bipolära sambo... 2 små barn och panikångest

Hej, alltså jag ska vara ärlig orkar inte läsa hela texten , ha svårt att koncentrera mig på det där. Jag är själv bipolär och undrar egentligen hur din man beter sig? finns en hel del hjälp att få. Om det är han som är problemet eller hur Jag ska säga.. jag kanske kan hjälpa dig lite på traven`? :)

Hur min man beter sig ? han är kall...ingen empati mesta dels av tiden...själv säger han att han ha ångest efteråt men jag ser inte att han ångrar sina elaka ord.
Innan lithium...kunde han använda mig som en ,eller ja, ville använda mig som en sexleksak... först fick man höra att man var en hora och sen ville ha 2-3 h senare älska med en.

Han är spontan... väldig generös... när han mår bra... alltså när han är hypermaniskt, då ska det göras 120000 saker samtidigt, inget av det ordentligt så klart... det ska måla som väggar , öppnas foto studier med dyr utrustning , han är eld och lagor .Positiv optimistiskt , försöker man dra ner han på jorden bli han aggressiv dock.

Men nu efterhand med lithium...är han mest tom... han bry sig inte... ingen glädje nånstans, det är sorgligt se barnens utveckling och inte ha nån att dela det med, Han är så upptagen av sitt inre helvete eller helt likgiltig för oss... "jag är tom, jag bry mig inte " få jag ofta höra när jag försöker dela med mig av vänners liv eller våra barn.

Men det det är jo inte bara han och hans sjukdom som är problemet ... jag och min ångest är ett annan jo.

alltså. Det verkar helt klart och tydligt att han inte medicineras rätt?

Jag började må väldigt bra eller ja. som en normal människa ska må när jag började medicineras rätt. 
Alla som är bipolära förstår jag inte är lika dana finns många olika typer av det.
Men Från början mådde jag skit, kände mig tom, ensam, ledsen inte lycklig alls över livet. Försökte även ta mitt liv några gånger. mådde skit i åtta år innan jag fick riktig hjälp från psykiatrin. att vara eld och lågor över något ser jag ju typ samma symptom på mig själv. Man blir för inne i något istället för ingenting. Och att han beter sig illa. Tyvärr måste jag nog säga att jag tror många som ha någon bipoläritet faktiskt kan bete sig skit. Jag också. Men i efterhand menar man inget av det man sagt alls. Förstår att du tycker det är jobbigt. Men jag undrar vad fasen är  lithium ??  

Läste ditt inlägg någorlunda nu. Och Frågan är. Hur klarar du detta? . Får du själv den hjälp du behöver?. Du verkar ju inte alls må bra heller :/

Verkar vara väldigt rörigt i ditt liv just nu, ts. Lithium är en stämningsstabiliserande medicin som används som förstahandspreparat vid bipolär sjukdom. Den har en god stabiliserande effekt och är en av de bättre som skydd mot manier.

Att din man beter sig på detta vis är oförsvarbart och du skall inte behöva ha det så. Du är en utsatt anhörig och det kan vara rejält jobbigt. Du är inte heller skyldig att finnas där för honom, utan har alltid möjligheten att gå vidare och det måste få vara OK. Ingen som inte varit anhörig kan någonsin tänka sig in i hur det är.

Det är också så att allt inte alltid kan försvaras av diagnoser. Bipolär typ 1 är en svår sjukdom och i kombination med en emotionellt instabil personlighet förstår jag att det nästan kan bli ohållbart. En del av den emotionellt instabila personligheten är ju just svängningar i humöret, svart eller vitt-tänkande, svårigheter att behålla och skapa varaktiga relationer..

Du ska inte vara någon måltavla för din makes svängningar, utan kanske kan förklara vad du kan tänka dig att ställa upp på för "stöd" och därefter måste du få leva ett eget, bra liv!

Hur har det gått?

Undrar också hur det går för er TS?

De är svårt att leva med en bipolär närstående. Min mamma fick 2005 diagnosen,då var jag bara 6 år gammal. Min mamma och pappa skildes 2009 eftersom dom absolut inte kunde leva tillsammans. Nu bor jag varannan vecka med mamma och varannan med pappa. När mamma får ett utbrott så kan vad som helst hända. Det bästa man kan göra är att bara ta de lugnt,skrik inte på personen! Om det blir farligt för sig eller sina barn så ring polisen! hände mig när jag vart yngre (nu för tiden är jag starkare än henne både fysiskt och psykiskt så hon kan inte skada mig) Det är jobbigt,att leva själv som 14 åring och handskas med en bipolär människa är inte lätt men man vet att dom stunder peronerna i fråga mår bra så är dom samma fina personer som dom var innan dom blev sjuka. Det med att dom är känslokalla och tomma är sorgligt,min farfar som inte bodde i Sverige men som jag ändå hade ett starkt band till dog 9 mars i år. Att inte få stöd i en sådan situation är jobbigt. Dessutom vara själv på sin födelse dag 6 dagar efter att farfar dog var tufft! Men man lär sig att leva med det jobbiga och uppskatta det fina! (Förlåt för den dåliga grammatiken och sånt men pallar inte bry mig xd)

Hej alla TS här...

Ja... i januari brast allt...då hämtade ambulansen mig vid vägkanten... snön var upp till knäna och jag hade stått där i nån timma, jag bara stog och skrek fast inga ljud kom... panikångesten fick det bästa ur mig.

Jag fick hjälp... blev sjukskriven , kbt, lugnande när det var som värst... 6 v senare var jag i hyfsat form, började jobba igen...ännu idag gå jag på stöd samtal, sambon är sjukskriven sens 3 mån tillbaks, han få kraftiga bi verkningar, medicinen funkar inte som den ska, saker tas ut, trappas ner, ändras i dos osv...etc diskuteras

På barnens dagis har vi kontakt med speciell pedagogen, få stöd...vi är öppna med våra problem, det känns bäst så för alla.

Sambon försöker bli så bra han bara kan.

Jag på min egen hand, farmor har flyttat närmare så vi få avlastning...mormor är här mist 3-4 ggr i veckan , hjälper till vid nattningarna och hämtar på dagis när jag jobbar kvällar.
Jag valde t a ut lite sammanhängande semester  och tar ut resten på helgerna så jag kan vara hemma med alla.

Visa dagar är ok, andra mindre ok men vi tar en dag i taget , ännu gråter jag om nätterna och saknar livet vi aldrig fick, sambos sjukdom påverkar våra liv men jag försöker minimera de negativa påverkan, ofta känner jag mig ensamstående och överbeskyddande.

Nu är han mer självdestruktiv än aggressiv utåt , vilket skrämmer mig, då jag är rädd att han ska göra sig själv illa men jag är tacksam att han inte längre är lika farlig för oss.

Hans sjukskrivning har förts med sig tråkiga konsekvenser för familjen, rent ekonomisk ( han miste 25% av sin anställning som inte förlängdes  under hans sjukdom) det gör att jag få jobba extra och se inte mina barn lika ofta, vilket jag lider av men annars vet jag inte om vi kan behålla huset.

Den sociala aspekten av våra liv påverkas, han orkar jo inte med sig själv och ännu mindre med oss och vänner men vi försöker när tid finns att vara sociala och än så länge är det väl ok även om jag hade väljat hitta på mer när vi väl är lediga tillsammans.

Är detta ett liv jag förtjänar ? är detta mitt liv ? undrar jag ofta men jag finner tröst i barnens kärlek som ge mig styrka att fortsätta .. I dec månad ska jag bestämma mig om och hur länge jag kan leva så här. Jag saknar kärlek vi hade, vänskap, gemenskap, glädjen...mellan oss , vuxna... det är nån slags vegetativt tillstånd rent känslomässigt jag befinner i...

Jag få stöd.. men ingen som gå i mina skor kan nånsin förstå hur det känns att vara mig..

På jobbet , gör jag så gott jag kan men inget mer, försöker vara osynlig.. men jag har oxå börjat få styrka att säga ifrån när det väl gäller, ryta ifrån, karma har varit på min sida så människorna jag har haft störst problem med, är sjukskrivna och sen föräldra- lediga och de som kom i deras ställe var mer normala.

Jag pratar sällan om mitt liv men ofta och gärna om barnen.. jag har börjar måla igen, det hjälper, vi har haft en fin sommar med massa bad och sol...tack vare min mamma få jag mitt liv att funka hyfsat..jag har ett par vänner som förstår mer än andra som finns det relativt bra.

Jag försöker vara stark... men det är jag inte...
jag tar en dag i taget...

tack för omtanken <3 

 

All heder till dig tjejen!!! Hemskt att läsa om hur du upplevt det/har det men fantastiskt att du verkar vara så stark ändå. Men man har väl inget val.. Iallafall starkt att läsa!! Har själv en dotter och min sambo är bipolär. Försöker skydda henne på alla sättsom går men det går ju inte att göra jämt.. Får du något stöd idag? Kram

Hej TS! Är i liknande sits som dig med en bipolär sambo. Måste vara tufft med tvillingar OCH ett vuxet barn som man måste styra upp.. Tycker det är värst att gå och va nervös/ ha magont hela tiden under manitiden:/ och attman inte kan lita på att han förser barnet med det behövliga.

Har din sambo många skov? min är manisk ett helt halvår mer eller mindre :/

Va bra att du har hjälpa av mormor mfl!!

Tar han sina mediciner? Måste du tjata?

Jag börjar förlika mig med tanken att vi inte kommer va en familj länge till. Det tär allt för mycket på mig och jag tror lilltjejen skulle må bättre av att bo med mig och träffa pappa då och då bara( iallafall under manitiden). Det tror jag också är bäst för dem själva..då har de bara sig själv att styra upp utan krav...tyvär...

Stackars barn! Varför lämnar du honom inte?

Hej!
Hur har det gått för dig? Du skrev att du skulle bestämma dig i december, gjorde du det?

Jag levde med min bipolära karl i 11 år. De sista åren blev bara sämre och sämre. Han blev mer och mer elak/aggressiv och stängde in sig mer och mer i sin egna bubbla. Arg, svart och irriterad. Hånfull och sarkastisk. Det skar sig med släkt och vänner, allt var skit och helvete och dåligt. Alla var idioter, alla var dumma i huvudet. 
Vi skulle alltid göra det som han ville, familjen skulle liksom stå i givakt och invänta vad han kände för eller ville göra. Han ville aldrig göra något för någon annans skull eller något som någon annan ville. Han kunde verkligen inte ställa upp. För någon annan. Han kände sig ofta kränkt. Av... ja alla.
Däremellan var han långt långt nedåt. Stirrade in i väggen och grät tyst. I veckor. Kände sig som en liten pojke som blivit övergiven. Ibland ville han att jag skulle hålla om honom, trösta honom. Då kände man ju så klart ömhetskänslor för honom. Då var det lättare att tycka synd om honom och känna kärlek. 
Han var också expert på att kasta anklagelser på mig, trycka ner mig. Jag var ibland inte vatten värd och han kallade mig för fruktansvärda saker, vilket han senare bad om ursäkt för. Men även här känner jag igen mycket av vad ni andra säger; Han menade det liksom inte på riktigt, ursäktandet alltså, han förstod inte vidden av vad han sagt eller gjort. Och han ville gärna fortsätta att lägga mycket av skulden på mig. .."förlåt mig... MEN DU! Du har minsann... det här har du själv bäddat för, det är ditt egna fel" osv.

De där sista åren var den "riktiga" personen, den som jag blev kär i och älskar (än idag), mycket sällan framme. Det sista året glimtade han till ibland, och man börjar genast återigen hoppas och tro.... men så försvinner han igen. Det är fruktansvärt! Ett helvete! Man är helt lämnad, helt ensam. Och kastas som en viljelös trasdocka mellan hopp och förtvivlan. Man börjar tvivla på sig själv... det kanske ÄR jag som är dum och elak?
Och jag kände mycket ILSKA, BESVIKELSE, SORG.

Jag har (tror jag iaf) kommit fram till nu att man KAN INTE vinna mot den här sjukdomen. Den enda som kan vinna är den sjuke själv. Jag har lämnat nu, för att jag höll på att gå sönder fullständigt, höll på att bli medsjuk och gå ner i en depression (för andra gången). Men också för hans egna skull. Han behöver komma till insikt att han själv måste jobba och kämpa för att bli så frisk han kan bli. Prova olika terapier och mediciner. Om jag är där och "hjälper honom" så gör han inte det. Då tar han inte tag i det, för då behöver han inte. Jag är ju där och lyfter, bär och tar allt ansvar, för att allt ska flyta på och fungera. Det får inte honom att växa!

Men vad jag ville, egentligen, är att ge ett tips på en uppgift som jag fick av min psykolog. Eftersom du säger att du måste utvärdera hur du vill leva ditt liv, hur du vill ha det osv.
Skriv ner en målbild, i den bästa av världar:
Hur skulle du vilja att ditt förhållande var? Hur skulle stämningen och känslan vara, i hemmet, när du kommer hem från jobbet? Hur ofta har ni familjemys och vad gör ni då? Hur ofta har ni sex, och hur blir du bekräftad och uppvaktad? Hur vill du att din man ska vara när han vaknar på morgonen? Hur ser era semestrar ut? Lagar ni middag tillsammans? Vad lagar ni? Hur ofta umgås ni med familj och vänner? Vad gör ni då? Bjuder ni hem folk och hur ofta? Hur skulle du må, om du fick bestämma helt själv?
Sen bestämmer du dig för att den här målbilden ska bli sann, eller åtminstone 70-80 %, du bestämmer dig för att gå igenom målbilden igen om kanske... tre, fyra månader. Fråga dig själv, då igen; Hur ser livet ut, har det ändrats på något sätt, kan jag välja för mig själv och mina barn att fortsätta? Hur långt ifrån målbilden är jag/vi?

Jag gjorde detta. Jag trodde inte att det skulle göra någon större skillnad, mentalt. Men det gjorde det! Det var mycket jag kom till insikt om, bara genom att göra detta.
Jag visade också min man den, för den var ju skriven på ett positivt sätt, hur jag VILLE att vi skulle ha det, att vi skulle vara ömma och kärleksfulla mot varandra osv. Han tyckte den var bra och sa att självklart ska vi ha det så där... Men sen var det som att han aldrig sett eller läst den.. Han "sket" i vad jag sa. Han förmådde inte.

Hur är det idag?

Så ni bröt upp? Hur gamla var barnen då och hur tog du tag i allt om man får fråga? Hur långa episoder hade han? Hur löstes vårdnaden?

Det är så svårt att se hur han verkligen är och hur vi har det-utifrån. Man är så inne i det och vet ju inte hur man kan ha det annorlunda.. Man tröstar sig med att alla par bråkar väl och alla har sina problem. Det är egentligen så sjukt hur mycket man utstår. Min sambo börjar komma in i sitt allra värsta egojag. Lever för dagen , sig själv och sitt spelande. Skrattar hysteriskt och högt, sjunger o blir irriterad och skriker rätt ut i nästa sekund. Inte lätt att hänga med i svängarna. Tycker synd om barnen, försöker förklara så gott det går. Men de älskar ju ändå sin tokiga o ibland överdrivet busiga pappa..såklart.

Så tyst lugnt och skönt när han inte är hemma. Men det kan inte va kul att höra honom skrika o gorma på mamma som försöker prata vett med honom, sätta gränser, förklara att man beter sig inte såhär normalt och man är inte så sur och elak emot sina familjemedlemmar. Hade man inte satt gränser hade de kanske sluppit höra så mycket skrik men vad hade de då lärt sig? Att man kan bete sig hur som helst, spela dator timmar i sträck och inte prata med sin familj...

Bara att bita ihop o hålla ut de här värsta månaderna. Stå ut med kylan och den orättvisa behandlingen, de hårda orden det konstiga barnsliga beteendet. Hoppas att medecinen tas och man får andas emellanåt.

Jag kan inte tänka mig att ha det såhär länge men kommer nog ge det nåt år till pga olika skäl. Inser att det troligen inte blir bättre med facit i hand. Mönstret repeteras varje år. Kan ändå ana ett slut på det längre fram. Ett annat liv.

Vi har separerat. Jag och sonen (min son, med en annan pappa) har flyttat tillbaka "hem" till mina gamla hoods. Det är underbart. Har vänner och familj runtomkring mig. Mår så otroligt mycket bättre. Och, konstigt nog, även han (min bipo-kärlek alltså). Förmodligen för att han måste. Jag är ju inte där längre.

Vi umgås ibland och gör sköna och trevliga saker ihop, tills han börjar bli trött, mörk och irriterad, då åker jag hem till mig.
Det funkar. Det är okej. Jag är inte intresserad av något annat förhållande för tillfället och så länge vi kan ha det så här är jag nöjd. En vacker dag kommer vi väl båda vilja gå vidare, men.. ja, det blir då. Jag tänker att vi kanske kan bo tillsammans på ålderdomshemmet senare ;) Eller i varsitt rum, jämte varandra.

Det tog mig ett år, att gå igenom separationen. Ibland mådde jag så illa att jag ville kräkas. Det var fysiskt omöjligt. Ändå visste jag för det mesta att jag var tvungen. Om jag inte skulle förlora mig själv och mitt förstånd fullständigt.
Men sen när vi faktiskt kom på att vi inte MÅSTE vara helt och hållet ifrån varandra kändes allt mycket bättre. Men INTE vara ihop eller leva ihop. Det går bara inte. Om jag måste välja så får det bli helt utan. Usch.

Du (Anonym Starkt) och dina barn kommer, tror jag verkligen, ha det så mycket bättre som särbos med honom, eller goda vänner. Utsätt inte dig själv eller dem för ett vardagsliv med honom. Förlåt om det låter hårt, men det är min erfarenhet iaf.
Och som jag sagt tidigare, så länge man finns där vid deras sida och försöker bära, lyfta, pusha, ja då tror jag inte de kämpar riktigt. Själva. Då blir det långsamt ännu värre.

Och du är i hop med honom och låter han hota dina barn ??? Jag slutade läsa där. Hus ? Nä jag ska vara tyst...