Min fru och hennes Ex... känslomässig otrohet.

Hur har det gått TS?

Tack för alla synpunkter, stöd och förslag. Tack för att ni delade med er av era egna erfarenheter. Er feedback har get mig väldigt mycket styrka och mod. Det är som sagt första gången i mitt liv jag deltagit i något anonymt forum online men min situation krävde någon form av ventil.... Era synpunkter, och bara det faktum att jag fick skriva av mig har helt klart hjälpt mig att ta tag i detta problem på ett sätt som passar mig och min situation. Så det är väl inte mer än rätt att ni får ta del av hur det hela har avlöpt... I helgen, när barnen sov, vi var utvilade och mätta... Sade jag till min fru att jag behövde tala med henne om en sak som kan bli lite jobbig att diskutera. Jag lade sedan fram hela min historia. Att jag visste, hur jag fått reda på det, hur denna vetskap fått mig att känna etc etc. Att hela min tillvaro ställts på ända. Jag gjorde det tydligt för henne att jag inte ville bråka, att jag var lugn men måste få veta svar på alla de frågor som vetskapen fört med sig. Min fru tog emot det bra. Hon behöll sitt lugn och vi hade ett långt samtal. Hon erkände allt. Som jag kunde bedöma utelämnade hon inga detaljer. Hon fylldes av ånger och hon blev väldigt ledsen över att ha utsatt mig för de hemska dagarna som jag gått omkring och burit på denna vetskapen. Hon klandrade mig inte för det sätt jag fått reda på informationen... Som flera av er skrivit så förklarade min fru att hon igentligen inte står för de ord hon uttryckt till sin ex. Hon bär inte på en längtan efter honom. Visst, tonårskärleken har väl för alltid sin plats i hjärtat (det har den på mig med) men det är inte så att hon önskar uppleva detta igen... med honom. Däremot var denna korrespondensen ett sätt för min fru att få en tillflykt i vardagen. Ett sätt att återuppleva de okomplicerade tonårskänslorna igen.... Deras känslomässiga uttryck var i enligt min fru ett sätt att ge ?bränsle? åt en fortsatt konversation... inte en verklig längtan. Konversationen började helt oskyldigt, men eskalerade till den oaceptabla nivå som jag tog del av. Den drevs på av de ?härliga? känslor som de fylldes av av att tillsammans titta tillbaka, drömma och fantisera tillsammans... Deras konversation har endast existerat under de perioder då de haft det tungt i det verkliga livet. När de behövde en energikick för att orka med. Därav den något ofrekventa kontakten. Han är en fantasiperson för min fru. Ingen hon skulle vilja ?uppleva? på riktigt. Jag köpte förklaringarna. Sade att jag accepterar och förstår varför. Men jag sade oxå att jag inte accepterar själva handlingen. Att detta är ett övertramp. Att jag aldrig mer vill att hon utsätter mig för något liknande igen. Jag uttryckte att jag inte har någon rädsla för att hon skall lämna mig. Jag har däremot en rädsla över att leva vidare med någon som längtar bort, eller har känslor för någon annan. Om så skulle vara fallet så uppmanade jag henne till att följa sitt hjärta... leva drömmen. Och jag lovade att stödja henne med allt det komplicerade praktiska som detta skulle medföra... Jag kan ärligt säga att jag är så mån om henne, jag älskar henne så mycket, att jag hellre vill att hon lever lycklig med någon annan än olycklig (eller ens halvlycklig med mig).... Jag uppmanade henne att berätta för mig om hon någon gång i framtiden känner en längtan till ett annat liv, en annan famn eller en annan livssituation. Jag tål att höra sådan som kanske smärtar mig. Så vi gemensamt kan försöka nå dit gemensamt. Att gå bakom ryggen med sina känslor, att inte följa sitt hjärta, är inte bara ett svek mot alla personer i sin omgivning utan även ett stort svek mot sig själv. Vår diskussion blev väldigt bra. När vi hade utrett sakfrågan och hon bedyrat att hennes hjärta, känslor och hjärna finns hos mig (något som jag hoppats och trott hela tiden) så fokuserade vi istället på att försöka hitta anledningen till att hon behövde denna spänning, dessa känslor, denna kontakt trots att hon har mig.... För uppenbarligen fattas det något i vår relation som behövs för att ge bränsle för oss. För vår relation och för vår framtid. Hur vi skall hitta spänningen, nyfikenheten och glädjen i relationen igen. Många bra saker kom upp och vi kom överens om att båda jobba med dessa saker så vi gemensamt drar vår relation åt rätt håll. Jag tror att vår relation mådde bra av denna ?punktering?. Det tar nog ett tag att laga det som brustit men om man har en start kärlek, gemensamma drömmar och mål som grund så är ju förutsättningarna goda för att man skall nå fram. Om båda parter dessutom är inställda på att jobba och anstränga sig och vet att det krävs en rejäl arbetsinsat och förändring så tror jag att vi har en lysande tid framför oss.... En stor, tung sten har släppt från mina axlar. Tack igen alla som hört av sig och hjälpt mig under dessa jobbiga dagar....

Jag måste få gratulera till en otrolig mogen, vuxen och kärleksfull hantering av något som kunde blivit undergången men som nu ser ut att bli en nystart istället.
Varmt lycka till i fortsättningen, men med den öppna kommunikationen ni haft nu så kan det bara bli bättre!

Underbar läsning! Grattis från mig också! Jag kände på mig att det var något åt det hållet. Att det var en verklighetsflykt hon körde på för att få lite spänning i livet.

Jag har själv gjort samma resa som du, fast det gick ännu längre. Min fru var otrogen i över ett halvår, och sedan skildes vi, men hittade tillbaka till varandra igen efter nio månader. Vi har också haft de där samtalen. Varför blev det som det blev? Vad kan vi göra för att undvika det. Därför kände jag igen mig väldigt mycket i det du skrev här. Det kan definitivt leda till en nystart och ett bättre förhållande framöver. Vi går ofta starka ur kriser.   

Kommunikation är A och O i ett förhållande. Är något fel MÅSTE man reda ut det, istället för att gå och reta sig på den andra, som oftast inte har någon aning om att något är fel. Ta det direkt innan det hinner ligga och ruttna i hjärnan. Det är vårt motto idag, och det funkar jättebra eftersom båda kan ta åt sig kritik.

Kör hårt!      

Imponerande och moget! Hoppas din fru vet vilken underbar man hon har! Grattis till er båda

Blir så lättad när jag läser detta, att det finns så fina män som du, och att ni löste problemet på ett så vuxet sätt.
Kommunikation är A och O i ett förhållande, vilket bevisats än en gång. Hoppas ni får ett fortsatt lyckligt liv tillsammans!

jag måste bara säga att du verkar vara en väldigt vettig och mogen man. Inte läst vad de andra har kommeneterat men utifrån vad du skrev i inlägget så håller jag med, det där är att vara känslomässigt otrogen men så som du beskriver det verkar ni ha det bra på alla plan och en liten på väg (grattis). Som sagt tror lite som du nämnde i texten att hon "längtar tillbaka" Jag är bara 23 men har en relation och vi har gått igenom små barnsåren och jag kände för några fram till något år sedan (elelr det kan nog hända ibland fortfarfande) att man saknar den gamla tiden då man var ung (yngre) och inte hade lika mycket ansvarstagande som man har i dag och där vardagen bestod av skola och umgånge med kompisar utan alla tvång som hålhållssysskor och barn och då kanske man lätt snappar upp något som fanns under en bra tid i livet, de kanske var tillsammans under "hennes bästa år" och dem kan man inte få tillbaka men genom det som de håller på med kanske de får energin tillbaka att orka med. Sedan tycker jag det är fel och taskigt emot dig att skriva så som att om jag träffar dig lämnar jag min man.. Men jag tror ändå att innerst inne vet hon att man gör slut av en anledning..

Lycka till!  

Jag förstår att din fru älskar dej och säkert ännu mer nu efter erat samtal!

 WOW vilken otrolig man du är, som moget och ärligt kan öppna upp dig sådär rakt av även om det var tufft
 och ditt sätt att utrycka dig på, önska henne sådan lycka även om det innebär det är utan dig,
 du måste bära på mycket visdom som är en av dem verkligen få personer på denna jord som säger så
 till sin fru som man älskar hederligt så som du gör, verkligen äkta kärlek och jag är väldigt uppriktig
 när jag säger att hon kan skatta sig lycklig, jag känner igen din frus argument, för jag har varit i samma situation
 men tyvär så var det inte därför våran relation slutar i skillmässa, jag önskar bara jag pusslat ihop allting
 tidigare och vart lika mogen i tänkandet som du är, du ger mig insperation och hopp att det finns mogna
 människor/karlar där ute som är redo och mogna att jobba sig framåt, för relationer är inte lätta,
 men detta gav mig verkligen styrkan att veta att det finns där..

 TACK till dig och stort lycka till i eran framtid, nog rätt säker på ni kommer fixa det galant 

Jag känner för dig. Jag har varit i samma situation. Upptäckte att min fru hade haft en lång internet-relation med en kille hon lärt känna i Jakarta. Aldrig någonting fysiskt, men hon hade bokat resa för att åka dit och vi hade en lång diskussion om det (jag hade "bad feelings" om den resan, även om jag inte visste vad som låg bakom) och hon bokade av samma dag som hon skulle ha rest.

Strax efteråt hittade jag deras e-mail som var väldigt "eldiga" (explicita).

Hur som helst...  Jag tror att din fru har varit ärlig mot dig vad gäller hennes anledningar, men vill bara varna dig om en sak. Den "kick" som hon brukade få när hon kommunicerade med den andra killen är beroende-framkallande (på allvar). Även om hon är ärlig när hon säger att hon tänker bryta med den andra killen så kommer hon snart sitta uttråkad igen, och skickar en rad om att hon saknar hon, och sedan är det igång igen.

Min fru lovade och svår sååå många gångar att NU var det slut... bara för att snart vara igång igen.

Jag rekommenderar boken "Not just friends", som handlar just om dessa fall. 

Vill bara lyfta den här tråden då den är och känns så aktuell... speciellt när man lever i en tid då mycket kommunikation sker digitalt och där det helt plötsligt kan gå upp för en att saker och ting kanske inte är som man tror att de är...

Mitt fall är mycket likt ditt.. i många hänseenden. Och söker man på nätet finner man massor av liknande fall, ålder, familjesituation, upptagandet, typen av "otrohet", anledningen... grubblandet, sökandet.

Därför kommer här några tips!
1) Som flera skriver: kommunikation är grunden till det mesta, saknad, nya äventyr, flirt och så vidare. Tappar man i kommunikationen till sin älskade finns det oftast bara en väg, prata mera, ta upp det som ni hade tidigare och gör nya saker tillsamman. Utmana! Ta ledigt en fredag, gör något kul tillsammans, ensamma utan barn... Lev livet, ha kul! Vi lever i en tuff tid där kärleken måste underhållas kontinuerligt!

2) Konfrontera! Jag gjorde som du, konfronterade. Jag mådde inte bra vid "upptäckten", tyckte också att jag rotade (dator, mobil), men vad tusan... vad har man att förlora... ALLT! Vi hade därefter en mycket givande diskussion och det känns som vi åter tänt en låga... nu pratar vi mer öppet och jag tvekar inte att ta upp konfrontationsfrågan när det så behövs... 

3) Otrohet.
I mitt tycke är otrohet när man gör något som man vill hålla hemligt för sin älskade, och något som man vet sårar...

4) Acceptera inte!
Klargör att du har blivit sårad utav HELVETE, det gör ont. Och acceptera inte att kontakten fortgår...

MVH
Man i din ålder