Ensambarn /16-åring

Bara för att man har syskon innebär det inte att man har en vän i sitt syskon..

Låtsaskompisar har väl nästan alla barn? Beror inte på om man har syskon eller ej..

Nej absolut inte, men det är väl självklart att jag inte tänker så när jag mer än gärna inte är själv?

Ja många har det, men det fanns inte så mycket alternativ när man var hemma själv..

Min man är ensambarn. Han har alltid haft många vänner och har bara känt sig ensam när han rest med sina föräldrar..

När vi träffades och framför allt på sistone har han t.o.m. sagt att det är skönt att han inte har syskon med tanke på hur situationen är i min familj. Jag har två syskon.

Jag tror inte de där känslorna nödvändigtvis har att göra med huruvida man faktiskt har syskon eller inte. Man kan känna sig ensam utan syskon och man behöver inte nödvändigtvis känna sig ensam som endabarn.

Jag växte upp utan syskon och har aldrig önskat mig syskon eller känt mig ensam. Jag har haft en fantastisk uppväxt och har alltid älskat att få all uppmärksamhet. Men man är ju olika.

Håller inte alls med dig, är ensambarn och tycker att jag har haft en underbar uppväxt.

Nu råkar vi har ett ensambarn (i sig två äldre halvsyskon, med god kontakt), jag råkar vara en äldre mamma, 35+, när jag blev förälder. Men jag har flera vänner som har ett barn och är äldre föräldrar.
För de som har döttrar har jag uppmärksammat att de har en otroligt tight relation, så din upplevelse har nog mer med dina föräldrars personlighet, inte ålder och inte att du inte har syskon.
Det finns många som växer upp med syskon och inte har någon alls relation till sina syskon.

Nu är du dessutom 16, en ålder då man har hormoner som beter sig som idioter så man kan nog känna sig ännu mer övergiven.

Nu vet jag inte heller vad du menar med äldre föräldrar, i min vänkrets så är de flesta mellan 30 och drygt 40 när de skaffar barn, de flesta kring 35.   

       

Jag har hört många ensambarn säga vilken sorg det är att inte ha några syskon. Sen måste man ju inte vara vänner bara för att man är syskon. Vissa syskon kommer inte alls överens.

Jag är snart 17 år och jag är också ensambarn! Det är jätteskönt tycker jag och jag har aldrig varit "ledsen" över det. Jag älskar att vara ensambarn, man slipper en massa andra ungar runt om kring en och pappa och mamma finns alltid vid min sida. Ibland har jag velat haft ett äldre syskon, men jag är en tjej som genom min uppväxt som ensambarn står på egna fötter och har mig själv som stöd. Ibland tycker jag synd om dem som har syskon. Iallafall bland mina kompisar som bråkar/tar kläder av varandra och andra löjliga bråk. Som ensambarn har man allt för sig själv! Jag förstår din situation, men var glad över att du är du och att du är unik som ensambarn! :)

Hej,

Jag blir så berörd av det jag läser, om hur ledsen du är för att du är ensambarn och saknar sällskap, syskon. Du kanske inte kommer läsa detta, men jag skriver iallafall.

Ingen familj, människa är den andra lik och jag har förstått när jag läser hur olika man uppfattar det att vara ensambarn. Jag har en dotter som är funktionellt ensambarn (dvs två äldre halvsyskon). Och jag kan säga att jag tänker varje dag på detta och önskar att hon hade syskon. Men vi är lite äldre (jag är 46 dvs fick min dotter när jag var 40) så vi kan inte. En STOR sorg. Men jag måste, någongång acceptera sorgen och komma vidare. Och hoppas att min dotter kommer se tillbaka till en fin uppväxt.

Visst, vi är hyfsat ungdomliga, pigga, friska, vi är "bra" på att leka, vår dotter är bra på att leka ensam och är väldigt glad tjej. Hon har kompisar men tyvärr inga jämnåriga kusiner heller. Hon är förstås på dagis/nu snart skola många många dagar om året, men visst kan jag tänka mig att resor, middagar med bara föräldrar blir tråkiga :( Hon har sina stora halvsyskon men de finns ju inte där på resor (de är 19 och 21), och bryr sig inte jättemycket om henne. Kanske i framtiden de kan hitta en bra relation men inte nu.

Jag är jätteorolig över massa saker och en av dem är ju hur hon upplever sin barndom och om hon kommer påverkas negativt av det. Jag hoppas och tror att det är massor med saker som påverkar hur det blir. Hur hon upplever det. Hur hon mår, kommer må. Jag försöker iallafall intala mig det.

Men stor stor kram och hoppas du kommer vidare i din sorg! När du någongång i framtiden träffar en partner kommer den personen vara nära dig och du kan slippa känna dig ensam. Du har kompisar skriver du, det är bra. Alla har inte det.

Marie