska människan ha det? Han tog nog upp det för han trodde jag skulle säga emot och ville väl sen kunna gå o säga att jag nekar honom etc. (även fast han uppenbarligen inte verkar vara så intresserad) men nu när jag bara sa att "ja men det är ju upp till dig" ja då vänder han helt igen för att till sist avsluta vi kan vara hos mig.

Okej jag är ändå tacksam det dröjer med tanke på det inte går att lita på honom på många olika sätt. Han behöver mogna på många plan innan han skulle klara av att hantera varannan helg ens. Om han någonsin skulle klara(?) Jag tror det skulle bli enormt mycket strul med det om det så hade blivit i framtiden.

Gör jag något fel och vad händer om han vill utöka umgänget?

INNEHÅLL