pappa uppmuntrar 6-åringen att spela vuxen data spel!

Beroende - eller tycker väldigt mycket om?

Jag tycker inte man ska sätta sjuksomsetiketter på alla beteenden.

Det är väl klart du inte får sätta gränser för en sexåring, han är ju sin egen individ och ska givetvis få bestämma själv. Men du kan ju alltid förklara konsekvenserna med beroende så får han bilda sin egen uppfattning.

Givetvis är det förargligt när en pappa utav lättja sätter sina barn framför tv/dataspel som barnvakt för att han själv inte orkar aktivera och umgås med sina barn. 

Efter att ha läst alla svar här vet jag inte om det är mer intressant att kommentera en del av svaren eller frågan som ställts initialt.

Jag väljer det andra, eftersom det intellektuella innehållet i en del av svaren saknar legitimitet att tas på allvar. Min direkta första tanke går till vilja att misskreditera en allvarlig tanke som trådstartaren har genom att misskreditera personen. Helt enkelt att miskkrediter det som Destination X har att säga genom att misskrediter personen genom att påpeka att hon är dålig på svenska.

Att spela på datorer har visst konsekvenser för den personliga utvecklingen. Det kan finnas bieffekter som kan vara produktiva. Som att man lär sig engelska eller att man kan bli "proffs" och tjäna pengar. Men att kunna tjäna pengar på sin profission har enomrt lite att göra med ens mänskliga värderingar.

När man sitter framför en skärm och spelar lär man sig att konsumera en omedelbar känsla som skapas av en serie BESTÄMDA tankar och handlingar som man inte får avvika ifrån. Detta medför att  DYNAMIKEN (denna mäsnkliga gåva som vi har inom oss) hämmas. Vi vet efter ett tag sopelande vilka handligar som resulterar i positiva resp. negativa sanktioner från spelet.  Detta reducerar även i sin tur oss till att bli passiva åskådare. Eller i bästa fall passiva deltagare, som genom att försöka upprätthålla och återskapa dessa bestämda handlingar försöker att få spelet att flyta på. Resultatet  av detta främjande av intellektuell passivitet medför att ens känsla av ansvarstagande riskerar att sjunka eftersom man lär sig att interaktion är nåt som sker över ett omänskligt interface vars, och eftersom man inte med å upplever känslor som skapas hos en annan människa genom ens handlingar så behöver man inte heller ta ansvar för det. Alltså  helt enkelt eftersom jag inte ser hur det jag gör å säger påverkar den jag interagerar med så blir jag likgiltig inför de känslor som man är med å skapar över nätet. Detta är något som man på ingalunda sätt kan förneka.

Det som kan vara ytterst farligt är att man tar med sig detta beteende i det verkliga livet. Att man helt enklet slutar att bry sig om vilka känslor man skapar hos andra i sin närmaste omgivning i synnerhet och i den stora världen generelet. Man tycker att det inte är så viktigt, eftersom jag har en skärm som är mitt interface gentemot omvärlden.

Detta framkommer ganska tydligt när "Röderaff" tycker att hon har rätt att misskreditera PERSONEN Destination X genom att påtala hennes dåliga svenska. Samtidigt som hon vill proklamera att hon har skapat bra personliga relationer genom att tillbringa mkt tid framför datorn. Vilket eminent sätt hon har att samtala med andra. Jag är VERKLIGEN imponerad till tårar.
           

Kan inte hålla med mer. Även om jag kan tycka att datorspel är ett häftigt medium med en interaktiv narratologi, jämför med exempelvis att titta på en film eller läsa en bok, så handlar ju alltihop om proportioner.
Jag har inga problem med att låta mina barn spela TV-spel, våldsamma, kreativa, strategiska, gulliga, vad som helst.

Skillnaden mellan kreativiteten man visar i exempelvis minecraft eller med byggklossar bedömer jag vara väldigt marginell och försumbar. Däremot är det ju aldrig så att mina barn får leka OBEGRÄNSAT oavsett VAD det handlar om.

Exempel är ju att se på film, jag har personligen ett väldigt stort film, spel och litteraturintresse vilket blir den naturliga följden att mina barn också intresserar sig för detta. Vilket jag tycker är väldigt roligt, men det innebär inte att de får titta på film dagarna i ända. Proportioner och relationer. Drabbas barnets vardag av sitt spelande? Kan man uppleva stress, ångest och frustration när barnet INTE får spela? Alltså abstinensbesvär menar jag?

 

Att misskreditera de relationer man bygger upp i cybervärlden är dock väldigt vanskligt, nu är din son så ung att jag tvivlar på att det är så relationsbyggande än, då många av de relationer man skaffar sig online är precis lika verkliga och konkreta som de som sker i verkliga livet. 

Personligen har jag vänner jag pratat och spelat med nästan dagligen i 6 år. Vi är riktigt nära vänner och minst lika verkliga för mig som mina vänner jag har i verkliga livet ÄVEN fast jag aldrig har träffat dem. 

Tack Kalleman och MasseRebel för era kloka insikter. Att inte låta sitt barn spela obegränsad betyder inte att man inte låter det utveckla sina egna intressen! Det innebär helt enkelt att man vägleder sitt barn (sist jag kollade så var detta meningen med föräldraskap) så att det inte hamnar i destruktiva beteenden; någonting man i dagens media och samhälle lätt blir utasatt för enligt mig. Det handlar inte om kontroll, men om att lära sitt barn måttlighet. Eller trodde ni, röderaff och Zayco att en 6-åring har den kapaciteten att vara medveten om vad som är destruktivt eller ej?
Jag har själv också spelat dataspel, men 1) så kan jag själv bestämma när det blir för mycket och 2) är medveten om när det påverkar mitt sociala och känslomässiga liv och agera därefter. Jag är helt med om att vissa spel är lärosamma, men för mycket av någonting är aldrig bra. Så ja, det är högst nödvändigt att sätta gränser i dataspelandet för ungar. 

Det är nödvändigt för pappan, inte för dig. Men du lyssnar ju bara på de inlägg som faller tillbaka på dina egna åsikter, inte på sanningen. 

Allt som händer hos pappan, påverkar VÅRA barn. Om jag anser att pappan inte tar sin roll som förälder på allvar och att mina barn påverkas negativt, då är det inte mer än normalt att jag både bryr mig och gör någonting åt det. Det är mina barn som blir drabbade.

Sanningen? För det första är sanningen väldigt subjektiv. För det andra, vem säger att din sanning är bätte än min? Jag lyssnar på ALLA inlägg, men det betyder inte att jag måste hålla med alla, för då har vi ingen diskussion eller hur? 

Absolut påverkar det era barn och du skall självklart ha en åsikt om det och medela fadern detta. Sedan funderar jag på HUR destruktivt det är. Nu känner jag inte erat barn och litar på att ni föräldrar klarar av att uppfostra det. Men att aldrig utsätta barn för något som kan vara destruktivt är ju inte heller speciellt bra eller konstruktivt.
 
Jag menar chips är fantastiskt onyttigt och inget som jag skulle rekommendera någon att äta någonsin, men det betyder ju inte att jag inte unnar mina barn detta vid vissa tillfällen då de tycker att det är väldigt gott. Om det var det enda de åt skulle jag reagera, men om de fick det oftare hos sin mor än hos mig skulle jag inte reagera på det om det inte drabbade mitt barns hälsa. Ser du skillnaden?

Ett annat exempel är huruvida man bör följa åldersgränser eller inte på TV-spel. I vissa fall ja, i vissa fall inte skulle jag vilja säga. Bara för att det är våldsamt behöver inte betyda att barnen far illa av det. Många sagoböcker är fantastiskt våldsamma, eller barns lekar för den delen.

Har du och din pappa olika uppfattningar om uppfostran ser jag två lösningar. Antingen accepterar ni varandras olika syn och litar på att var och än kapabel till att uppfostra era barn eller så går ni in i konflikt (vilket jag tror bara skulle vara destruktivt för allas parter) och tvingar fram en lösning.

Absolut, barn ska inte bli överbeskyddade heller. Men jag vet att barnen får spela VARENDA dag hos pappa, och obegränsad på helgerna. Jag har tagit mina barn på en 3 månaders backpack resa i Indien och sedan tre månader till i Vietnam och Laos, när de var väldigt små, så man kan nog inte riktigt kalla mig för en överbeskyddande mamma. 
Vad gäller våld håller jag med om att man inte alltid behöver hålla sig till åldersgränsen. Jag har börjat läsa Sagan om Ringen för den stora killen, och de har sett delar av filmen också. Men då är vi tillsammans, och pratar om det. Det är en hel annan sak som att sitta framför en dator hela dagarna. Läsning förekommer inte hos pappa, det kan jag lova er, för det finns inte tid eller ork efter allt dataspelande. Ett spel är en virtuell värld som inte finns på riktigt, oavsett om man spelar mot andra eller inte. Skulle de spela daatspel lika mycket som de spelar fotboll, då skulle dataspelandet begränsas till 2 timmar i veckan. 

Det är rätt tydligt vad TS har för åsikter om personer som spelar datorspel när hen exempelvis beskriver pappan som "data-nerd".

Om du vill bevara en bra relation med ditt barn i framtiden, för hen kommer nog med stor säkerhet att gilla datorspel hela livet (speciellt i tonåren), så tror jag att du borde bli lite mer öppen i sinnet.