Jag älskar inte min man längre

Ge inte efter för det där. Som du själv skrev i rubriken. Du älskar inte din man längre

Lite bättre har det väl även blivit här, men det är ju ändå inte i närheten av att ens vara bra och kommer han att hålla "uppgraderingen" denna gång?

Här har det nämligen blivit så storstilat att han någon gång efter kl16 kan ringa och tala om att han kommer hem ex kl17 eller 18.30. Förr hörde han aldrig av sig så jag visste aldrig när han tänkte komma hem...
Han har lite oftare börjat byta ifrån jobbarkläder - skitiga eller mjukisbyxor och sweatshirt, till jeans och t-shirt/skjorta.
Han ser nog till att komma hem lite tidigare och han undviker att jobba massor på helgerna (jobbar bara "lite" nu), men han gör ju inte direkt någonting när han är hemma.
Vad är skillnaden på att han jobbar mot att han kommer hem och sitter framför datorn hela kvällen? Visst finns han i huset nu, men han gör ju inget!
Även om jag ber honom om hjälp eller påtalar saker som behöver göras/fixas så händer det ingenting utan jag får i vanlig ordning fixa det själv.

Innan jag rasade ihop ordnade barnen och jag en lite lördagsgrej som vi utförde ett par lördagar i månaden. Nu har maken varit med ett par gånger och tar numera åt sig äran över hans förträffligt trevlig tilltag. Det är ju SÅ bra dessa lördagar och han slår sig stolt för bröstet för vad han gör. Det var ju min idé och barnen och jag som började långt innan han kom in i bilden, vaddå hans grej? Ska han ta åt sig "äran" för något som inte är hans och sedan komma undan med det för då behöver han ju inte hitta på något eget...

För mig är det normalt beteende att man som partners meddelar när man tänker komma hem, men i makens ögon räknas detta som stordåd och han är numera näst intill en perfekt pappa och make...

Efter vad du berättat om din man så tycker jag inte om honom

Jag har väl "skyddat" honom i alla år. Ungefär som man gör på äldre dagar när ens partner börjar bli dement. Ingen inser sanningen för ens den "friska" går bort. Först då inser alla hur sjuk den som är kvar egentligen är och har varit...

Jag har väl genom åren byggt upp en fasad för att skydda mig själv från att andra ska se hur illa det verkligen är och i nästa andetag så tycker jag att jag får skylla mig själv som stannat och försökt kämpa i alla år för att i nästa stund konstatera att jag ska väl vara glad för allt vi har. Jag förtjänar inte bättre...
Jag VET att allt det fina vi har är min förtjänst. Det känns mest som det är ekonomiska orsaker till att vi lever ihop. Ifrån min sida i alla fall.
Jag har ju skött hela skutan i alla år och även allt som haft med barnen att göra. Vad ska jag med en karl till?
Och jag är så besviken på omgivningen som verkar ha uppfattningen att det är maken som gör en massa när sanningen är att han bara jobbar, jobbar, jobbar och jobbar. Och här är vi uppfostrade i hård anda att man minsann ska arbeta och göra rätt för sig. Men ska inte livet bestå lite mer än att bara jobba?
Om vi varit rika som troll på att han jobbade jämt hade det varit en sak, men inte ens pengar har vi i mängder fast han jobbar massor.
Med tanke på hur mycket han jobbar borde han ha minst 600.000kr om året, men han har knappt 1/3...

Ok, kan du känna att det liksom är för sent att separera och att nu får det vara som det är. Det är ju så idag precis som du säger att det är inte bara att separera om man har mycket materiella saker tillsammans(hus, bil, etc). Tror många idag precis som du "accepterar" situationen eftersom en skilsmässa bringar ganska mycket huvudvärk den också

Jag kan faktiskt känna lite så. Mer då som att jag är för gammal för att hitta någon ny och vem skulle vilja ha en gammal avdankad mamma som mig? Man är ju inget kap direkt...

Lika gärna som jag sitter själv i en lägenhet och glor och med barnen bara varannan vecka - för det är redan klargjort att han ska ha dem varannan vecka (hur han ska kunna det när han knappt visar intresse för dem och vad de äter och vilka sovtider de har är ju en annan sak, men det löser sig väl) så kan jag lika gärna bo kvar och i alla fall dra den ekonomiska fördelen. Spara ihop pengar och resa mer på egen hand när barnen blir äldre när jag vet att de klarar sig skapligt själva.
Sedan så har jag ju byggt upp mitt liv kring det här huset och den här trädgården. Ska jag bara lämna allt som jag har kämpa för att få ordning?
Materiella saker är inget problem eftersom att möbler och inredning är mitt och halva bilen är min osv. Blir snarare jobbigt för maken om jag flyttar när han måste köpa sig en massa nya möbler och husgeråd. Jag behöver en tv och en dator samt en lägenhet. 10.000kr mot hans något större summa...
Trädgårdsmöblerna är mina, trädgårdsredskapen är mina, strykbrädan är min osv.

Husfriden: Jag är helt övertygad om att det finns många män som vill ha " en avdankad gammal mamma" .
Är det verkligen så viktigt att ha en man i sitt liv? Är det inte viktigare att må bra och att den dag man ligger på sin dödsbädd vara nöjd med sig själv och sitt liv. Att man har mått bra och inte bara sett till de materiella fördelarna av att stanna i en rellation som inte fungerar.
  Det är jättejobbigt att inte ha sina barn hos sig varje dag men nu mår jag bra. Det gjorde jag inte i mitt dåliga äktenskap med en man som inte såg mig och var intresserad av mina behov. När jag mår bra så mår mina barn bra.
Jag och barnen är värda att ha det riktigt bra.  

Det är det som driver mig att få ett "eget" liv hur länge har jag inte levt genom en annan man? Har funderat mycket den senaste tiden sedan jag startade den här tråden. Det handlar inte så mycket om att han inte hjälper till. Det handlar om dig husfriden! Jag tror att om du verkligen skulle vilja att han ändrade sig så kanske han skulle göra det. Men vill du det? För mig kom insikten om att jag faktiskt inte vill leva som jag gör Jag vill inte leva i det liv som jag lever. Jag har tröttnat, vill leva livet. Som det ser ut nu så kan jag inte det. Jag vill förverkliga mig själv inte leva för någon annan hela tiden. Känns lite som mitt liv är på pause. Ett himla kompromissade fram och tillbaka. Jag är en helt annan person än den min gifte sig med. Hans liv har inte förändrats så mycket han har ju fortsatt jobba som vanligt. Kunnat ägna sig åt sina grejer. Jag gav upp mitt liv för honom ( inget som han krävde) det bara blev så successivt lite var det ju givetvis för husfriden. Jag hade kunnat stå upp och fajtas för det som var viktigt för mig, men jag gjorde inte det mycket för att jag inte orkade för att han alltid tjafsade emot, tillslut orkade jag inte utan gav upp. Idag sköter jag allt hemma, jag går och tränar för att jag vill. Han sätter käppar i hjulen för att jag inte ska göra det. Men det som har hänt är att hans agerande och min snällhet har förstört vår familj. Min kärlek finns inte längre. Den är helt borta. Hemma lever jag för mina barn de få gångerna jag går ut och träffar vänner och tränar!! Med andra ord jag lever inte! Jag vill inte ha en ny man!' Jag vill leva! Andas och må bra!

TS: Jag känner igen mig för lite mer än ett år sedan. Jag lät mig förvandlas till min ex-mans hushållerska och skötte hem och barn själv. Han sa att visst ska du göra dina egne grejer men när det väl kom till krittan så var alltid hans liv och arbete viktigare. Nu har jag mitt eget hem och jag känner så starkt att jag fått mitt liv tillbaka. Skönast tycker jag nog att det är att ingen kontrollerar mig längre. Det är ingen som ringer flera gånger per dag för att kolla vad jag gör. Jag behöver inte rapportera om jag går ut och vart jag då går. När det kommer till barnen så är det sagt att dom ska vara varannan vecka. det fungerar inte så i praktiken. Hans jobb är ju så viktigt. Han har också fått fär sig att han ska ha "egen tid". Själv tycker jag inte att det finns nåt som heter "egen tid" när man har små barn. Barnen trivs bättre här och ser mitt hem som sitt hem. Här är det lugnare och jag har alltid varit primärföräldern. Dom vill gärna vara här fast de egentligen ska vara hos sin pappa. En trevlig sak som vi nu kunnat få är att jag kan ha ett barn i taget här ibland. Barnen uppskattar verkligen det så det ibland är jobbigt och svårt att känna sig sedd när man har 2 syskon att konkurera om uppmärksamheten med. När någon av mina barn är ensam här så kan dom få tala till punkt, dom känner sig sedda och dom får njuta av att få full uppmärksamhet från mig. Tyvärr har deras pappa inte tid att ge dom samma sak. Han har ju gudbevars ett nytt fruntimmer och det gick fort. 2 1/2 månad efter att jag flyttat tyckte han att det var lämpligt att bli tillsamans med en dotters nu mer föredetta bästa kompis. Dom tyckte dessutom att det var lämpligt att inleda sin rellation med både våra och hennes barn närvarande.
Jag anser att mitt ex betett sig som en 17-åring, totalt omdömeslöst. Hans agerande har haft så många negativa konsekvenser på våra barn att bara det skulle kunna bli en uppsats. Men att ens ex beter sig som ett svin får man vaara beredd på. Det ingår i att skiljas.
Som tur  är har våra barn en vuxen förälder och en mjuk famn att landa i. Jag ska int ljuga och påstå att det inte har varit och är slitit många gånger. Man får prata av sig med sina vänner.
Men trots allt så är det värt det. Jag har mitt liv tillbaka och jag har bara ett. Jag är värd ett bra liv och det är mina barn också. 

Fru W, tack de orden behövde jag. När fick du nog och slängde in handuken? För när jag tog upp det med min man förra veckan så vände han och blev from som ett lamm jätte snäll och hela helgen har han varit snäll!! Det dödar mig att han ska hålla på då här! Då under dessa stunder så kryper mitt dåliga samvete fram!! Jag får Mega ångest och känner mig som en gris som bara har missförstått hela situationen. Att allt jan velat var mitt och vårt bästa! Bla bla bla! Samma sak jämt, jag vet ju det, det tyvärr. Det dröjer inte länge förrän han faller tillbaka in i samma mönster igen. Jobbigt!

Dessutom är jag förvånad över att någon som är 6 år yngre än mig kan vara så vansinnigt lat. Han hjälper aldrig till hemma inte ens om han varit och handlat skulle det falla i hon att ställa in sakerna i kylen. Han ställer kassen på diskbänkem och typ varsågod! Han sover middag varje kväll 1 timme framför Tv han är 36 år! Inte 56

Åh, vad jag känner igen det där!

Så klart att jag ska träna och träffa vänner,m en hur roligt är det när man aldrig vet när han kommer hem? När jag trots inbokade tider får stå påklädd och stampa och vänta för han var bara tvungen att...
Och så ska jag vara tacksam för att han försöker faktiskt att komma i tid. Hade det varit någon annan än just jag så hade den personen fått vänta säkert 20-30min mot utsatt tid, makens egna ord...
Och så kommer väl den där typiskt kvinnliga genen gram med att jag känner att jag bara är till besvär när jag då väl ska göra något för min egen skull och då blir det bara jobbigt. Då försvinner liksom det roliga.
Alla gånger som svärfar fått rycka in och vara barnvakt för maken inte "har tid".  Och så ska jag tvinga svärfar att passa barnen bara för att jag ska på ex tupperwareparty...
Jo, men svärfar är SÅ gärna barnvakt.
Jaha, varför erbjuder han sig aldrig självmant då för utan det verkar lite halvknorrigt hela tiden. Och nej, svärmor kan inte vara barnvakt för hon har mycket viktigare saker för sig. Märks ju vems gener maken har ärvt...

Men det är klart att det låter ju bra när man säger att ditt och dina intressen är viktiga de med...

Den enda barnvakten vi hade är min mamma. Ex-maken har två brorsdöttrar på 23 och 25 år men inte kan man be dom vara barnvakt int. Dom är enligt mitt ex "för små" för att sitta barnvakt. Hallå min mamma var 21 när hon fick mig. Att någon från hans släkt skulle hjälpa oss så vi kunde göra någonting tillsammans och vårda vår rellation. Icke. På 8 år hände det inte en enda gång.

När jag fick nog...tja i början umgicks vi med varandra om kvällarna när barnen sov. Vi kunde se en film eller nåt på tv och samtidigt prata lite. succesivt så upphörde det och vi satt på varsin våning och tittade på tv om kvällarna. samtidigt så fick jag hela tiden känslan av att jag inte dög och att han ville göra om mig. jHan såg inte mig. Människor runt omkring såg och bekråfttade mig som människa. Dom såg det som är bra hos mig istället för att fokusera på mina brister. Så så på kvällen dagen före nyårsafton satt jag somvanligt ensam framför tv:n och tänkte för mig själv: Ska mitt liv se ut så här? Nej så fan heller jag är värd mer. Jag har bara ett liv, detta är inget genrep. Jag får ingen annan chans. Så jag bad honom sätta sig i soffan för jag ville prata. Sedan sa jag bara att jag ville skiljas. Han sa ingenting. Sedan sa jag att jag ville att han skulle åka och bo hos sin mamma ett tag så att situationen skulle lugna sig. Då flippade han ur och ställde sig upp och vrålade att : Jag överger aldrig mina barn.

Sedan var det så att vi bodde ihop i 6 månader. Vi började försöka bygga en kompis-rellation. Det gick riktigt bra. Vi lovade ex att informeraq varandra innan vi presenterade en ev ny partner för barnen.
2 1/2 månad efter att jag flyttat från vårt radhus så skaffar han en ny. Dotter nummer 2:s nu mer föredetta bästa kompis mamma. Dom blev tillsammans med både hennes och våra barn närvarande och han berättar detta för mig i efterhand. Våra döttrar går på 6-års tillsammans och hennes dotter har börjat mobba vår dotter. Vår äldsta dotter, 8 1/2 år, önskade sig en enda sak i julklapp: Att allt skulle vara som vanligt. Barnen sov natten mellan 23/12-24/12 hos sin pappa. Allihopa kom till mig vid 10-tiden. Även mamma var här. Mitt ex hade fått en inbjudan av mig att vara med oss på julafton. Mamma och jag var väldigt trevliga mot honom. Ändå valde han att lämna sina barn  kl 14.40 för att åka och fira jul med sin nya och hennes barn. Min äldsta dotter var helt förstörd och jag tror aldrig att hon kommer att förlåta sin far. Sedan anklagar han mig för att sätta honom i klistret för att jag svarade ärligt på barnens frågor om vart han åkte.

Ja så ser det ut nu men även om det är fruktansvärt jobbigt att se barnen bli bortvalda och sårade så in i helvete så är det värt det. Alternativet hade varit ännu värre. hade jag stannat så hade jag mått så dåligt att jag inte hade kunnat vara en bra och närvarande mamma i deras liv. Jag hade gått under och det hade varit värre för mina barn. Att deras far sårar dom och väljer bort dom. Tja det gjorde han ju när vi var gifta också även om det då inte var en annan  kvinna( förövrigt så separerade hon också för ett år sedan och mitt ex är hennes tredje man efter separationen från hennes barns far)  som gick före att vara med, se och bekräfta sina barn.    

Vill inte ge dig dålig samvete men har du sagt till din man precis som du skriver här i rubriken. Att du inte älskar honom längre.

Nej jag har aldrig sagt det ( att jag inte älskar honom längre). Men, men tycker det är så hemskt när han lägger till Mr Perfect charmen!! Skit svårt att tycka illa om honom då. För då gör han allt så rätt och jag börjar genast ifråga sätta mig själv. Har jag missuppfattat allt? Överdriver allt? Har fått hintar från mina vuxna barn som ifrågasätter hans beteende vid tillfällen. Kag måste sluta vara så velig. Bara bestämma mig och stå för det. Framförallt så älskar jag honom inte mer.

Hej.

Ser att denna tråd är gammal men nyfiken på hur det har gått?

Här läst era inlägg en tid och blev nu medlem.

Befinner mig i ett jobbigt läge