Minskad sexlust

Att göra abort tar på känslorna, du sörjer ju. Hur ska man kunna vara både kåt glad och tacksam samtidigt som man sörjer? Och är du ihop med fadern, är det lusten i relationen som har sjunkit? Eller är du singel, och tappat lusten med dig själv i dig själv?

Jag och pappan har försökt ha ett förhållande efter aborten men det är svårt då vi haft problem tidigare också. Och han sörjer inte direkt då han inte ville behålla barnet. Känns som att han pressar mig att ha sex fast jag inte vill. Han har erkänt att han medvetet försökt ge mig skuldkänslor för att "han inte får nått" för att jag i och med det ska ha sex. Låter helt sjukt jag vet men jag kan inte förklara på nåt annat sätt. Nu har han insett att det var fel "taktik" och bett om ursäkt för det.

Jag är livrädd för att råka bli gravid igen. Hela min dröm om barn och familj är som bortblåst. Jag tror det har blivit nån slags fobi mot sex och graviditet/barn eller nåt. :(

Har ni funderat att gå på familjeterapi? Där ni kan prata med varandra på ett produktiv sätt och kanske läkas och få ordning på relationen. Din lust är nog smartare än vad du är, den har vett att hålla sig borta med tanke på hur din kille uppför sig. Kanske du borde lyssna på den? 

Ja den tanken har slagit mig att prova familjeterapi. Men killen verkar inte så sugen på det, då han tycker att man löser sådan här tillsammans och utan hjälp. Han har aldrig trott på typ psykolog hjälp och så i något sammanhang. Inte hans grej säger han.
Ingenting är som förut med mig efter i höstas. Allt är annorlunda känns det som. Jag skäms för att jag känner så här.. Känner mig onormal och som att jag aldrig kommer bli mig själv igen.

Men vet du, du är alldeles normal! Du reagerar normalt = sörjer, tappar sexlust osv och är villig till samtalshjälp för att reda ut en relation. Kan man bli mer normal än så? Nej, det tror jag verkligen inte!
Och det är inte alls konstigt att han inte är attraktiv för dig med tanke på att han sörjer inte aborten,  han använder skuldbeläggning till för att få stoppa in den. Och tycker att den formen av "lösa problem tillsammans" funkar bra.

Tack jag blev glad av det du skrev :)
Jag ska försöka få tag på någon familjeterapi person.

Håller tumme, du ska se det blir bra. Förr eller senare, vissa saker behöver tyvärr få ta tid på sig. 

Hej ts

Jag förstår att det känns hemskt jobbigt för dig nu. Jag tror att du är lite vilsen just nu, både vad det gäller vilken riktining ditt liv ska te sig och även det sexuella.

Jag har en känsla av att din kille inte är en person som gillar att prata känslor. Han kryper hellre in i grottan och hoppas det har löst sig när han kommer ut igen. Det funkar jättebra om man inte gillar regnväder. Men i ditt fall är det inte någon lösning. Du behöver få med honom på någon terapi om han ska kunna öppna upp sig.   

Du behöver inte skämmas för att du skäms ts. Nu är frågan varför du skäms?

Det har nog att göra med att ingen i min närmsta omgivning riktigt förstår hur jag känner mig. Och killen och även andra nästan förväntar sig att jag borde vara som jag alltid har varit. Det är som att det aldrig har hänt för dom. I och med att jag förväntas vara på ett visst sätt och göra vissa saker känner jag mig dum som inte kan göra det. Låter det begripligt? Lite svårt att förklara...

Jag förstår vad du menar. Så egentligen säger du att du skäms för att visa känslor. Just angående detta i alla fall.

Ja det kan man väl säga. Eftersom ingen verkar förstå vad jag går igenom tycker dom ju att jag är "konstig" och det är det som gör att jag känner mig dum. :(
Det känns ungefär som att jag inte borde känna som jag gör, att det på nåt vis är fel.

Har du upplevt något sånt förut? Att du inte får visa känslor för att det är tabu eller inte har passat sig?

Det känns som han inte är rätt för dig ts. Han har inte samma mål som du har och du börjar märka av det. Det var så lätt innan när ni drog åt samma håll, men nu är du ensam tillsammans med en som inte vill åka åt samma håll.

Har känt så förr. Min mamma har på nått sätt tryckt ner och inte bekräftat mina känslor flera gånger under min uppväxt, lika så har jag träffat killar som gjort samma sak. Så visst har den här typen av känslor funnits förr. Nu är jag förvisso vuxen, snart 30. Men ibland känner jag mig otroligt liten på denna jord.

Ja det kanske är så det är, att vi inte riktigt drar åt samma håll... :(

Du är uppfostrad i en miljö där du inte fick någon utdelning av att visa känslor ts. Det här sitter jäkligt djup i dig nu. Det sitter i ditt cellminne och försöker vara kvar så länge det går. Men om du blir uppmärksam på vart det kommer ifrån och du förstår varför du reagerar som du gör, så behöver du inte längre fundera på varför du har gjort så.

Nu är det upp till dig att våga visa känslor igen. Jag tror att du har så mycket inom dig som vill komma ut  

Men du, om det är så att han inte är bra för dig. Så är det jättebra att ni drar åt varsitt håll