Behöver lite råd?

Kan det vara så att du är inte van än vid förändringen av att vara sambo? Det är inte ovanligt att ha kalla fötter och ångest under livsförändringar och att flytta sammman är en stor livsförändring. 

Du skriver om din ex och om ditt barn, men sambon känns som något avlägset det enda du nämner är att du inte vill såra henne. Hur kommer det sig att du gör så? 

Tack för ditt svar! Absolut är det en stor livsförändring, men kontentan känns ändå som att mina känslor för min sambo inte räcker till. Vi har haft ganska många bråk och meningsskiljaktigheter genom vår tid tillsammans och jag har haft så svårt att släppa alla de hårda ord som sagts och gå vidare medan min sambo ser det på ett helt annat vis och kan lägga det bakom sig. På något vis har jag svårt att få ihop mitt "gamla" liv med det "nya". Jag har så svårt att kombinera mitt pappa-jag med mitt sambo-jag. Kanske kan det vara genom att jag ser mig främst som förälder och sekundärt som livspartner.. Hur som helst känner jag mig väldigt väldigt väldigt vilsen.

Men kräver hon att du ska släppa på föräldrarbiten? Man ska ju kunna vara både sambo och förälder, de flesta är ju det. 

Rent spontant är det väl jättebra om du bryter NU ifall du känner att det är fel. Ni har inga gemensamma barn som jag förstår - och då är det ju ingen tredje part som egentligen drabbas om ni separerar. Varför ska ni vara ihop om det inte känns bra för dig? Och om du redan efter ett par månaders samboförhållande inte är glad så har det nog inga bra framtidsutsikter.

Om jag hade varit den sambo som du beskriver, så hade jag velat att du gjorde slut nu, istället för att gå och känna som du gör och så kanske smällen kommer senare.
Känner du som du gör redan efter ett par månader så låter det ju inte som om ni har så goda utsikter...

Nej, det gör hon absolut inte. Men det känns som om hon stundtals har svårt att acceptera att jag alltid sätter mitt barn i första rummet. Det är det våra mesta bråk har handlat om..

Jag tycker ju att det måste gå att kombinera de båda. Det är ju det alla andra gör?

Jag tycker att det där verkar vara ett ganska vanligt problem: att folk som inte har barn tror sig vara förberedda på vad de ger sig in i när de hamnar i ett förhållande där den andra parten har barn sedan tidigare, men att de trots allt inte förstår den känslomässiga biten i det hela: att det inte fullt ut går att konkurrera med känslorna som en förälder har för sitt barn. Ger man sig in i en svartsjukekarusell där, då tror jag att det kan bli svårt. Dock: jag vet inte så mycket om detta egentligen - uttalar mig utifrån ett par situationer som jag har sett utifrån.

Hursom så håller jag med någon som ovan skrev att ifall känslorna redan har svalnat ifrån din sida så är det kanske bättre att bryta upp nu än att dra ut på det? 

Du har ju varit ansvarsfull genom att ha kvar din gamla lägenhet ifall något sånt här skulle hända. Du har inga barn med din nuvarande sambo och kanske inte några huslån heller så jag skulle ta chansen att faktiskt göra slut innan ni binder upp er på mer saker

Nej, det stämmer vi har inga gemensamma barn ihop. Jag antar att det egentligen handlar om en rädsla att göra människor illa. Men fortsätter jag att vara tillsammans med min sambo så kommer det nog sluta med att jag sårar henne mer eftersom vi inte har samma syn på hur vi vill att det ska vara. Och inte minst så kan jag inte vara tillsammans med någon som jag inte är fasligt förälskad i.

Tack för dina tankar!

Det känns som om det är det mest rakryggade att göra. Lätta mitt hjärta och helt enkelt sluta slösa varandras tid. Jag antar att jag själv hade velat bli behandlad på det viset om det hade varit ombytta roller.

Faktum är att jag har gått runt och tänkt att det måste vara jag som är tokig och konstig när jag tyckt att det liknat ett 'svartsjukedrama'. Men det kanske är något mer vanligt än jag trott?

Jag är ju mycket medveten om att man som bonusförälder kanske aldrig får de känslor för ett barn som en förälder har, men alla gånger detta har inträffat med svartsjukeriet så känner jag att jag blivit mer och mer avståndstagande gentemot min sambo och nu är det som om jag inte kan hitta tillbaka till den som jag en gång blev så förälskad i.

Jag tänker ju lite så att jag trots allt har någonstans att bli av i och med att jag har lägenheten kvar. Det är väl helt enkelt så att det är dags att bli man nog att följa sitt hjärta.

Usch, vad svårt det låter. Och jag kan ju föreställa mig att den sekund man känner att man måste börja försvara de självklara känslorna som man har gentemot sitt barn, den sekunden sår man ett frö av ilska gentemot sin partner. 

Hur har det gått nu? Har du tagit något steg i någon riktning? 

Du satte verkligen fingret på spiken över i:et! Jag har värkt detta fram och åter så många gånger att kvantfysik känns enkelt, men det är verkligen så det är! Det fröet har verkligen fått gro, och nu är det så stort att det överskuggar allt annat...

Läget är relativt oförändrat och jag vet vad jag måste göra :/