Ångest/Panikångest. Någon mer som känner igen sig?

Hej!

Måste bara höra mig för om det finns fler än jag som har samma problem?

Som ung grabb miste jag min mor, hon gick bort i cancer, väldigt abrupt och det hela var väldigt uppslitande för mig då hon var mitt allt just då. Än i dag kan jag komma på mig själv med att fundera på vad det egentligen var som hände, och det är över 23 år sedan.

Mao, jag tog det fruktansvärt hårt. Det hela fick en tråkig twist på så vis att jag aldrig släppt någon jag tidigare levt med nära inpå mig.. Förräns nu. Jag har den mest underbara flickvän/särbo man kan önska sig. Hon fick mig för ett antal år sedan mig att inse att jag kanske borde träffa en psykolog, prata ut, försöka göra upp med vad som jagat mig i alla dessa år.

Nu har jag kommit en enorm bit på vägen, jag är en helt annan nu än den som klev in genom dörren hos psykologen då. Mitt problem är att jag sedan en tid har en slags konstant panikångest som jag vet härstammar i att jag lever med min flickvän och att det på något vis har blivit så pass på riktigt att hela jag fullkommligt knasar ur.

Jag har problem så som hög puls, frossa, en konstant slags panikkänsla, ständiga spänningar i bröstmuskulatur, som gör det svårt att djupandas, alldeles mosig i huvudet och det obehagligaste av allt, dubbelslagen som kommer och går.. Ibland har jag några enstaka i veckan för att bli en hel massa under en och samma dag.
Däremot lyckas jag bra med att hålla huvudet såpass kallt att jag vet vad det handlar om, men det hela tär fruktansvärt på en. Anledningen till att jag vet att mina problem bottnar i min relation är dels för att jag varit hos läkare flera gånger när det varit som absolut värst, och att hon och jag hade två uppbrott på vardera ett halvår där jag under tiden var helt utan någon som helst symptom, det var som att vända på handen. Jag vill poängtera att förhållandet är harmoniskt och vi båda är väldigt lyckliga och trivs med varann. Jag älskar henne djupt, och det är henne jag vill leva mitt liv med. 

Rätta mig om jag har fel nu, men jag tror att min kropp reagerar såhär då jag för första gången sedan jag varit liten grabb släppt någon pass så nära inpå mitt innersta inre, och mitt undermedvetna jag är livrädd för att bli lämnad ensam kvar. Kan KBT vara något för mig, för där jag hitintills gått är hos en vanlig psykolog, för hela mitt tankesätt blir som uppochnervänt emellanåt. Man kan säga att mina besvär går i skov.

Vore tacksam för svar i alla former.. Någon mer än jag?