Finns det nån chans?

Ja har ett skakigt förhållande med en kille. Vi har vart tillsammans i 6 år och har två barn, en dotter på 4,5 och en son på 2 månader. Vi har alltid haft det lite svårt med förhållandet, de började med att jag vart galet svartsjuk och det gick tyvärr så långt så respekten försvann från bägge håll. De vart MYCKET elakt och dumt sagt under alla bråk och vi båda har svårt att ta oss helt förbi de. Jag har lyckats arbeta bort ganska mycket av svartsjukan, nu är det dessvärre en väldigt låg självkänsla jag lyckats fått av allt elakt som kommit fram. Jag behöver ju mycket bekräftelse och närhet, kärlek och blir säkert väldigt påfrestande. Han tycker jag ska kunna va säker i förhållandet men hur ska jag kunna våra trygg och säker och tro på att det verkligen är mig han vill ha och inte skulle "byta upp sig" när jag bara får höra negativa säker om mig från han? Han har sagt att han tycker ja är tråkig att våra med, aldrig är snäll, att han inte längtar efter att få komma hem för jag är där, att han inte är stolt över mig, vill inte ha med mig bland folk för ja skämmer ut han, att ja är värdelös, en jävla idiot, cp, hora, äckliga piss f*tta m.m. Nu är de tyvärr också så att under bråken har de även kommit massa andra tjejer på tal, speciellt en. Och han har även sagt att han vart stolt över å visa upp henne för hon va så snygg, och att hon är rolig å va med, snäll, trevlig och säkert sköter hemmet bättre. Det har ju tyvärr nu blivit så att jag är väldigt osäker/svartsjuk på just henne och han blir bara arg på mig när ja försöker prata och förklara och be om hjälp med osäkerheten. Han tycker att det är mitt fel att alla säker blivit sagda för hade ja inte bråkat hade han inte sagt nått. Det finns mycket mycket mer historia bakom de här som alkoholiserad pappa, föräldrar som haft dåligt förhållande, mamma som gjort 6 självmordsförsök, pappa gjorde mordförsök på mamma, jag fick en obotlig nervsjukdom och riskerar att bli förlamad, och under allt så va ja utan stöd från han. Han skällde på mig mest genom allt för ja inte va glad och snäll, och så så han att han tyckte ja va så tråkig för ja grät jämt. För mig är inte det nån konstig reaktion på allt det med tanke på att allt hände inom loppet av två år. Utan alkoholist problemet, pappa har vart periodare i ganska många år. Han gör även slut nästan varje gång de blir bråk eller kastar ut mig ur huset. Det är hans hus. Nu till min fråga, tror du att det går att hjälpa oss? Finns det nån chans för att vi ska kunna ta oss igenom de här? Ja har äntligen fått han att följa med till en familjerådgivare. Men tror du de kommer gå? Jag älskar han, när han mår bra och är nöjd så är han den ja vill leva med och han säger iaf detsamma om mig, och så vill jag att ungarna ska slippa bo på olika håll. De vart jättelångt nu, inte meningen men svårt å få plats med så mycket.