Hur väljer man land!?!?

Hej snögräs, 
Det är ju ganska många faktorer att ta hänsyn till. De flesta av oss passar inte in på alla länder. Många olika faktorer som spelar in. Ålder, äktenskapets längd, tidigare sjukdomar, utbildningsnivå, öppenhet för barn med särskilda behov, estimerade väntetider, vistelsetid osv

I vårt fall var det så att några få länder utkristalliserade sig ( i tre olika världsdelar) som möjliga för oss och så valde vi det vi bedömde skulle gå fortast. Vi brukar säga att landet valde oss . Och nu har vi vårt fina barn hos oss :)

Lycka till!

 

Vi hade turen att passa in på flera länder, men eftersom vi hade syskonmedgivande valde vi att bara stå i kö till de länder (hos tre olika organisationer) där det statistiskt sett fanns störst chans att få just syskon. Vi tänkte att det skulle få bli slumpen som avgjorde, baserat på vilken kö som gick snabbast. Men under tiden som vi köade växte ändå en favorit fram bland "våra" länder. Varför vet jag inte, hjärtat klappade bara lite extra för det. Så mycket klappade det att vi bestämde oss för att gå ur de andra köerna, fast det hann vi inte innan vi vi fick förfrågan om att skicka vår ansökan just till favoritlandet. Så det var nog Ödet.

Vi valde det alternativ som skulle gå fortast. När vi väl fick medgivandet så var det 2 länder i 2 olika organisationer det stod emellan. I det ena (Polen) trodde man att vi skulle kunna få BB fort men det skulle också med otur kunna ta 1-2år i det andra (Kina) så visste man att vi skulle få BB inom några månader, som längst ett halvår.

Det visade sig att vi valde helt rätt, vi har nu en underbar liten kille från Kina i vår familj sedan snart 2 år. Vi fick barnbesked drygt två veckor efter att vi fick medgivande!

Oftast är det precis som för oss att det allra snabbaste alternativet är att adoptera ett barn med någon "skavank"  eller SN= Special Needs= I förväg kända särskilda behov. I efterhand vet vi nu att hans största särskilda behov är NÄRHET och det var inte det behovet som var hans SN utan en annan diagnos som han visserligen har men som vi knappt märker av i vardagen.

Hur gamla är ni? Hur länge har ni varit gifta? Vilken ålder på barnet kan ni tänka er?
Är ni beredda att adoptera ett barn med SN?
Står ni i adoptionskö nu?

Tack för alla svar, Vi är 39 o 40 i år o varit gifta i 7 år i år. Vi vill ha ett så litet barn som möjligt o helst inga allvarliga SN. Tack för tipsen

Det beror ju förstås vad ni har att välja på överhuvudtaget med tanke på ålder, kötider, organisation och annat som spelar in. Vi struntade i att välja. Vi meddelade organisationen att vi ville stå i kö till alla länder som var möjliga. Vi tänkte som så att vi tar ställning när väl frågan om att skicka kommer. Att det sen blev mitt "omöjliga" drömland som vi fick frågan om att skicka till var ödet som avgjorde.

Helt OT, men vill bara säga att det är roligt att se dig igen på forumet. Du har varit borta härifrån. Undrar hur det har gått för er, om ni har kommit iväg ännu?

Ok, är ni kristna? Det kan ju också vara relevant i val av land. Stod ni i  kö hos nån organisation nu? Hur länge?

Japp, vi har varit hemma en dryg månad nu med vår underbare son! Han sover just nu, men annars är full fart här hemma, han kryper och klättrar på allt ;) Det är fantastiskt! 

Maken ville först öststaterna. Jag var orolig för fas-skador.
Var intresserade av Thailand för att kunna ta en semesterresa i samband m hämtandet.
Hamnade sedan i Indiens kö via bfa. Det tog nästan fem år och då var barnet ändå till viss del med särskilda behov - inget som påverkar barnet eller livet överhuvudtaget.
Efter att ha fått möjlighet att vara en längre tid på barnhemmet hade jag nog haft lättare för ett äldre barn kanske upp till fyra år än ett barn med särskilda behov. Jag har stor erfarenhet av olika särskilda behov gnm mitt jobb.
Förespråkar nog ett äldre barn före ett yngre tom eftersom det kan vara lättare att uppmärksamma barnets ev svårigheter om det är äldre.

GRATTIS!!!  Såååå roligt att läsa. 

Kan nog inte påstå att vi är mer kristna än någon annan svensk.

???

Hur mycket hjälp får man av sin organisation att välja land/länder att köa till?

Organisationerna brukar avvakta med att ge råd kring land tills dess att de ser medgivande utredningen. De vill ha en helhet så de inte säger att ni passar till ett land där det sen visar sig att ni inte uppfyller kraven.
När man skickat in sitt medgivande så hjälper de till med råd o stöd utifrån de länder ni passar in på.

Vi kollade kraven som länderna hade enligt organisationernas hemsidor, sen strök vi de länder som vi absolut inte passade in på i vårt fall, BMI- krav att man inte fick ha barn innan, aktivt kristna osv. När vi sållat så ringde vi o kollade med organisationerna  gällande krav o väntetider för de länder vi trodde att vi passade in på, vissa var hjälpsamma o andra inte... Har dock aldrig hört om någon organisation som inte varit hjälpsamma när de väl har medgivandeutredningen framför sig.

Vårt eget ringande o tänkande o kalylerande ledde till att vi hade kommit fram till ett land hos varje organisation vi var medlemmar hos som skulle passa oss bäst o gå FORTAST redan ett par veckor innan vi fick medgivande. Men hade jag gjort detta flera månader innan så hade man kanske siat annorlunda. Om vårt medgivande blivit försenat så kanske inga nya handlingar skulle skickas till ett av dessa länder på 6-9 mån vilket säkert lett till att org. föreslagit ett helt annat land som då skulle gå fortare....

Det svänger snabbt i adoptionsvärlden!

Svängarna är jobbiga och kan tyvärr kullkasta alla tankar. När vi efter att haft papprena i Indien i tre år och var längst fram ändrades reglerna.

Oj. Skickade för tidigt!
Reglerna ändrades o vi blev vilande i kön pga äktenskapstiden. Bfa undrade om vi ville byta land. Men vi stannade för vi visste att efter 1,5 år stod vi längst fram igen. Eftersom vi då varit gifta i fem år. Ett par månader efter femårsdagen ändrades reglerna till TVÅ år! I samma veva hamnade vårt barns dokument i Sverige o blev försenade pga lite strul. Dokumenten hade varit i Spanien o erbjudits två familjer som inte vågade tacka ja.
Men vi tvekade självklart inte! Nu har vi varit hemma i elva månader och det är verkligen full fart. Om två veckor blir det skidresa för oss alla fyra. Sist vi åkte var vi tre o jag läste anknytningsböcker o hade resfeber!