Vår 2-åring vägrar sitta till bords och äta. Om vi leker och distraherar så kan det fungera, men vi får sällan honom att sätta sig med oss andra till middagen. Helst springer han runt och leker och kommer springande för en tugga mat då och då.
Det är alltså inte så mycket matvägran som bordsvägran :)
Nån som känner igen? Tips för bättring?
Lola: ja min son får äta framför tvn och vi har aldrig behövt ha regler om detta - eftersom vi aldrig hade problem med det. Jag tror inte det beror på den suveräna "slappa" uppfostran utan att vi hade tur att få ett barn som testar andra gränser istället.
Men nu har ju ts problem och då tror jag att fasta ramar behövs.
Jag svarar på ts problem om att sitta vid matbordet Lola, va har tv med det att göra? Tvmiddagar är trevligt någon gång en helg men att tvinga familjen att äta vid tvn för barnet inte sitter - det är ingen lösning enligt mig.
Ja, tv:n fungerar ju såklart, men de få gånger vi har tillåtit det så är det tusen resor värre dagen efter när han till varje pris måste sitta vid tv:n. Jag har inget emot att sitta vid tv:n ibland, men i nuläget vill vi gärna att standarden är att vi sitter vid matbordet.
Och visst vet jag att det krävs rutiner, men nu känns det som att vi velar mellan hårda tag (spänna fast/lyfta tillbaka till bordet hela tiden) och den mer lättsamma modellen där vi sitter och har en trevlig middagsstund och hoppas att sonen fattar grejen och lockas till bordet. Jag vet, likaväl som ni, att inget fungerar när man byter metod var och varannan dag, men vi tycks inte hitta rätt.
Till saken hör att han matvägrade allt ganska länge, så vi har trugat mycket för att han överhuvudtaget ska gilla mat.
På förskolan sitter han (oftast) hela måltiden igenom och äter bra.
Jag skulle inte låta en tvååring äta själv, jag är rädd om vår soffa 
Sedan tycker jag att middagen tillsammans är en viktig samvaro, värd att kämpas för en kort period för att sedan ha trevligt och umgås.
Nä, det skulle inte göra nåt för vår del känner jag. Det här "problemet" har vi egentligen upptäckt nu i samband med att vi har gäster/är gäster hos andra med barn. Sticker ett barn så sticker ju alla och det är trist när det alltid är vår son som lockar de andra barnen från bordet...
Vår tvååring är likadan. Han ska prompt sitta vid tvn och äta, och jag anser att så länge maten slinker ner så kvittar det fanken vart han sitter. Men han får sitta där själv, vi andra vill ha gemenskapen kring köksbordet. Det händer att han kommer till köksbordet och stannar en liten stund sedan hoppar han tillbaka till tv rummet. Tycker det låter extremt hårt att bälta fast dem, blir det inte mer som ett tvång vid sådana tillfällen? Jag hoppas dock på att han väljer resten av familjens gemenskap så småningom.