Svärföräldrarna förstörde förhållandet

Min pojkvän gjorde slut med mig via telefonen. Jag var ensam och kände mig otroligt utsatt.

Vi hade varit tillsammans i 1½ år och bott ihop i ett år. Jag var långt ifrån min familj (60mil) och kände att det var tungt att vara ifrån dem, men i och med min pojkvän lyckades jag ändå hålla mig på en "stabil" nivå. Men sen blev pojkvännen sjuk och jag kände hur hans familj började ta allt större plats i våra liv.

De ställde krav på mig att jag skulle ta hand om min pojkvän - detta gjorde jag också. Följde med på läkarbesök, ordnade så att jag hade en fullmakt för att hämta ut mediciner åt honom, passade upp honom och såg till att hushållet höll sig flytande samtidigt som jag studerade på högskolan.

När jag kände att jag inte orkade kallade de mig lat eftersom det var så synd om min pojkvän. Ja, jag är mycket väl medveten om att han hade det jobbigt. Men det var psykiskt påfrestande för mig att stå ensam då han inte hade energi över för mig. Jag fick vara stark för oss båda och hade ingen som förstod min situation. Fick ringa min mor och prata sent in på natten då jag var iväg på förmiddagarna och hon jobbar eftermiddag. Men kände mig så ensam och hans familj frös ut mig när jag talade om att de skulle låta mig vara ifred och bara fokusera på att ta hand om sin son.

De hittade även på anledningar till varför han skulle vara hos dem - t.ex. att de skulle kunna köra honom till sjukhuset utifall han blev sämre på natten. Men vi bodde närmre sjukhuset och det skulle ta dem tio minuter att åka från sitt hem till oss. Vidare kände jag en stor osäkerhet inför att vara ensam och inte veta hur det var med honom. Kändes inte som att de la tid eller energi på att tala om för mig hur det var med honom.

Hans mamma skrek och hade sig en dag när jag var ensam hemma. Någon vecka eller så lugnade det ner sig igen och saker och ting återgick till det vanliga. Fick veta senare att hon hade åsikter om mig - t.ex. att jag skulle vara otacksam. Men människan lyssnade aldrig om jag sa något och detta var något som båda föräldrarna var bra på: Att trampa över andra människor. Detta var inget som bara jag kände utan min familj upplevde detsamma.

När min familj kom på besök hos oss bestämde svärfar att vi skulle ut och äta. Det blev dyrare för alla och min mor kände att det blev en jobbig situation då hon inte har en hög inkomst. Vi hade velat dela på en pizza eller två hemma och hade då kunde sparat pengar. Men vad jag än sa tryckte han ner mig och sa istället att man måste bestämma lite över mig då jag är så velig.

Fick även höra att jag var bortskämd och oförmögen att umgås med andra människor. Jag är mentalt trött. Vägrar säga deprimerad då jag inte känner att jag är sjuk. Men jag är väldigt trött. Har haft en tuff och otrygg uppväxt och känner att jag måste få ta mina egna beslut och vill aldrig att andra ska bestämma över mig. Jag är väldigt öppen med mina känslor och åsikter. Om någon har något emot mig så får de säga det direkt till mitt ansikte, jag avskyr att folk går bakom ryggen. Sen har jag vett nog att be om ursäkt när jag vet att jag gjort fel.

Mitt stora problem är: Jag känner att mitt ex fortfarande älskar mig. Men han vill inte prata med mig så jag får inte svar på mina frågor. Vidare misstänker jag att han är rädd att hans föräldrar vänder honom ryggen om han väljer att vara ihop med mig. Alternativt skulle kunna vara att de ställt honom ett ultimatum som omöjliggör att han ens tar kontakt med mig.

Känner att det är så svårt att släppa och gå vidare. Känns som jag varit den stora förloraren i detta fiasko. Jag gav allt för honom men fick det kastat i ansiktet sen. Jag mår så otroligt dåligt - har fått flytta hem till min mamma igen. Fick hoppa av skolan då det var för påfrestande att leta lägenhet i staden vi bodde i och med tanke på hur liten staden var fanns alltid risken att springa in i någon från hans familj. Har ingen ekonomisk trygghet längre, känner mig bara helt värdelös.

Något som jag har så svårt att förstå är att min pojkvän alltid var så förstående när vi pratade med varandra. Utan inblandning från någon annan. Han höll med mig om det jag sa och var det något han undrade över frågade han och jag förklarade hur jag menade vice versa. Men när han sen varit hos sina föräldrar, i kanske en timma eller så kunde han komma hem med en helt omvänd åsikt om saken. Han verkade då kall och agerade helt oförstående.

Han talade ofta om vikten vid att hålla ihop, att man skulle kämpa för varandra. Så nu när jag har funnits vid hans sida genom allt han fått gå igenom med sin sjukdom känner jag att han bara kastar bort mig. Och för vad? Absolut ingenting. Jag är inte värd någonting längre. Ändå vill han att vi ska vara vänner för han bryr sig fortfarande om mig. Men mitt beteende har varit under all kritik. Men när jag frågar om han tycker att det är acceptabelt att hans föräldrar skriker åt mig så har han inget att säga. Han lägger all vikt på att jag gjort fel och hans föräldrar är perfekta.

Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Mår så dåligt just nu och livet har förlorat all sin mening. :'(