Son placerad enligt SoL men jag blir överkörd av socialtjänsten...

Skulle behöva lite råd om var jag ska vända mig och om någonting kan göras... det är så här att min son som snart fyller 4 år har varit placerad enligt SoL sedan i Maj förra året... jag har fått träffa honom under övervakning 1 timme per vecka i början sedan har det utökats till 2 timmar/ vecka och övervakningen har upphört... Anledningen till placeringen är att pga att hans pappa psykiskt misshandlat mig dom senaste 4 och 1/2 åren lider jag av depression och PTS (post traumatisk stress) han är dömd för bland annat olaga hot mot mig mm... och vid omhändertagandet orkade jag bara inte med allting runt om kring... min son hade allt han behövde i form av kärlek mm men det var hemmet och att hålla ordning där som det föll på... at jag är en bra mamma och att vi står varandra extremt nära råder det inga tvivel om från något håll... men efter omhändertagandet så mår han psykiskt dåligt... han har börjat drömma mardrömmar, gråter, vägrar sluta med blöja och vill inte vara naken inför andra personer... han biter på naglarna, har rivit sig själv  och bitit på knogar och tår tills det blöder... han längtar efter mig hela tiden och varje gång vi ses gåter han och vill följa med hem... i slutet av november flyttades han till ett nytt familjehem och sedan dess har jag bara fått träffa honom en gång några dagar innan jul för att han skulle ha tid att anpassa sig till den "nya" familjen... han reagerade kraftigt på detta och längtan har blivit värre för honom... han har stängt ute "pappan" i familjen och vägrar prata med honom helt... och det enda socialtjänsten säger är att det är bra att han reagerar för det betyder att vi står varandra nära... men dom bryr sig inte om honom... han har inte fått någon hjälp med sina känslor dom har stängt ute honom från mig, hans stora syster och resten av familjen som alltid funnits där för honom... dom bryr sig inte om våran relation till varandra alls... fast dom påpekar att jag är den viktigast personen för honom att jag är hans trygghet... men jag blir ingen trygghet för honom då han konstant rycks ifrån mig... vid ett tillfälle slet personen som var med vid umgänget mer eller mindre honom ifrån mig när han grät och sa att dra ut på ett hejdå inte gör det bättre...nä kanske inte men att får trösta honom till en nivå där ett hejdå kan kännas någorlunda ok för honom är väl bättre??  jag har funderat på vad som kan göras var jag ska vända mig för att bli lyssnad på för handläggaren på soc lyssnar deffinitivt inte... dom sa från början att allt ska diskuteras med mig i förhand men samtidig så tas alla beslut ovanför mitt huvud, jag fick inte veta att han skada sig själv förrän jag fick ett beslut på att dom plockat honom ifrån dagis... blir så ledsen och att veta att han lider gör ju inte saken bättre... men var vänder jag mig? vem lyssnar på mig?? jag skulle vilja att han kommer hem och att jag får någon form av stöd i hemmet så dom kan se att allt funkar nu... har jobbat stenhårt med mig själv dessa månaderna och känner mig starkare än på länge... men det är fortfarande ingen som lyssnar... ingen som ger mig svar på någonting och jag känner mig kränkt som människa och så orättvist behandlad... får dom göra så här?? snälla hjälp mig